Elton, din charmör

Elton igår:
"mamma, vet du vad jag gillar mest?"
"nej", svarar jag
"gröt och dig!" säger han och så får jag en puss....

Hoppas på det där med "utan inbördes ordning"

Ärligt i alla fall

När jag hämtade Elton igår så åkte barnen isbana nerför en backe på förskolegården. Han gillade det verkligen och gick lite motvilligt med mig hem. I bilen säger han:

"jag är jätteduktig att stå i kö för att åka isbana, mamma. Men jag kan bara det när jag är själv."

Ärlig i alla fall, Elton.

Elton 4

Lite bilder från när världens finaste lillprins fyllde 4 år:

Också ett sätt att ha nappen

Sötaste tomtenissen i stan

Ikväll när jag skulle få Elton i säng så skulle han prompt ha tomtedräkt på sig. Med tillhörande bälte och luva.

Det var ju ett fatalt misstag.

Tomtenissarna är ju så uppe i varv den här tiden på året så det var ju lättare sagt än gjort att få ett sånt exemplar i bingen. Ni ser ju själv hur han står i givakt.

En sväng till akuten

Idag hade jag varit på jobbet i två timmar när telefonen ringer. Det är från Eltons avdelning. Han har klättrat upp på spisen inne på avdelningen och ramlat ner. I fallet har han slagit pannan i ett skåpshörn. Han är lite låg och lite olik sig (dvs lite närgången, kelig och hängig).
Jag hämtar honom. Ringer 1177 för lite info om både själva fallet men också om det lilla jacket i pannan, om det är något man behöver tejpa eller så.
De ber mig åka till akuten för att närmre undersöka honom.
Så vi kör dit.

Det är drygt på akuten. Det tar tid och Elton somnar i vagnen. Han vaknar till och är lite hängig och trött. Vill mest gosa i knäet och ligga i soffan i väntrummet och gosa med Heffa. (inte likt honom).
Under tiden vi väntar kommer polisen in två ggr med två olika kraftigt berusade människor. Det stinker alkohol lång väg. Den ene av dem har dessutom uppkavlade byxor och badtofflor på sig. Sorgligt.

Läkaren kommer och undersöker Elton. Troligen har han en lätt hjärnskakning. Jacket i pannan behövs inte tejpas, men de tycker först vi ska stanna till nästa dag. För observation. Jag vill hellre observera honom hemma, i hans vanliga miljö, och lovar att åka raka vägen in om han blir mer trött, hängig eller påverkad.

Så vi fick lov att faktiskt åka hem. Skönt. Här hemma har det först varit lite hängigt, men framåt eftermiddagen/kvällen nu fullt ös. Nu sover han och jag ska gå in och se så att det går att väcka honom om en stund. Inatt får han sova i vår säng och jag tror jag sätter klockan ett par gånger och ser till att han vaknar som han ska.

Men när ska han sluta med sina konster?
När ska han skaffa sig lite självbevarelsedrift?

Kreativ

Vi har haft sjukstuga här hemma. Eländes elände.
Alla utom Elton har varit sjuka den här veckan hittills.
Eltons energi är oändlig.
Idag kastade han blockflöjten och lattevispen i badet när Sigge badade. Jag var i hallen, strax utanför badrummet. Såg inte när det skedde.
Sigge ropar " mamma, Elton kastar saker på mig!"
Jag går in. Då ligger lattevispen och brummar i badkaret under allt skum. Min hjärna kopplade inte, blev livrädd. Fattade ju inte vad han kastat i, tänkte det värsta, hårtork brödrost, you-name-it. Tänkte El+Vatten passar inte bra ihop. Slet upp lattevispen ur badet innan jag insåg att " ja just det, den går ju bara på batteri, klart det inte är nån fara, ingen sladd i väggen här inte".

Men grejen är att med Elton i huset kan man aldrig nånsin koppla av.
Strax efter blockflöjtsscenariot hittade jag honom sittandes och försöka knyta ihop sina leksaker med hörlurarsladden till min iphone.
Oändlig kreativitet, onekligen.

Konsten att aldrig ge upp........

...den behärskar verkligen Elton. På Skälby för ett tag sen: Elton fnyser åt repen som ska hjälpa en upp på klätterställningen. Med starka nypor och en vilja starkare än stål så går allt om man bara VILL.
Och viljan, den har sällan fattats hos det här exemplaret:

Jo det var en sak.................

så sa Eltons förskollärare till mig idag.

Sen berättade hon att Elton och hon rullat ett barnvagnsdäck till varann inne på avdelningen (de har såna däck och rullar till barnen som ett lekmaterial.) . Sen fick Elton en plöstlig impuls att kasta iväg däcket och vips så landade det i pannan på en kompis som började blöda.

Det var absolut inte meningen, men "det går ju så fort när han får en impuls att göra sådär".

Jotack jag vet hur det är. Been there, done that, och hela kitet.

Hoppas det gick bra med hans kompis.
Barnvagnsdäck i pannan är ju inte vardagsmat precis.
Stackars liten..........

Så svårt det är att jobba med impulisivitet som ett problem. I många lägen är impulsivitet och spontatitet en positiv egenskap, men i vissa blir det inte så bra. Inte lätt att va liten. 

Klättrar

Ni vet sonen som inte sa "mamma", "pappa" eller "lampa" som sina första ord. Han som sa " där uppe" och " ajabaja" istället. Elton. Han som klättrade upp på höga ekskåpet när han var sådär 9 månader gammal, och som klättrade upp i diskhon som en vessla när han var ett år, just när mamma torkade Sigge i rumpan efter toabesöket.
Tro inte att han slutat klättra!

Det är Sigges kalufs till vänster. Sigge står på tå, för det är black-race i stan och om man inte står på tå så kan man möjligen missa något spännande. Elton tar allt en nivå högre. VAD FASEN! DET ÄR JU NÄT HÄR! VI KLÄTTRAR! HELST UPP OCH ÖVER...........

Ofattbart

Ibland stannar tiden upp och man liksom dämpar sig ett ögonblick. Mitt i stressen, jäktet, tiderna att passa, tvätthögarna och bergen av räkningar som ska betalas. Ikväll var ett sånt tillfälle.
Den senaste tiden i mitt liv har varit väldigt hektisk, omvälvande och intensiv. Det har skett mycket, tråkigt som roligt. Mycket tider att passa, saker att göra. Man bara gör tusen saker på rad efter varann i livets långa radda av måsten och så stressar man lite barnen i säng för att bara dunsa ner i soffan och andas ut. Sen när de väl sover så kommer man lätt på tusen andra saker som man ska "passa på att göra när du barnen faktiskt sover" . Så soffan står där tom och gapar ändå.

Ett par dagar nu har Elton varit blöjfri här hemma. Vi har även testat på förskolan. Han vill ha kalsonger och inte blöja. Det går bra. Han går på pottan och jublar åt sig själv när han levererar däri. Ljuvliga barn. Ikväll ville han prompt inte ha blöja när han la sig heller. Jag var själv hemma. Jag fick honom att kissa på pottan, och så la jag honom i sin säng och pussade godnatt. Sen gick jag och hjälpte Sigge att göra sig iordning för sängen, och Elton låg kvar! Han gjorde inte en antydan till att hoppa ur, vilken är det vanliga.

När Sigge ropar Godnatt till Elton svarar Elton: "Sigge! Jag Stor Nu"
Jag tittar in till honom och han ser inte att han ser mig. Han ligger och ler, från öra till öra. Stilla på rygg.

Då stannade tiden upp. Man förstår ingenting, man förstår kärnan i allt. 
Man undrar vad det är man stressar till, var man är på väg egentligen. Vad man vill nå med alla tider att passa, krav och måsten.

Min lilla kille som nyss låg på mitt bröst och tittade upp på mig för första gången, ligger i sin säng utan blöja och är så STOLT över sig själv.

Jag vill hejda tiden. Jag vill aldrig sluta uppleva de här ögonblicken. 
De små stunderna i vardagen som bara gör en mållös.

Saker som gör allt annat så litet i jämförelse. 

HATA VAGNEN!

Som ni vet så hatar Elton sin vagn. När han var riktigt liten så skrek han i stort sett konstant, pga sin konstanta hunger, framkallad av en mamma i egenskap av sin-ko. Sen skrek han för att han hade ont i magen pga att han inte tålde mjölk. Sen skrek han för att han kräktes kopiösa mängder, och liksom fick ont av detta. Sen skrek han för att han var förbannad. i tid och otid. humör har liksom aldrig saknats på det här exemplaret.

Först var det här med vagnåkandet och skrikandet svårt att sätta samband på. Han skrek ju liksom oavsett om man bar honom, körde honom i vagn eller försöka ha honom på en filt på golvet. (vilket aldrig funkade på detta barn eftersom han började rulla runt åt båda håll när han var tre veckor gammal, jo det är sant!)

Men sen när han drygt 3 månader gammal kravlade sig ur liggdelen, och vi bytte till sittvagn istället och inte heller detta hjälpte, insåg vi ju hur mycket han verkligen HATADE att åka vagn.
Elton har liksom bara hatat vagnen. Det har fungerat korta korta stunder, eller lite längre stunder om det var länge sen han åkte sist. Men det får absolut inte bli nån ful ovana, tycker Elton, att åka vagn.

Nu när han är 2,5 år så åker han nästan aldrig vagn. Även om det faktiskt ibland går bättre nu än när han var liten. Men ibland är det nödvändigt. Särkilt när man är på ställen där det är mycket folk, eftersom Elton inte har nån känsla för att det kan vara bra att hålla sig i närheten av sina föräldrar.

Så vi har tagit fram en gammal bebis-sele, som jag nån gång köpte för 5 kr på en loppis. Eftersom den selen som finns i vagnen inte fungerar på vår variant av Houdini.
Han hatar selen, men eftersom vi hatar mer att tappa bort vårt barn i en folksamling, så tvingade vi i honom i selen och i vagnen, när vi var på RIX fm-festivalen i stan för ett par veckor sen. Tillsammans med övriga 60000 kalmarbor eller så. Det var liksom inte lägga för att tappa bort sig.

Medan vi lyssnade lite på musiken kämpade utbrytarkungen för fullt:

Gladast i en flytväst

Inte nog med att tåg alltid är ett försenat transportmedel..........

........de ställer tydligen till andra jävulskap också!

Häromkvällen kliar Eltons sig ideligen på ryggen. Han ligger i Sigges säng (för att det är extra mysigt där och Sigge är ändå ute med kompisen och pappa och fiskar och eftersom man är för liten och på tok för orädd för sitt eget bästa får man inte alltid följa med i båten alla gånger så då får man ligga och låna Sigges säng istället. Oj så lång och knasig förklaring det blev, men skit samma). Hur som helst så har vi läst TomasTågetBoken. Den där boken med en knapp kopplad till en liten högtalare. När man trycker på knappen så tuffelituffar hela boken som ett gammal ånglok, och mamman som läser boken tycker att ljudet är skitjobbigt att överrösta och önskar innerst inne att batterierna i boken ska ta slut snart.
Den boken läste Elton och jag i sängen. och när vi läst färdigt börjar Elton gnälla över sina bett på ryggen.
"ia mig dä" ber han snällt. Jag kliar honom.
Sen ber han mig kasta ner TomasTågetBoken från sängen och blänger surt på den och fortsätter:
"TomasTåget bite mig yggen!"

Sen dess har han bestämt hävdat att den skyldige till alla hans sommarmyggbett är just TomasTåget.

Denne blåa rackare, med det enerverande ljudet, som nu även tydligen hittat på andra sätt att jäklas.