Det finns barn som kommer in i ens
värld och omkullkastar det man trott sig veta. Saker man trott stått
fast på en stabil grund kan liksom rasa likt ett korthus och så får
man bygga upp allting igen. Bit för bit. Kort för kort. Liksom
hålla så där försiktigt i en byggsten och med darrande hand se om
det håller, för att först stå kvar och sen kunna stå som grund
för en ny våning.
Dessa barn kan komma in i en verksamhet
där vi arbetar och förändra allt du trott du visste och allt du
hittills erfarit och kunnat. Ett sånt barn kan komma in i ditt hem
och du kan stå där handfallen och känna dig liten på jorden. Det
hände mig.
Jag var 29 när min äldste son föddes.
Ganska medelålders förstföderska i ett samhälle där
barnafödandet hela tiden skjuts upp för att man måste hinna med så
mycket annat först. Nåt så mycket viktigare än familjebildning.
Jag förberedde mig på att det skulle
vara en stor förändring att få barn, men hade samtidigt ändå
tänkt att barnet inte skulle få styra hela vårt liv, i mångt och
mycket ”får väl barnet hänga på ”helt enkelt. Sonen föddes,
han sov, han åt, han var mestadels nöjd och han var en väldigt
enkel bebis att förstå sig på. Det blev precis så som jag tänkt.
Han hängde väldigt mycket med på det liv vi levt tidigare.
Förändringen i vårt liv var inte gigantisk för att vi nu hade ett
barn att ta hänsyn till. Allt flöt på och jag tolkade det som att
jag gjorde rätt. Det är så här man ska göra. En ganska enfaldig
och naiv tanke. Men lätt att ta till.
Två år senare blev jag gravid igen.
Lite mer självsäker denna gången. Jag gjorde ju rätt. Jag visste
hur man fick det att flyta på. Visst hade jag haft vaknätter och
lite veck i pannan ibland. Men det hör ju till. Gör jag bara på
samma sätt en gång till så blir det rätt igen. Eller hur?
Tänkte att jag visste nu. Att det gick
ju bra sist. Smidigt. Lätt att forma in barnet i det liv vi lever.
Här ska inte curlas i onödan. Daltas. Bara köra på. Två barn
istället för ett bara.
Sen kom han. Som en virvelvind. Han
föddes i ljusets hastighet och slog liksom aldrig av på takten.
Personalen på BB häpnade över det humör han visade när du skulle
tvätta honom och ta tempen. Han gick upp på alla fyra och de sa att
” det här är ovanligt när man är nyfödd”....Hela första
dygnet var han vaken...Efter en dag åkte vi hem.
Men han sov inte, han skrek och han
spydde. Han var aldrig still. Inte ens som nyfödd. Han rullade åt
sidorna innan han var en månad gammal. Han kunde inte äta, hade
liksom inte ro, minsta lilla som störde så tappade han fokus. Och
jag också, och mjölken sinade och han hade ett sjuhelsikes humör
för att mjölken sinade och då skrek han och då kom verkligen
ingen mjölk. Ja det var en ond cirkel. Och som jag älskade denna
varelse. Hela jag fylldes av den där kärleken. Men det var inte
alltid lätt. Jag stod där ensam i världen och visste inte vad jag
skulle ta mig till. Jag som visste hur man gjorde stod nu där och
lyckades inte ge mitt barn två att de mest basala behoven ett barn
har. Sömn och Mat. Tack och lov att jag lyckades ge honom kärleken.
Den sinade aldrig.
Det tog inte ens en vecka att fatta att
här kom ett barn till oss som slog undan våra ben under oss. Vi
hade ingenting att stötta oss emot. Inga av de kunskaper och
erfarenheter vi fått med vårt första barn funkade nu. Vi fick
börja om. Det var en tuff tid där i början. För oss alla. Säkert
inte minst för Elton. Det är så han heter, yrvädret. Det
charmigaste yrväder som susat på denna jord. Det är det som han
överlever på brukade jag skoja om när han var liten. Sin charm och
sin oerhörda drivkraft.
En sak som slog mig som nybliven mamma
var samhällets ogenomtänka syn på bebisar. Folk som kom ställde
frågan ” är han snäll eller låter han er sova på nätterna”
eller ” skriker han mycket eller är han en snäll bebis”. Det
var nog där som tigermamman i mig väcktes. Folk sorterade in honom
i ett fack som ” annat än snäll” För han skrek ju. Mest hela
tiden. Jag vet att jag ställde motfrågan till dem som kom och
frågade sådär ” han skriker väldigt mycket men tror du han är
elak för det?”. Då blev de paffa. Och jag bad dem att aldrig
ställa den frågan till en nybliven förälder igen.
På BHV sas det hela tiden att ”allt
var normalt”,till den milda grad att om jag så sagt att min bebis
pratade flytande italienska så hade det varit normalt. Jag vet inte
om jag ville höra att allt var normalt. Jag förstod ju att mitt
barn i många avseenden var unik. Jag förstod ju att det inte var
riktigt vanligt att inte sova mer än 6 timmar/dygn som nyfödd eller
att inte ha ro att kunna äta, men det var ”bara normalt.” Måste
man förresten vara normal? Är det det mest lugnande du kan säga
till en osäker förälder? Att allt är normalt? Är det direktiven
som BHV har att ge detta standardsvar för att hålla alla oroliga
föräldrar på mattan?
”Det du beskriver är ovanligt,men
det är helt ok!” Är inte det en bättre förklaring. Jag gick dit
för att jag ville hjälpa min son till att må bättre inte för att
höra att han kunde klassas in i facket ”normal” så att jag
kunde andas ut och gå hem och säga till alla andra att ”han är i
alla fall normal”. Jag vet inte ens om jag tycker ”normal” är
ett bra ord. För vem är det som gör bedömningen av vad som är
normalt? Och om man inte kvalar in där, vad är man då? Onormal?
Besvärlig? Felaktig? I behov av anpassning?
Elton är nu 4 år. Han rör om i
grytan var han än är. Det är sån han är. Han är liksom
oberäknelig på ett positivt sätt, man kan aldrig i förväg räkna
med hur nåt som innefattar Elton ska gå. Vilka svårigheter och
styrkor just detta barn besitter idag går jag inte in på här, men
det viktiga är att se att alla har både svårigheter och styrkor.
Ofta hänger de också samman. Din styrkas baksida kan vara att den
gör dig blind för något annat. Blir den medalj du får för din
prestation för stor blir den både tung att bära samtidigt som den
skuggar dig och hindrar dig att utvecklas vidare. Eltons driv finns
kvar och det kommer ta honom långt, för jag väljer att se det på
det sättet, som en tillgång, en resurs. Hans förskoletid har varit
allt annat än smidig. Han rörde om ungefär lika mycket på
förskolan när han började där som han gjorde i vår familj. Jag
hoppas han lärt förskolan och pedagoger han mött lika mycket som
han tillfört oss.
Jag har haft åtskilliga diskussioner
med förskolan om hur vi ska bemöta, hjälpa och stötta vår son.
Det har varit bra diskussioner och det har varit mindre bra
bemötanden. Jag har ibland haft skygglappar på och bara sett till
mitt eget barn, ganska egocentriskt tänkande. Men man tar lätt till
det i situationer där man känner maktlöshet och frustration. Jag
har som mamma gråtit åt det bemötande han ibland fått, och den
brist på resurser förskolan har att hjälpa dessa barn. Jag har som
en tigermamma stridit för honom, fört livliga diskussioner, skrivit
skarpa mail och tänkt tanken hur det hade varit om Elton bott i en
familj där man inte kunde förmedla sig i förskolans värld på
samma sätt som jag som själv jobbar inom den kan. Tänk om han
fötts i en familj där man inte ens behärskade språket? Vilket
otroligt maktunderläge man skulle ha gentemot förskolan. Vilken
stor risk att dessa barn inte får den hjälp de har rätt till.
Jag kommer strida för min son hela
livet på samma sätt som för mina andra barn. Jag har nu tre barn
och jag kan erkänna att tredje gången jag väntade barn var jag
otroligt förväntansfull men samtidigt livrädd. Den där säkerheten
jag kände när jag väntade de två första var som bortblåst. Jag
tog emot mitt tredje barn med helt andra förutsättningar än de
andra. Tänk vad man ändå kan lära.
Just dessa lärdomar är så viktiga
för ett rättvist bemötande. Jag tror och vet dessvärre att det
finns för många pedagoger på landets förskolor som inte stött på
det där barnet som omkullkastar deras verklighet. Än. Eller
pedagoger som aldrig kommer möta barnet för att de tar en omväg
runt det istället. Pedagoger som tror sig veta, och tror att alla
går att forma efter samma mall och som vill att alla barn ska fösas
in i fållan ” normala barn” oavsett förutsättningar. Som
klassar normala barn som barn som anpassar sig efter de
förutsättningar de själva erbjuder. Som inte lyssnar på råd och
andras erfarenheter för att de ”vet hur man gör” Som är sådär
blåögt naiva som jag var som enbarnsförälder. Som dömer andras
misslyckanden efter ens egna lyckanden.
Sen finns det pedagoger som när de
stöter på ett barn som utmanar deras kunskaper och visdom, placerar
barnet utanför vad de anser sig klara av och då stämplar barnen
som besvärliga, svåra att förstå sig på och allmänt jobbiga.
Som bara ser hur barnet påverkar dem och deras yrkesutövande. Som
inte vänder på steken och tänker på att barnen säkert uppfattar
dem själva som jobbiga och svåra att förstå. Och som i sin
egenskap av just barn inte kan uttrycka detta utan bara är hänvisade
till att acceptera och leva sin vardag i en situation som inte är
rättvis för dem. Det är ganska skrämmande att tänka att det
runtom på förskolorna finns massor av barn som just på grund av
sina behov och förutsättningar får en orättvis behandling av
pedagoger som tycker att de ska passa in och minsann göra som alla
andra, för det är då man blir normal. Och normal verkar va det
högst stående tillståndet i vårt samhälle även om ingen exakt
kan beskriva vad det innebär. Eller?
En pedagog och ett barn som krockar i
sina gränser blir lätt båda två ganska ”kantstötta” och som
kantstött känner man sig inte lika okej som alla andra felfria
exemplar. Vi måste se det kantstötta som ett positivt tecken och
ett bevis på att man faktiskt försökt möta någon, och att det är
helt okej att vara lite naggad i kanten. Det är bara ett synligt
tecken på livsvisdom. Alla behöver inte vara felfria exemplar!
Världen skulle vara så oerhört mycket tristare då.
Jag har skrivit berättelsen utifrån
mig själv och använder ordet JAG i texten... Detta till trots att
vi varit två föräldrar i vår familj. Vi har stridit lika hårt
och kärleksfullt för ett rättvist bemötande av våra barn båda
två. Jag skriver ordet jag för att detta är min berättelse. Min
mans berättelse kanske liknar min, men hans är unik. Precis som
alla är. Och måste få vara.
