Skulle lägga mig för ett bra tag sen. Så gick det med det. Sigge vaknade. Kom upptraskande halvt vaken, halvt i sömn.
Nu så. Ska jag sova. Kikade bara in på bloggen först. 1 kommentar. 20 besök. Dålig statistik där.
Ett ord jag använde när jag beskrev Elton slog mig. OBERÄKNELIG. Det har negativ klang. jag menar det inte på ett negativt sätt.
Jag menar att man aldrig kan räkna ut i förväg vad som ska ske, hända, göras eller tänkas.
Oförutsägbar hade möjligen varit ett mer positivt laddat ord.
Godnatt!
- Posted using BlogPress from my iPhone
söndag 22 april 2012
lördag 21 april 2012
En liten kärleksförklaring
När man lyssnar på texten till Besvärjelse i inlägget nedan nedan så ryser man av kärlek till sin familj och sina barn . Till sina föräldrar eller till hela mänskligheten.
Låten var ju intro-låt till SVT:S satsning Född 2010, vilket i sig var ett ganska fantastiskt program, i många avseenden, tycker jag. Fint på nåt sätt, om jag får säga vad jag tycker och det får man. När man sett den serien så slås man av hur vitt skilda förutsättningar man har här i livet, när man ger sig ut på egna ben.
Alla människor är inte stöpta i samma form. Hur kan vi då begära att folk ska kunna rutas in i ett fack och anses som "normala"? Vad är normalt? Är inte avvikelser normala? Är det inte ganska uppenbart att man spretar åt olika håll, med tanke på hur skilda förutsättningar man har med sig i bagaget? Serien följde 9 barn från 9 svenska väldigt olika familjeförhållanden. Alla barn var lika älskade, men det blir en tankeställare tycker jag att faktiskt tänka till om hur olika det är. Hur olika man blir.
Själv har jag två barn. Som fötts av samma mamma, som har samma pappa och som växt upp under så gott som samma förutsättningar och villkor. Ändå är de som natt och dag. Jag tror ärligt talat inte jag vet nån som har fått två så olika barn som jag själv, och många med mig har påpekat att de tycker samma sak.
Sigge, den försiktige. Tänkaren. Med ett lugnt och stabilt humör. Tar tid på sig och väntar och iakttar saker innan han provar. Avvaktande och med en stor integritet.Som aldrig skulle kasta sig in i något. Som sen helt plötsligt bara kan saker. Den känslige. Något bekväm och lat ibland, logisk och klurig som få. Ja ni vet. Ni som känner honom.
Elton. Den vilde. Känslomänniskan som pendlar från galet arg till sprittande lycklig. Med en vilja av stål, envishet värre än en hel åsneflock. Orädd och snabbare än blixten. Impulsiv. Oberäknelig. Charmig. Social. Mångfokuserad. Totalt outtröttlig, Ja ni vet. Ni som känner honom.
Grejen är att jag inte alltid tror att vi i samhället, skolan och även senare i vuxenlivet väljer att se på människors olikheter som tillgångar. Vi ska redan väldigt tidigt fösas in i en fålla och "passa in". Barngrupper och klasser blir större och större, pressen på att hänga med på spåret blir större och större, och klarar man som barn inte av detta med alla intryck, så ses man som "avvikande". Man tillåts inte längre att vara alltför utstickande på nåt sätt. Man kan lätt ses som en "pain in the ass" om man inte säger tack och bock och hänger på vad nån annan reglerat och bestämt. Tänker man lite utanför boxen så tänker man fel. Kliver man utanför boxen så är man dömd.
Jag tycker inte det är helt ok. Tycker ni? Är jag ute och cyklar? Vad tror ni? Och jag vet att ni finns därute, läsare, ni bara gömmer er bakom statistiken.
Winnerbäck (min husgud) gav ut en låt på nån födelsedagsfest till ett mindre antal inbjudna gäster. ( det är i alla fall storyn jag hört) Låten heter Till det sista havet. För mig är den ganska ny. Första gången jag hörde den så slog det mig att det är min Elton han sjunger om. Jag vill gråta och nicka av medhållande varje gång jag hör den: han är så klok Winnerbäck. Så vidsynt. Måste tänkt utanför boxen hela livet eller nåt. Tror inte man blir sådär klok annars.
Ett utdrag ur texten:
Låten var ju intro-låt till SVT:S satsning Född 2010, vilket i sig var ett ganska fantastiskt program, i många avseenden, tycker jag. Fint på nåt sätt, om jag får säga vad jag tycker och det får man. När man sett den serien så slås man av hur vitt skilda förutsättningar man har här i livet, när man ger sig ut på egna ben.
Alla människor är inte stöpta i samma form. Hur kan vi då begära att folk ska kunna rutas in i ett fack och anses som "normala"? Vad är normalt? Är inte avvikelser normala? Är det inte ganska uppenbart att man spretar åt olika håll, med tanke på hur skilda förutsättningar man har med sig i bagaget? Serien följde 9 barn från 9 svenska väldigt olika familjeförhållanden. Alla barn var lika älskade, men det blir en tankeställare tycker jag att faktiskt tänka till om hur olika det är. Hur olika man blir.
Själv har jag två barn. Som fötts av samma mamma, som har samma pappa och som växt upp under så gott som samma förutsättningar och villkor. Ändå är de som natt och dag. Jag tror ärligt talat inte jag vet nån som har fått två så olika barn som jag själv, och många med mig har påpekat att de tycker samma sak.
Elton. Den vilde. Känslomänniskan som pendlar från galet arg till sprittande lycklig. Med en vilja av stål, envishet värre än en hel åsneflock. Orädd och snabbare än blixten. Impulsiv. Oberäknelig. Charmig. Social. Mångfokuserad. Totalt outtröttlig, Ja ni vet. Ni som känner honom.
Grejen är att jag inte alltid tror att vi i samhället, skolan och även senare i vuxenlivet väljer att se på människors olikheter som tillgångar. Vi ska redan väldigt tidigt fösas in i en fålla och "passa in". Barngrupper och klasser blir större och större, pressen på att hänga med på spåret blir större och större, och klarar man som barn inte av detta med alla intryck, så ses man som "avvikande". Man tillåts inte längre att vara alltför utstickande på nåt sätt. Man kan lätt ses som en "pain in the ass" om man inte säger tack och bock och hänger på vad nån annan reglerat och bestämt. Tänker man lite utanför boxen så tänker man fel. Kliver man utanför boxen så är man dömd.
Jag tycker inte det är helt ok. Tycker ni? Är jag ute och cyklar? Vad tror ni? Och jag vet att ni finns därute, läsare, ni bara gömmer er bakom statistiken.
Winnerbäck (min husgud) gav ut en låt på nån födelsedagsfest till ett mindre antal inbjudna gäster. ( det är i alla fall storyn jag hört) Låten heter Till det sista havet. För mig är den ganska ny. Första gången jag hörde den så slog det mig att det är min Elton han sjunger om. Jag vill gråta och nicka av medhållande varje gång jag hör den: han är så klok Winnerbäck. Så vidsynt. Måste tänkt utanför boxen hela livet eller nåt. Tror inte man blir sådär klok annars.
Ett utdrag ur texten:
Dom kommer att försöka värja sig, så gör det som vill att du gör.
Konstens poliser går en frusen stig, på säker mark utan himmel ovanför.
Dom kommer att försöka tämja dig, och sänka dig med måttfullhet och sans.
Dom kommer att försöka lura dig, och säga att den väg du går den leder ingenstans.
Jag är där jag går med dig
Genom mörker och hällande regn
Genom höstens tröga grind
Genom vårens varma vind
Till det sista havet min vän
Konstens poliser går en frusen stig, på säker mark utan himmel ovanför.
Dom kommer att försöka tämja dig, och sänka dig med måttfullhet och sans.
Dom kommer att försöka lura dig, och säga att den väg du går den leder ingenstans.
Jag är där jag går med dig
Genom mörker och hällande regn
Genom höstens tröga grind
Genom vårens varma vind
Till det sista havet min vän
......//.....
Och du ska måla din egen färg, och på din himmeln ska det skrivas att du kan,
Och det ska eka över skog och berg att sanningen ljuger och att drömmen är sann.
Och jag är där jag går med dig
Genom mörker och hällande regn.
Genom höstens tröga grind
Genom vårens första vind
Till det sista havet min vän
Och det ska eka över skog och berg att sanningen ljuger och att drömmen är sann.
Och jag är där jag går med dig
Genom mörker och hällande regn.
Genom höstens tröga grind
Genom vårens första vind
Till det sista havet min vän
Och här är youtube-versionen:
fredag 20 april 2012
Sigges idéer
I veckan berättade Sigge för mig att han tänkte börja samla på smuts och skräp.
Jag var inte så entusiastisk, kan man säga.
Jag var inte så entusiastisk, kan man säga.
tisdag 17 april 2012
Rida på barbiehästen.
Man blir aldrig för stor för en Barbiehäst. Eller?
- Posted using BlogPress from my iPhone
- Posted using BlogPress from my iPhone
Suck
Tiden bara går. Bloggen blir orörd. Jag ska blogga mer och bättre, jag lovar.
Tiden just nu är så knapp.
Det är mycket bara jobba, äta, sova, och att få saker att gå runt.
Jag förstår inte folk som hinner göra en massa saker. Träna, sy, vila, ringa långa samtal till folk.Vart hittar man tiden? Snälla berätta.
Ingen skulle bli gladare än jag om jag hittade lite liggande i nån vrå.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Tiden just nu är så knapp.
Det är mycket bara jobba, äta, sova, och att få saker att gå runt.
Jag förstår inte folk som hinner göra en massa saker. Träna, sy, vila, ringa långa samtal till folk.Vart hittar man tiden? Snälla berätta.
Ingen skulle bli gladare än jag om jag hittade lite liggande i nån vrå.
- Posted using BlogPress from my iPhone
söndag 15 april 2012
Stolt kille
Den här killen har lärt sig cykla idag! Det firar vi med pizzamys. Dessutom har vi premiäråkt båten! Härligt vårig dag.
- Posted using BlogPress from my iPhone
- Posted using BlogPress from my iPhone
Alfons är bra skit!
Söndagsmys. Täcke och kudde i soffan. Alfons på tv.
- Posted using BlogPress from my iPhone
- Posted using BlogPress from my iPhone
onsdag 11 april 2012
Oskyldig!!!
Jag är HELT oskyldig till det rasistiska och hemska som cirkulerar i högerspalten på min blogg!!!!
Var kommer det ifrån??????
Fler bloggare som fått sån skit på bloggen??
- Posted using BlogPress from my iPhone
Var kommer det ifrån??????
Fler bloggare som fått sån skit på bloggen??
- Posted using BlogPress from my iPhone
söndag 8 april 2012
Påsk
Då var det påsk.
Påsken som nån glömde, eller nåt.
Svisch sa det bara och så stod det påskkärringar och ringde på dörren. Med påskhälsningar och prickiga kinder, kjolar och sjaletter.
" eh, tack" eller nåt.
Hade dock lite godis hemma, så jag överlevde visiten utan skam, utan att behöva deala om kredit som ett föregående år, då jag fick lova att gå och lägga tablettaskar i påskkärringarnas brevlådor eftersom jag glömt köpa hem godis.
Men jag inser ganska snabbt att jag inte plockat fram en påskattiralj. Fjädrarna hittade jag inte ens. Alla påskägg och tuppar verkar gått i ide.
Däremot hade jag kommit ihåg att faktiskt skicka barnen utklädda till förskolan på skärtorsdagen. Iklädda mustascher och kavaj, hattar, förkläde och tunika ( jodå Elton skulle va påskkärring med mustasch, en traditionspassande variant av skäggiga damen kan man säga) . De var så söta så! Sigge hade dock sagt på sin avdelning att jag förbjudit honom att ta av kavajen och skulle absolut ha den under jackan när han var ute. Dessutom hade Sigge suttit och briljerat med sina bibliska kunskaper om påsken ( vilka jag är helt oskyldig till att ha lärt honom då jag själv varje år får nån form av blandning av aha- och dejavu- upplevelse när nån påminner mig om anledningen till att vi faktiskt firar påsk) Sigge hade sett en dockteater om Jesus och gått i sin mors fotspår och sugit in kunskaperna i minsta detalj ( själv var jag ju så in i bomben kristen i Sigges ålder så min mor nästan förbjöd mig att gå mer till kyrkans barntimmar, när jag inte lekte annat än lekar med bibliska teman. Man kan säga att den epoken i mitt liv är över nu)
Men som en pedagogisk mor jag ändå är gick vi ut på baksidan av tomten där vi ändå har en riktig risig samling kvistar och elände, som trots att vi nu tittat surt på den ett helt år inte velat avvika till annan plats på frivillig basis.
Tog med en sekatör och två barn, klippte till ett ris som såg någorlunda påskigt ut.
Dagen efter inleddes med ett riktigt påskträningspass, främst för lungor och magmuskulatur. Jag blåste nämligen ur ägg. Så att barnen skulle kunna måla äggskalen och hänga i riset.
Själva blåsandet var sjukt jobbigt. Fick liksom flaschbacks från förlossningarna när man skulle få ut hela jäkla ägget genom ett knappsnålsstort hål. Började nästan leta efter lustgasmask mellan blåsningarna.
Dessutom tog jag i lite för hårt med det ena ägget så att hela ägget sprack av mitt alltför hårda tryck av fingrarna. Så det var bara att börja om.
Sen målade barnen äggen under harmonisk påskfrid, (eller inte!) Elton målade på Sigges arm. Sigge skriker. Elton hivar ner Sigges färdiga ägg på golvet. Elton målar på bordet. Sigge vill inte dela med sig av sina färger. Elton blandar ihop färgerna så att Sigge blir arg.
Efter att äggen torkat hängde vi dem i alla fall i riset och det blev ganska snyggt.
GLAD PÅSK PÅ ER OCKSÅ!
Påsken som nån glömde, eller nåt.
Svisch sa det bara och så stod det påskkärringar och ringde på dörren. Med påskhälsningar och prickiga kinder, kjolar och sjaletter.
" eh, tack" eller nåt.
Hade dock lite godis hemma, så jag överlevde visiten utan skam, utan att behöva deala om kredit som ett föregående år, då jag fick lova att gå och lägga tablettaskar i påskkärringarnas brevlådor eftersom jag glömt köpa hem godis.
Men jag inser ganska snabbt att jag inte plockat fram en påskattiralj. Fjädrarna hittade jag inte ens. Alla påskägg och tuppar verkar gått i ide.
Däremot hade jag kommit ihåg att faktiskt skicka barnen utklädda till förskolan på skärtorsdagen. Iklädda mustascher och kavaj, hattar, förkläde och tunika ( jodå Elton skulle va påskkärring med mustasch, en traditionspassande variant av skäggiga damen kan man säga) . De var så söta så! Sigge hade dock sagt på sin avdelning att jag förbjudit honom att ta av kavajen och skulle absolut ha den under jackan när han var ute. Dessutom hade Sigge suttit och briljerat med sina bibliska kunskaper om påsken ( vilka jag är helt oskyldig till att ha lärt honom då jag själv varje år får nån form av blandning av aha- och dejavu- upplevelse när nån påminner mig om anledningen till att vi faktiskt firar påsk) Sigge hade sett en dockteater om Jesus och gått i sin mors fotspår och sugit in kunskaperna i minsta detalj ( själv var jag ju så in i bomben kristen i Sigges ålder så min mor nästan förbjöd mig att gå mer till kyrkans barntimmar, när jag inte lekte annat än lekar med bibliska teman. Man kan säga att den epoken i mitt liv är över nu)
Men som en pedagogisk mor jag ändå är gick vi ut på baksidan av tomten där vi ändå har en riktig risig samling kvistar och elände, som trots att vi nu tittat surt på den ett helt år inte velat avvika till annan plats på frivillig basis.
Tog med en sekatör och två barn, klippte till ett ris som såg någorlunda påskigt ut.
Dagen efter inleddes med ett riktigt påskträningspass, främst för lungor och magmuskulatur. Jag blåste nämligen ur ägg. Så att barnen skulle kunna måla äggskalen och hänga i riset.
Själva blåsandet var sjukt jobbigt. Fick liksom flaschbacks från förlossningarna när man skulle få ut hela jäkla ägget genom ett knappsnålsstort hål. Började nästan leta efter lustgasmask mellan blåsningarna.
Dessutom tog jag i lite för hårt med det ena ägget så att hela ägget sprack av mitt alltför hårda tryck av fingrarna. Så det var bara att börja om.
Sen målade barnen äggen under harmonisk påskfrid, (eller inte!) Elton målade på Sigges arm. Sigge skriker. Elton hivar ner Sigges färdiga ägg på golvet. Elton målar på bordet. Sigge vill inte dela med sig av sina färger. Elton blandar ihop färgerna så att Sigge blir arg.
Efter att äggen torkat hängde vi dem i alla fall i riset och det blev ganska snyggt.
GLAD PÅSK PÅ ER OCKSÅ!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)