på sidan 162 slås jag av en dejavu. Det där är mig hon skriver om!
Människan som liksom inte bara kan gå obemärkt förbi i vissa sammanhang. Passera utan att dra uppärksamheten till sig. Freaka ut. Som mig.
som i förra veckan:
Jag vabbar med Elton som har öroninflammation. Vi behöver lite mjölk och lite grejer till lunchen så vi drar till lokala ICA. Elton vill sitta i kundvagnen istället för i själva sitsen och han får det. Väl framme vid kassan vill han hjälpa till att lägga upp varorna på bandet. När han ska lägga upp spagettipaketet med 1 kg spagetti så fastnar det i kundvagnen och öppnas. Och där kunde vi lätt spelat plockepinn på butiksgolvet om vi velat.
Nu var jag inte så sugen på detta. Kassörskan stängde dessutom kassan och anropade hjälp med att städa upp, även om jag försökte så gott jag kunde med en illbatting i vagnen.
Men VARFÖR händer sånt här alltid mig?
Eller som idag.
Halkade på isen på förskolegården efter att ha lämnat Elton. En snygg vurpa precis i grindhålet till halva Rinkbyholm åsyn. Diskret upp igen, snabbt som attan, hoppas att ingen såg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar