tisdag 1 oktober 2013

torsdag 19 september 2013

Skolarbete.....


Det finns barn som kommer in i ens värld och omkullkastar det man trott sig veta. Saker man trott stått fast på en stabil grund kan liksom rasa likt ett korthus och så får man bygga upp allting igen. Bit för bit. Kort för kort. Liksom hålla så där försiktigt i en byggsten och med darrande hand se om det håller, för att först stå kvar och sen kunna stå som grund för en ny våning.

Dessa barn kan komma in i en verksamhet där vi arbetar och förändra allt du trott du visste och allt du hittills erfarit och kunnat. Ett sånt barn kan komma in i ditt hem och du kan stå där handfallen och känna dig liten på jorden. Det hände mig.

Jag var 29 när min äldste son föddes. Ganska medelålders förstföderska i ett samhälle där barnafödandet hela tiden skjuts upp för att man måste hinna med så mycket annat först. Nåt så mycket viktigare än familjebildning.

Jag förberedde mig på att det skulle vara en stor förändring att få barn, men hade samtidigt ändå tänkt att barnet inte skulle få styra hela vårt liv, i mångt och mycket ”får väl barnet hänga på ”helt enkelt. Sonen föddes, han sov, han åt, han var mestadels nöjd och han var en väldigt enkel bebis att förstå sig på. Det blev precis så som jag tänkt. Han hängde väldigt mycket med på det liv vi levt tidigare. Förändringen i vårt liv var inte gigantisk för att vi nu hade ett barn att ta hänsyn till. Allt flöt på och jag tolkade det som att jag gjorde rätt. Det är så här man ska göra. En ganska enfaldig och naiv tanke. Men lätt att ta till.

Två år senare blev jag gravid igen. Lite mer självsäker denna gången. Jag gjorde ju rätt. Jag visste hur man fick det att flyta på. Visst hade jag haft vaknätter och lite veck i pannan ibland. Men det hör ju till. Gör jag bara på samma sätt en gång till så blir det rätt igen. Eller hur?
Tänkte att jag visste nu. Att det gick ju bra sist. Smidigt. Lätt att forma in barnet i det liv vi lever. Här ska inte curlas i onödan. Daltas. Bara köra på. Två barn istället för ett bara.

Sen kom han. Som en virvelvind. Han föddes i ljusets hastighet och slog liksom aldrig av på takten. Personalen på BB häpnade över det humör han visade när du skulle tvätta honom och ta tempen. Han gick upp på alla fyra och de sa att ” det här är ovanligt när man är nyfödd”....Hela första dygnet var han vaken...Efter en dag åkte vi hem.

Men han sov inte, han skrek och han spydde. Han var aldrig still. Inte ens som nyfödd. Han rullade åt sidorna innan han var en månad gammal. Han kunde inte äta, hade liksom inte ro, minsta lilla som störde så tappade han fokus. Och jag också, och mjölken sinade och han hade ett sjuhelsikes humör för att mjölken sinade och då skrek han och då kom verkligen ingen mjölk. Ja det var en ond cirkel. Och som jag älskade denna varelse. Hela jag fylldes av den där kärleken. Men det var inte alltid lätt. Jag stod där ensam i världen och visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag som visste hur man gjorde stod nu där och lyckades inte ge mitt barn två att de mest basala behoven ett barn har. Sömn och Mat. Tack och lov att jag lyckades ge honom kärleken. Den sinade aldrig.

Det tog inte ens en vecka att fatta att här kom ett barn till oss som slog undan våra ben under oss. Vi hade ingenting att stötta oss emot. Inga av de kunskaper och erfarenheter vi fått med vårt första barn funkade nu. Vi fick börja om. Det var en tuff tid där i början. För oss alla. Säkert inte minst för Elton. Det är så han heter, yrvädret. Det charmigaste yrväder som susat på denna jord. Det är det som han överlever på brukade jag skoja om när han var liten. Sin charm och sin oerhörda drivkraft.

En sak som slog mig som nybliven mamma var samhällets ogenomtänka syn på bebisar. Folk som kom ställde frågan ” är han snäll eller låter han er sova på nätterna” eller ” skriker han mycket eller är han en snäll bebis”. Det var nog där som tigermamman i mig väcktes. Folk sorterade in honom i ett fack som ” annat än snäll” För han skrek ju. Mest hela tiden. Jag vet att jag ställde motfrågan till dem som kom och frågade sådär ” han skriker väldigt mycket men tror du han är elak för det?”. Då blev de paffa. Och jag bad dem att aldrig ställa den frågan till en nybliven förälder igen.

På BHV sas det hela tiden att ”allt var normalt”,till den milda grad att om jag så sagt att min bebis pratade flytande italienska så hade det varit normalt. Jag vet inte om jag ville höra att allt var normalt. Jag förstod ju att mitt barn i många avseenden var unik. Jag förstod ju att det inte var riktigt vanligt att inte sova mer än 6 timmar/dygn som nyfödd eller att inte ha ro att kunna äta, men det var ”bara normalt.” Måste man förresten vara normal? Är det det mest lugnande du kan säga till en osäker förälder? Att allt är normalt? Är det direktiven som BHV har att ge detta standardsvar för att hålla alla oroliga föräldrar på mattan?
”Det du beskriver är ovanligt,men det är helt ok!” Är inte det en bättre förklaring. Jag gick dit för att jag ville hjälpa min son till att må bättre inte för att höra att han kunde klassas in i facket ”normal” så att jag kunde andas ut och gå hem och säga till alla andra att ”han är i alla fall normal”. Jag vet inte ens om jag tycker ”normal” är ett bra ord. För vem är det som gör bedömningen av vad som är normalt? Och om man inte kvalar in där, vad är man då? Onormal? Besvärlig? Felaktig? I behov av anpassning?

Elton är nu 4 år. Han rör om i grytan var han än är. Det är sån han är. Han är liksom oberäknelig på ett positivt sätt, man kan aldrig i förväg räkna med hur nåt som innefattar Elton ska gå. Vilka svårigheter och styrkor just detta barn besitter idag går jag inte in på här, men det viktiga är att se att alla har både svårigheter och styrkor. Ofta hänger de också samman. Din styrkas baksida kan vara att den gör dig blind för något annat. Blir den medalj du får för din prestation för stor blir den både tung att bära samtidigt som den skuggar dig och hindrar dig att utvecklas vidare. Eltons driv finns kvar och det kommer ta honom långt, för jag väljer att se det på det sättet, som en tillgång, en resurs. Hans förskoletid har varit allt annat än smidig. Han rörde om ungefär lika mycket på förskolan när han började där som han gjorde i vår familj. Jag hoppas han lärt förskolan och pedagoger han mött lika mycket som han tillfört oss.

Jag har haft åtskilliga diskussioner med förskolan om hur vi ska bemöta, hjälpa och stötta vår son. Det har varit bra diskussioner och det har varit mindre bra bemötanden. Jag har ibland haft skygglappar på och bara sett till mitt eget barn, ganska egocentriskt tänkande. Men man tar lätt till det i situationer där man känner maktlöshet och frustration. Jag har som mamma gråtit åt det bemötande han ibland fått, och den brist på resurser förskolan har att hjälpa dessa barn. Jag har som en tigermamma stridit för honom, fört livliga diskussioner, skrivit skarpa mail och tänkt tanken hur det hade varit om Elton bott i en familj där man inte kunde förmedla sig i förskolans värld på samma sätt som jag som själv jobbar inom den kan. Tänk om han fötts i en familj där man inte ens behärskade språket? Vilket otroligt maktunderläge man skulle ha gentemot förskolan. Vilken stor risk att dessa barn inte får den hjälp de har rätt till.

Jag kommer strida för min son hela livet på samma sätt som för mina andra barn. Jag har nu tre barn och jag kan erkänna att tredje gången jag väntade barn var jag otroligt förväntansfull men samtidigt livrädd. Den där säkerheten jag kände när jag väntade de två första var som bortblåst. Jag tog emot mitt tredje barn med helt andra förutsättningar än de andra. Tänk vad man ändå kan lära.

Just dessa lärdomar är så viktiga för ett rättvist bemötande. Jag tror och vet dessvärre att det finns för många pedagoger på landets förskolor som inte stött på det där barnet som omkullkastar deras verklighet. Än. Eller pedagoger som aldrig kommer möta barnet för att de tar en omväg runt det istället. Pedagoger som tror sig veta, och tror att alla går att forma efter samma mall och som vill att alla barn ska fösas in i fållan ” normala barn” oavsett förutsättningar. Som klassar normala barn som barn som anpassar sig efter de förutsättningar de själva erbjuder. Som inte lyssnar på råd och andras erfarenheter för att de ”vet hur man gör” Som är sådär blåögt naiva som jag var som enbarnsförälder. Som dömer andras misslyckanden efter ens egna lyckanden.

Sen finns det pedagoger som när de stöter på ett barn som utmanar deras kunskaper och visdom, placerar barnet utanför vad de anser sig klara av och då stämplar barnen som besvärliga, svåra att förstå sig på och allmänt jobbiga. Som bara ser hur barnet påverkar dem och deras yrkesutövande. Som inte vänder på steken och tänker på att barnen säkert uppfattar dem själva som jobbiga och svåra att förstå. Och som i sin egenskap av just barn inte kan uttrycka detta utan bara är hänvisade till att acceptera och leva sin vardag i en situation som inte är rättvis för dem. Det är ganska skrämmande att tänka att det runtom på förskolorna finns massor av barn som just på grund av sina behov och förutsättningar får en orättvis behandling av pedagoger som tycker att de ska passa in och minsann göra som alla andra, för det är då man blir normal. Och normal verkar va det högst stående tillståndet i vårt samhälle även om ingen exakt kan beskriva vad det innebär. Eller?

En pedagog och ett barn som krockar i sina gränser blir lätt båda två ganska ”kantstötta” och som kantstött känner man sig inte lika okej som alla andra felfria exemplar. Vi måste se det kantstötta som ett positivt tecken och ett bevis på att man faktiskt försökt möta någon, och att det är helt okej att vara lite naggad i kanten. Det är bara ett synligt tecken på livsvisdom. Alla behöver inte vara felfria exemplar! Världen skulle vara så oerhört mycket tristare då.

Jag har skrivit berättelsen utifrån mig själv och använder ordet JAG i texten... Detta till trots att vi varit två föräldrar i vår familj. Vi har stridit lika hårt och kärleksfullt för ett rättvist bemötande av våra barn båda två. Jag skriver ordet jag för att detta är min berättelse. Min mans berättelse kanske liknar min, men hans är unik. Precis som alla är. Och måste få vara.



måndag 9 september 2013

Plugg kurs och sensommarvärme

Det är mycket nu. Jag har börjat plugga. mannen är iväg på kurs och det är ljuvlig värme ute. i september. Det är så mycket man vill och så lite man hinner.....
som att blogga. som vanligt. men men... ibland så hittar jag ju hit.

sensommardopp

  

sista båtturen för året?











Foto: Glömde bilden, finaste killarna. I ett stilla sund. Ljuvliga september. 

undrar om detta var sista båtturen för i år?
Vi var iväg på ett underbart kalmarsund i lördags....

Friluftsliv - inne






Foto: Det är säkert inte fullt normalt att sova i tält i vardagsrummet. Men så är vi inte fullt normala heller jag och barnen. Frågan är vem som har det mysigast. Mannen på hotell eller vi? Tur Sigge hjälpte mig att slå upp det. Elton blev dock besviken över att vi struntade i att slå i pinnarna i golvet.


inatt har jag och barnen tältat inomhus. Sigge önskade att få sova i tält i somras, men vi hann helt enkelt inte med det. Så nu kompenserade vi detta med en tältning i vardagsrummet. ja jag vet att vi är knäppa men man har rätt mysigt när man är knäpp