Ofattbart

Ibland stannar tiden upp och man liksom dämpar sig ett ögonblick. Mitt i stressen, jäktet, tiderna att passa, tvätthögarna och bergen av räkningar som ska betalas. Ikväll var ett sånt tillfälle.
Den senaste tiden i mitt liv har varit väldigt hektisk, omvälvande och intensiv. Det har skett mycket, tråkigt som roligt. Mycket tider att passa, saker att göra. Man bara gör tusen saker på rad efter varann i livets långa radda av måsten och så stressar man lite barnen i säng för att bara dunsa ner i soffan och andas ut. Sen när de väl sover så kommer man lätt på tusen andra saker som man ska "passa på att göra när du barnen faktiskt sover" . Så soffan står där tom och gapar ändå.

Ett par dagar nu har Elton varit blöjfri här hemma. Vi har även testat på förskolan. Han vill ha kalsonger och inte blöja. Det går bra. Han går på pottan och jublar åt sig själv när han levererar däri. Ljuvliga barn. Ikväll ville han prompt inte ha blöja när han la sig heller. Jag var själv hemma. Jag fick honom att kissa på pottan, och så la jag honom i sin säng och pussade godnatt. Sen gick jag och hjälpte Sigge att göra sig iordning för sängen, och Elton låg kvar! Han gjorde inte en antydan till att hoppa ur, vilken är det vanliga.

När Sigge ropar Godnatt till Elton svarar Elton: "Sigge! Jag Stor Nu"
Jag tittar in till honom och han ser inte att han ser mig. Han ligger och ler, från öra till öra. Stilla på rygg.

Då stannade tiden upp. Man förstår ingenting, man förstår kärnan i allt. 
Man undrar vad det är man stressar till, var man är på väg egentligen. Vad man vill nå med alla tider att passa, krav och måsten.

Min lilla kille som nyss låg på mitt bröst och tittade upp på mig för första gången, ligger i sin säng utan blöja och är så STOLT över sig själv.

Jag vill hejda tiden. Jag vill aldrig sluta uppleva de här ögonblicken. 
De små stunderna i vardagen som bara gör en mållös.

Saker som gör allt annat så litet i jämförelse.