Varför inte?

Sigge var inne hos grannpojken och lekte igår själv en stund på kvällen.
Idag vid frukosten berättar han att han sett grannkillens snuttefilt, och att
"den var lika stor som vårt köksbord, mamma. vi kan ha den till duk, kanske?"

Jo, men det hade väl varit lite originellt? Gå in till grannen och låna snuttefilten till duk när man får främmat.?

Jul, kalas, och kalas igen

Medan andra männsikor liksom kan andas ut lite när det varit jul och pausa mellan jul och nyår så går vi i den här familjen in i andra andningen.
Inte nog med att December månad alltid innebär avslutningar, peronalfester, sjuttielva luciatåg, onödiga krav på sig själv att julpyssla tillräckligt, baka tillräckligt och bara få tillräckligt många psykbryt samtidigt. Vi ska dessutom ha kalas också. Och  nu har vi ju liksom testat oss själva genom att utöka familjen med ännu en Decemberfirare. Vad tänkte vi på där då?

Efter jul så fyller jag år. Det är alltid trevligt, jag gillar att ha ett litet kalas för nära och kära. I år fuskade jag med köpt gratäng och kallskuren kycklingfile, och köpt chokladkaka. Man får fuska. Det är bättre att fuska än att bli en sönderstressad idiot har jag hört...

Så var det en pausdag igår som gick åt till disk, plock och lite återhämtning och så idag var det kalas igen. Inte för mig då, utan för barnens farbror. Och Lenny jobbade, så jag åkte över själv med alla barnen. det gick alla tiders. Hade alla barnen med mig hem också. inget svinn. alltid nåt.

Nyårslöfte

Jag läste på Sofis blogg att hon lovat att blogga bättre. Det var ett bra löfte. Jag ska också göra det. jag saknar bloggandet och jag vet inte varför det inte blir av längre. Först var det ju bloggparanoian som slog till, sen tidsbristen och skrivtorkan.
Men jag ska göra ett seriöst försök i alla fall.
Jag härmar dig Sofi och kopierar ditt löfte!

Livet rullar på

Livet med tre små barn rullar på. Det är ett hiskeligt tempo. Man hinner knappt stanna upp och andas ibland så här innan jul. Men när man gör det. Tar en minut och tänker efter så inser man hur lyckligt lottad man är.....

Majken nyfödd

Efter Majken kom till jorden. - den fula historen

Trebarnsförälder! Mamma till en flicka. Omtumlande. I samma stund som min lilla tjej föds återvänder min energi. Lyckan och endorfiner gör mig illpigg. Jag vill inte ligga där i sängen som en sjukling. 15 min efter hon fötts, så fort "efterarbetet" är klart är jag uppe och vill hellre sitta med henne i fåtöljen i rummet. Vi konstaterar att hon är så torr, tjejen. Inget fosterfett, inget blod. Bara så fin. Jag har inte tappat så mycket som en droppe blod under förlossningen. Har klarat mig utan nån ny bristning. Och jag känner mig så pigg. vi börjar till och med diskutera att vi kan åka hem så fort vi fått tillåtelse.
. Hon äter och ligger i en filt vid mitt bröst. Sen ligger hon hos Lenny en stund. hon passar på att bajsa väldigt tidigt så vi får hålla ett litet papper runt hennes rumpa. Efter ett tag när hon ligger hos mig så känner jag att det blir varmt i mitt knä. Jag säger att jag tror att hon kissar. Jag kollar ner och ser att hela mitt knä är fyllt av blod. Det är inte hon som kissar, det är jag själv som blöder. I samma veva kommer barnmorskan in och frågar om jag vill gå och duscha. Jag tror klockan är 8 nånting. Jag berättar att jag blöder och blir beordrad i säng. Barnmorskan säger att jag ska få en spruta i låret så att det ska sluta blöda, att jag kan få lite eftervärkar av sprutan. Jag skrattar och säger att "nej men nu vill jag inte ha fler värkar, det kommer väl inte bli som en förlossning igen, hon säger att "nej så ska det inte bli...".

Jag får sprutan, ligger ner och det känns lite snopet. Efter ett tag kommer vi på att vi måste ju lägga i pengar i parkeringsautomaten. Lenny ger mig bebisen och går ut. Klockan är 8.30. När han är ute får jag en illamåendeattack, känner att jag kommer börja kräkas, men får ju inte gå upp. Vågar inte gå upp med tanke på hur mycket blod som runnit ur mig bara när jag förflyttade mig till sängen. De fick torka mina ben och fötter med papper.. Ringer på klockan. Vill inte kräkas med bebisen i famnen. Barnmorskan kommer in. Jag får en kräkpåse och hon fäller ner ryggstödet så att jag får ligga plant istället för att sitta upp. Lenny kommer tillbaka och jag säger att jag mår så illa, han får ta bebisen igen. Efter det håller jag inte i henne förrän sent på kvällen......

Barnmorskorna kommer in och kollar blödningen flera gånger. De börjar väga blodet. De trycker mig jättehårt över magen och ber om ursäkt för att det gör ont. Ett tag senare vill de sätta dropp. värkstimulerande dropp. klockan är 10. jag har börjat få väldigt ont. det värker från magen och ut i ljumskar och höfter väldigt. jag säger att det känns fel. jag får använda lustgasen genom värkarna. nu vill de att livmodern ska dra ihop sig och sluta blöda. Det vill inte den. Den fortsätter blöda. Jag får mer och mer ont. Jag suger mig hög på lustgasen. Mitt medvetande försvinner in i dimman och det är skönt, för smärtan börjar bli outhärdlig. Och rädslan kryper på att nåt måste va fel. Så här ska det inte vara..... Jag blir vimsig och vid nåt tillfälle tror jag att jag bara yrat om att fött barnet redan, att det är förlossningen som ännu håller på. tittar upp och ser Lenny sitta med bebisen i famnen och frågar varför han sitter där med ett barn. Vid nåt tillfälle hör jag massa pip i öronen och liksom ljud-hallucinerar. Lustgasen är min räddning och jag fullständigt slår masken i mitt ansikte gång på gång, i hopp om att den ska hjälpa bättre mot smärtan om jag pressar den hårt mot mitt ansikte.

Ideligen kommer de in och kollar blodet, väger blodet, kollar tryck och puls och ökar droppet. De kallar det för starkt värkdropp och jag tror att smärtan jag känner beror på droppet först och främst, vilket nog barnmorskorna också tror i detta läget.

De trycker mig på magen flera gånger och det gör såååå ont! jag får andas i lustgasmasken just när de trycker, men sen vill de att jag låter den va, för att jag börjar bli så dimmig och jag tror att de vill veta om jag är dimmig av lustgasen eller av blodförlusten. Jag blir sur på dem och tycker de är elaka, säger att du borde kunna söva mig, eller ge mig nån spruta mot smärtan. Jag säger att "nu har jag ju ingen bebis i magen, då borde det väl finnas nån medicin att ge mig". De vill avvakta.

Nånstans här vid 11.40 badas bebisen, vägs och mäts och får spruta. De tar tempen på henne och klär på henne kläder. Det görs i samma rum som mig. Jag är inte med. Minns inte detta. Är lost. Jag bönar om hjälp mot smärtan som är värre än nånsin, hundra ggr värre än förlossningsvärkarna, istället kommer barnmorskan in och säger att "nu ska jag vara ännu mer elak mot dig, du ska få fyra tabletter rektalt, som ger dig ännu starkare värkar, jag vill inte, men jag måste, du får inte blöda mer nu". Jag får panik och börjar gråta" Hon ger mig tabletterna. Det är hemskt. De tömmer mig på urin.

Nånstans här får jag dödspanik. Jag tror att jag ska dö. Jag känner hur blodet fortsätter rinna ur mig, jag kan inte påverka det själv , kan inte styra min kropp fast jag vill, känner hur jag blir mer och mer trött och borta, jag tänker att "det var det". Att nu dör jag. Att jag fick föda tre barn precis som jag önskat. Att jag fick en liten flicka som mådde bra, men att nu har jag gjort mitt. Jag tänker på hur ledsna folk runt omkring ska bli över att jag dör. Jag frågar rent ut ifall jag kommer dö nu. De förklarar att de är inte oroliga för att jag ska dö. Jag tror dem inte. Om inte annat kommer jag dö av smärtan. Den är outhärdlig nu. Vid 11.45 kopplar de ytterligare 2 dropp på mig. Det är dropp som jag får för att jag förlorat så mkt blod. Värkarna river i min kropp, men emellan värkarna gör det också jävulskt ont. Smärtan släpper inte och jag känner att det är FEL!

Vid kl 13 kommer äntligen läkaren in. Hon har varit upptagen på ett kejsarsnitt och inte kunnat komma tidigare. De har inte heller trott att det egentligen behövts. Hon vill först kolla att jag inte har skada i tarmen. Det har jag inte. Det är ingen rolig undersökning. Sen vill hon göra en gynundersökning. Hon ber om ursäkt. Säger att hon förstår att det inte är något man önskar direkt efter en förlossning. Jag ser instrumenten hon plockar fram och jag väljer sen att blunda. " ser jag inget så finns jag inte liksom" . Men innan hon börjar ber jag om nåt värkstillande. Hon beordrar en spruta i benet och en i kanylen och smärtan släpper direkt. Det är så skönt. Hon kan undersöka mig och jag kan blunda och låtsas att jag inte är där. Att det är nån annan hon gräver i. Inte mig.

Jag hör henne prata. Uppmätt blodförlust över 2 liter nu. Och känner själv att det fortsätter rinna...Hon kollar med ultraljud både invärtes och utvärtes. hon pratar med barnmorskorna, hon förklarar för mig vad hon gör. Jag hör henne boka blod och operation och jag förstår att det är nåt hon upptäckt. Samtidigt som jag är rädd känner jag en lättnad över att hon upptäckt felet. Som jag hela tiden förståttt att det varit. Fel. Nåt som inte stämt.

Vad läkaren här upptäckte var att utöver det jag redan blött så står det 1100 ml koagulerat blod och trycker nedanför livmodertappen (ja i samma utrymme som man normalt har en o.b). Hon får gräva ut blodet och hela rummet förvandlas till ett blodbad, enligt min man som sitter i en hörna.... Läkaren har efteråt förklarat att det är denna mängd blod som gjort så fruktansvärt ont tillsammans med de starka värkarna de framkallat.

Även att hon nu fått ut blodet och det verkar som blödningen stillat sig lite så måste jag till operation. Något påverkar livmodern och hon ser med ultraljud något sitta kvar i livmodern. Något med måtttet 35*76 mm. Hon vet inte vad det är, kan va en bit moderkaka, kan va nåt annat.( Det visar sig sen va fosterhinnor som suttit kvar och orsakat allt.)

Jag säger att jag inte vill va med längre. att jag vill bli sövd! En annan läkare kommer in och pratar med mig om operationen, förklarar lite vad som ska hända och jag ber flera ggr om att få bli sövd. vill inte va med längre nu. hon i stort sett lovar mig att jag ska få bli sövd. Jag får säga hejdå till Lenny och bebisen och rullar iväg. Fy, det var hemskt.

Jag får åka en omväg till operation och intensivvårdsavdelningen för att jag ska slippa åka hiss. De är vänliga och har läst i min förlossningsplan om min cellskräck. Jag är tacksam. Jag längtar tills de ska söva mig, för nu vill jag inte va medveten längre. Det är så otäckt.

Väl framme är det massa människor runt mig i operationskläder. De kopplar EKG och syrgas, massa andra grejer som jag inte vet vad det är. Jag känner mig som ett föremål, ingen männsika. narkosläkaren kommer och han säger att han vet att jag blivit lovad att få bli sövd, men att han inte vill söva mig. Att han läst i min journal om min lungkollaps 2002 och att han anser det vara en större risk att sövas än att va vaken. Jag vill inte! Jag börjar gråta för att jag inte får bli sövd, men han lovar att det ska gå bra, att om jag känner smärta eller panik så söver han mig inne på operation. Jag säger ok.

Operationen börjar 14.30. Jag får bedövning så jag känner ingen smärta. Samma bedövning som man får vid kejsarsnitt. Men jag hör ju! och jag känner trycket av läkarens händer när hon gräver i  mig. Jag känner mig som en ko som insemineras. Jag känner hur hon river och sliter i mig. Känner hennes hand i min mage, under naveln och under mina revben. Hör henne prata. Blundar. vill inte va där. Ser jag inget finns jag inte. Efter ett tag är det klart. Det tar inte lång tid egentligen, men det känns som en evighet. Jag börjar kräkas. Kräks men blundar ännu. Låter nån bara samla upp kräket som rinner ur mig, orkar inte engagera mig.... Vet att de sätter kateter på mig, att jag inte bryr mig. Vet att nån blodpåses slang  springer läck , att det hamnar massa blod i mitt hår som nån torkar bort, men orkar inte bry mig. Öppnar inte ens ögonen, bara lyssnar och hör vad som händer.

Sen får jag ligga på uppvaket medan 4 påsar blod ska rinna in i mig. Jag har inte ont. Men jag mår illa. Jag sover för jag är så slut. Efter ett tag kommer barnmorskan och trycker på mig igen. Men nu gör det inte ont alls. Bedövningen börjar släppa och jag kan vicka på tårna, men jag är ännu väldigt väck. Vågar knappt titta, vet att jag ännu blundar. De kommer emellanåt och byter blodpåse och droppåse och kopplar nya dropp. Efter ett tag säger de att jag får dricka lite vatten. De tar blodprover.

jag klarnar till och klockan är 18. Vid 19 ska jag få rulla upp till BB och träffa Lenny och bebisen. Bara mina prover är ok. Så seg den sista timmen är. Precis när narkosläkaren kommer och säger att jag ska få rulla upp så kommer barnmorskan ner med Lenny och bebisen. Så skönt att återförenas!

Jag får rulla upp till BB. Får amma bebisen och andas ut. Känner mig så sliten och trött, men ändå lycklig liksom. Lenny åker hem efter ett tag, måste först få i sig lite att äta. Han är vrålhungrig och ingen har engagerat sig i honom alls på hela dagen. inte ens en tallrik mat har han fått.. Jag får inte lämna sängen. Får inte gå och duscha fast jag aldrig längtat så mycket efter en dusch. Har ju inte duschat sen innan förlossningen. Har blod i håret, blod på benen, har svettats kopiösa mängder. Får in nån macka som jag ska äta försiktigt säger de. jag äter 3 mackor och 2 tallrikar fil. Jag är vrålhungrig. Jag äter 2 rutor choklad som mannen sparat till mig, som vi hade i BBväskan och lite senare kommer en annan mamma in i mitt rum, som jag lärt känna via facebookgruppen och som är på BB samtidigt som mig, med 2 kexchoklad som jag också sveper i ett nafs (TACK!). Sen ber jag om dricka. Säger att jag vill ha LOKA eller mineralvatten om det finns. En snäll barnmorska säger att det finns inte egentligen men att hon vet att det finns på Gynavdelningen i deras kyl, så hon ska springa och stjäla två flaskor åt mig säger hon. Jag sveper en på kvällen och en på natten. Aldrig varit så gott med LOKA!

På natten sover jag ganska bra. Bebisen äter och snufsar. Jag ligger och tittar på henne. Kan inte se mig mätt.

När jag vaknar dan därpå känner jag mig förvånansvärt pigg, men väldigt mörbultad.och längtar om möjligt ännu mer efter en dusch, men nej jag får inte gå upp. måste äta frukost i sängen, måste vänta på att nån har tid att ta bort min kateter, måste vänta på att Lenny kan komma upp och och hjälpa mig om jag nu ska envisas med att duscha, för ingen har tid att hjälpa mig.

Jag ser mig i kameran på iphonen för första gången sen innan förlossningen. Jag är öm, blå och svullen på näsan efter lustgasmasken och jag känner att jag inte ser klok ut. De kommer och tar bort katetern efter ett tag.

När Lenny kommer duschar jag och klär på mig egna kläder. vägrar ha sjukhuskläder. vill inte känna mig sjuk. Sen myser vi med tjejen innan Lenny kör hem efter killarna som för första gången får komma upp och träffa sin lillasyster. Så stort det ögonblicket är. Jag snyftar när jag ser dem tillsammans...... De är så fina. Familjen är samlad och det känns om möjligt ännu finare efter den dödsångesten jag hade dygnet tidigare när jag faktiskt stundtals var övertygad om att jag skulle dö.

Min fina familj. Nu kan livet börja,.Livet med tre barn.....

När Majken kom till jorden

Söndagen den 2/12 är vit. Det är första advent. Vi tänder första ljuset. Det är 8 dagar sedan bebisen borde kommit, men den låter vänta på sig. Fint folk kommer sent heter det. Jag är trött, trött på att vara gravid, men mest av allt trött på alla människor som otåligt tjatar om bebisen. På söndagen har Lenny kommit hem trots att han egentligen jobbar helhelg och borde stannat för att sova ut. Jag tycker det känns bäst att ha honom hemma ändå och vi beslutar att sova lite i skift då natten inte erbjudit många timmars sömn för mig.

På morgonen är det fotbollsträning för Sigge, jag åker dit med honom och snälla grannar tar med Elton på en skogsutflykt i snön så att jag inte behöver jaga illbusig treåring i gympasal och så att mannen får sova efter nattjobb. Såna vänner och grannar är guld värda.
Inte nog med detta, efter att jag kommit hem och fått sova ut en stund blir vi inbjudna till dem på adventsfika. Sen går mannen in och hugger en extra sovtimme igen innan han åter ska åka till jobbet på annan ort. Jag går hem och lägger Elton, Sigge får stanna kvar och se julkalendern och äta kvällsmat hos grannen. Sen kommer han hem. Vi flyttar över ännu en makaron (nedräkning till vräkning av bebisen) och lägger honom.

Lenny går upp, vi ser lite på tv ihop innan han åker. Jag är uppe ännu ett tag. Ser tv, fixar med foton på datorn. Dricker lite hallonbladste. Nojar inför morgondagens "hinnsvepning, skriver till M, en mamma jag lärt känna genonm facebookgruppen och frågar henne om det är obehagligt, om det gör ont. Med facit i hand känns det ganska ironiskt att jag nojade inför en sån sak, men det visste jag ju inte då. Lägger mig strax innan midnatt. Somnar.

Vaknar runt kl 2, av att det stramar lite i magen, vänder mig om, somnar om. Vaknar igen, Vänder mig om. Efter tredje gången det händer vaknar jag till lite mer och börjar fundera på om det kan va nåt på gång. Tar fram telefonen, kikar runt lite på facebook. Det händer igen, efter sådär 5 minuter. Jag laddar ner en "värktimer" för 7:- och börjar trycka på den. Jodå det kommer ett sånt där tryck var 5:e minut. Jag sänder ett mess till Lenny bara för att höra mig på om läget är lugnt på hans jobb. Då är klockan 2.20.

Han säger det är lugnt på jobbet, att han sitter inne på stationen för tillfället. Jag skriver att jag vill gå upp och kolla läget, om det fortsätter och återkomma. Efter ett tag hörs vi igen. jodå det har kommit nån till trots att jag varit uppe, men det gör inte speciellt ont. Jag tycker vi kan avvakta, det känns så lugnt jämfört med när Elton föddes och det aldrig var mer än 2 min mellan "värkarna" (som visserligen inte kändes som värkar). Men Lenny tycker det är bättre att köra hem, även om inget är på gång. Så han drar sig hemåt och jag är hela tiden rädd att det ska sluta. Men jag är uppe, kollar till barnen, fixar lite med väskan ifall vi behöver åka in. Ringer till förlossningen och säger att vi möjligen kommer inåt så småningom.

Vid halv-4tiden är Lenny hemma. Jag säger att jag vill vänta lite med att åka in, Han vill att vi åker in. Han ringer in grannen för att vi ska kunna åka in. Jag är tveksam. Vågar inte tro att det är på gång. Vi sätter oss i bilen, ringer förlossningen och säger att vi är på väg. I bilen kommer 3 värkar på vägen. Ännu fem minuter emellan och de är 1 minut långa. Inte jättejobbiga på nåt sätt. Min enda tanke är att jag vill inte att det ska dra igång utav helsike (även att jag vill att det ska dra igång) förrän jag klarat att gå upp i trapporna. Jag åker inte hiss. Lenny frågar om han ska släppa mig vid ingången eller om vi ska gå från parkeringen. Jag vill gå från parkeringen. Han frågar om vi ska lägga pengar i parkeringsautomaten. Klockan är 4 och avgiften börjar kl 9. Jag säger nej. Lägg inga pengar, då blir vi hemskickade, inte ta ut nåt i förskott...

Vi går ner för den isiga vägen mot förlossningen. Ringer på och får gå trapporna upp. I trappan upp säger jag att jag tror att vattnet börjat gå. Jag är blöt. Men vågar inte tro nåt. Kan ju va nåt annat. Blir uppmötta av en sköterska, invisade på ett rum. Hon ger mig kläder att byta om till. Jag avböjer, säger att hon först få avgöra att hon vill ha mig kvar innan jag byter om. Inte våga hoppas ännu.

Hon kopplar CTG 4.15 och värkarna fortsätter, men de är inte jättejobbiga ännu. Jag känner att jag blir mer och mer blöt vid varje värk och här nånstans vågar jag hoppas att vi inte ska bli hemskickade i alla fall. Jag berättar att jag inte gillade min förra förlossning pga intensiviteten och hastigheten, att jag kände mig snuvad på mycket, att jag gärna vill ha en så positiv upplevelse som möjligt denna gång. Hon är förstående och erbjuder mig redan här lustgas att ta till om jag känner jag vill. Det känns skönt. Jag testar den och hon ökar på så att jag ska känna av att den ger effekt. Jag använder den inte varje gång det kommer värk, men när det behövs. Efter ett tag vill hon undersöka mig och jag är rädd att inget hänt, men jag är öppen 4-5 cm och ingen tapp. Klockan är 4.45.Lagom tycker jag. Inte som sist då det var 8-9 cm utan att jag knappt känt nåt och sen bara en helvetesresa efter det tills sonen låg på bröstet. Denna gången kommer jag hinna få lite smärtlindring om jag vill och jag har tur säger barnmorskan för narkosläkaren är i rummet intill, hon kan komma in och prata med mig lite.

Narkosläkaren kommer in och vi diskuterar spinalbedövning. Tror klockan är ca 5 nu.Jag funderar lite på om jag vill ha. Den håller i två timmar och sen släpper den. "så om jag inte fött då får jag skylla mig själv? frågar jag och narkosläkaren skrattar.... Hon erbjuder sig att återkomma senare, men barnmorskan slänger in en brasklapp att "då kan det va för sent, då kanske du inte hinner, det gick ju undan sist".
Jag vill så gärna att det ska upplevas positivt denna gång så jag ber om spinal. Den läggs och det börjar klia över hela kroppen! jäklar vad det kliar. En vanlig, men ofarlig biverkning tydligen. Rent smärtmässigt känner jag ingen som helst skillnad. Men det gör inget. Narkosläkaren är kvar ett tag. Jag tror de funderar på ett nytt försök, men jag vill inte att det ska klia mer, så jag säger att de istället ska höja effekten av lustgasen lite. Känner att det faktiskt är på gång nu. Att det kommer hända nåt.
Nästa undesökning är nån halvtimme senare. Jag är fullt öppen. Klockan är 5.30. Bara det sista kvar. Dock känner jag inga krystvärkar förrän 5.52. Tror det blir tre krystvärkar sammanlagt.

6.06 känner jag hur trycket släpper av att en liten kropp halkar ur mig, Ett nytt liv! jag hör ett gnyende ganska snabbt, mina öron är på helspänn efter att bebisen ska ge ljud ifrån sig, först då kan jag andas ut. jag ser barnmorskan snurra med bebisen. (det visar sig att hon fått snurra loss navelsträngen 3 varv från halsen. Jag ser att det är en liten tjej och jag utbrister det med förvåning till Lenny. Som är lika förvånad som mig. Jag får upp henne på bröstet. Hon är pigg och vaken och söker bröstet direkt. Lillasyster är född! Det kunde inte gått smidigare och bättre. Jag fick en drömförlossning!

Här slutar min förlossningsberättelse.... Det finns en fortsättning, för det som hände efteråt var minst en lika stor del av hennes ankomst till jorden. Men jag vägrar att låta den mörka ner upplevelsen av hennes födelse. Så jag kommer dela upp den i två bitar. Den fina biten och den fula biten. Ska skriva om vad som hände efteråt senare. För min egen del har jag valt att göra så. För att Majkens ankomst bara ska få fina minnen med sig. De finaste minnen en människa kan erövra.

Första barnvagnspromenaden

Snöar ymnigt. Varmt och gott i vagnen:



- Posted using BlogPress from my iPhone

3255 g av lycka

Igår kl 6.06 kom hon!
En liten tjej....
Underbart! Berättar mer senare...


- Posted using BlogPress from my iPhone