När Majken kom till jorden

Söndagen den 2/12 är vit. Det är första advent. Vi tänder första ljuset. Det är 8 dagar sedan bebisen borde kommit, men den låter vänta på sig. Fint folk kommer sent heter det. Jag är trött, trött på att vara gravid, men mest av allt trött på alla människor som otåligt tjatar om bebisen. På söndagen har Lenny kommit hem trots att han egentligen jobbar helhelg och borde stannat för att sova ut. Jag tycker det känns bäst att ha honom hemma ändå och vi beslutar att sova lite i skift då natten inte erbjudit många timmars sömn för mig.

På morgonen är det fotbollsträning för Sigge, jag åker dit med honom och snälla grannar tar med Elton på en skogsutflykt i snön så att jag inte behöver jaga illbusig treåring i gympasal och så att mannen får sova efter nattjobb. Såna vänner och grannar är guld värda.
Inte nog med detta, efter att jag kommit hem och fått sova ut en stund blir vi inbjudna till dem på adventsfika. Sen går mannen in och hugger en extra sovtimme igen innan han åter ska åka till jobbet på annan ort. Jag går hem och lägger Elton, Sigge får stanna kvar och se julkalendern och äta kvällsmat hos grannen. Sen kommer han hem. Vi flyttar över ännu en makaron (nedräkning till vräkning av bebisen) och lägger honom.

Lenny går upp, vi ser lite på tv ihop innan han åker. Jag är uppe ännu ett tag. Ser tv, fixar med foton på datorn. Dricker lite hallonbladste. Nojar inför morgondagens "hinnsvepning, skriver till M, en mamma jag lärt känna genonm facebookgruppen och frågar henne om det är obehagligt, om det gör ont. Med facit i hand känns det ganska ironiskt att jag nojade inför en sån sak, men det visste jag ju inte då. Lägger mig strax innan midnatt. Somnar.

Vaknar runt kl 2, av att det stramar lite i magen, vänder mig om, somnar om. Vaknar igen, Vänder mig om. Efter tredje gången det händer vaknar jag till lite mer och börjar fundera på om det kan va nåt på gång. Tar fram telefonen, kikar runt lite på facebook. Det händer igen, efter sådär 5 minuter. Jag laddar ner en "värktimer" för 7:- och börjar trycka på den. Jodå det kommer ett sånt där tryck var 5:e minut. Jag sänder ett mess till Lenny bara för att höra mig på om läget är lugnt på hans jobb. Då är klockan 2.20.

Han säger det är lugnt på jobbet, att han sitter inne på stationen för tillfället. Jag skriver att jag vill gå upp och kolla läget, om det fortsätter och återkomma. Efter ett tag hörs vi igen. jodå det har kommit nån till trots att jag varit uppe, men det gör inte speciellt ont. Jag tycker vi kan avvakta, det känns så lugnt jämfört med när Elton föddes och det aldrig var mer än 2 min mellan "värkarna" (som visserligen inte kändes som värkar). Men Lenny tycker det är bättre att köra hem, även om inget är på gång. Så han drar sig hemåt och jag är hela tiden rädd att det ska sluta. Men jag är uppe, kollar till barnen, fixar lite med väskan ifall vi behöver åka in. Ringer till förlossningen och säger att vi möjligen kommer inåt så småningom.

Vid halv-4tiden är Lenny hemma. Jag säger att jag vill vänta lite med att åka in, Han vill att vi åker in. Han ringer in grannen för att vi ska kunna åka in. Jag är tveksam. Vågar inte tro att det är på gång. Vi sätter oss i bilen, ringer förlossningen och säger att vi är på väg. I bilen kommer 3 värkar på vägen. Ännu fem minuter emellan och de är 1 minut långa. Inte jättejobbiga på nåt sätt. Min enda tanke är att jag vill inte att det ska dra igång utav helsike (även att jag vill att det ska dra igång) förrän jag klarat att gå upp i trapporna. Jag åker inte hiss. Lenny frågar om han ska släppa mig vid ingången eller om vi ska gå från parkeringen. Jag vill gå från parkeringen. Han frågar om vi ska lägga pengar i parkeringsautomaten. Klockan är 4 och avgiften börjar kl 9. Jag säger nej. Lägg inga pengar, då blir vi hemskickade, inte ta ut nåt i förskott...

Vi går ner för den isiga vägen mot förlossningen. Ringer på och får gå trapporna upp. I trappan upp säger jag att jag tror att vattnet börjat gå. Jag är blöt. Men vågar inte tro nåt. Kan ju va nåt annat. Blir uppmötta av en sköterska, invisade på ett rum. Hon ger mig kläder att byta om till. Jag avböjer, säger att hon först få avgöra att hon vill ha mig kvar innan jag byter om. Inte våga hoppas ännu.

Hon kopplar CTG 4.15 och värkarna fortsätter, men de är inte jättejobbiga ännu. Jag känner att jag blir mer och mer blöt vid varje värk och här nånstans vågar jag hoppas att vi inte ska bli hemskickade i alla fall. Jag berättar att jag inte gillade min förra förlossning pga intensiviteten och hastigheten, att jag kände mig snuvad på mycket, att jag gärna vill ha en så positiv upplevelse som möjligt denna gång. Hon är förstående och erbjuder mig redan här lustgas att ta till om jag känner jag vill. Det känns skönt. Jag testar den och hon ökar på så att jag ska känna av att den ger effekt. Jag använder den inte varje gång det kommer värk, men när det behövs. Efter ett tag vill hon undersöka mig och jag är rädd att inget hänt, men jag är öppen 4-5 cm och ingen tapp. Klockan är 4.45.Lagom tycker jag. Inte som sist då det var 8-9 cm utan att jag knappt känt nåt och sen bara en helvetesresa efter det tills sonen låg på bröstet. Denna gången kommer jag hinna få lite smärtlindring om jag vill och jag har tur säger barnmorskan för narkosläkaren är i rummet intill, hon kan komma in och prata med mig lite.

Narkosläkaren kommer in och vi diskuterar spinalbedövning. Tror klockan är ca 5 nu.Jag funderar lite på om jag vill ha. Den håller i två timmar och sen släpper den. "så om jag inte fött då får jag skylla mig själv? frågar jag och narkosläkaren skrattar.... Hon erbjuder sig att återkomma senare, men barnmorskan slänger in en brasklapp att "då kan det va för sent, då kanske du inte hinner, det gick ju undan sist".
Jag vill så gärna att det ska upplevas positivt denna gång så jag ber om spinal. Den läggs och det börjar klia över hela kroppen! jäklar vad det kliar. En vanlig, men ofarlig biverkning tydligen. Rent smärtmässigt känner jag ingen som helst skillnad. Men det gör inget. Narkosläkaren är kvar ett tag. Jag tror de funderar på ett nytt försök, men jag vill inte att det ska klia mer, så jag säger att de istället ska höja effekten av lustgasen lite. Känner att det faktiskt är på gång nu. Att det kommer hända nåt.
Nästa undesökning är nån halvtimme senare. Jag är fullt öppen. Klockan är 5.30. Bara det sista kvar. Dock känner jag inga krystvärkar förrän 5.52. Tror det blir tre krystvärkar sammanlagt.

6.06 känner jag hur trycket släpper av att en liten kropp halkar ur mig, Ett nytt liv! jag hör ett gnyende ganska snabbt, mina öron är på helspänn efter att bebisen ska ge ljud ifrån sig, först då kan jag andas ut. jag ser barnmorskan snurra med bebisen. (det visar sig att hon fått snurra loss navelsträngen 3 varv från halsen. Jag ser att det är en liten tjej och jag utbrister det med förvåning till Lenny. Som är lika förvånad som mig. Jag får upp henne på bröstet. Hon är pigg och vaken och söker bröstet direkt. Lillasyster är född! Det kunde inte gått smidigare och bättre. Jag fick en drömförlossning!

Här slutar min förlossningsberättelse.... Det finns en fortsättning, för det som hände efteråt var minst en lika stor del av hennes ankomst till jorden. Men jag vägrar att låta den mörka ner upplevelsen av hennes födelse. Så jag kommer dela upp den i två bitar. Den fina biten och den fula biten. Ska skriva om vad som hände efteråt senare. För min egen del har jag valt att göra så. För att Majkens ankomst bara ska få fina minnen med sig. De finaste minnen en människa kan erövra.