Inskolningen är snart över.....

Elton har haft inskolning 8 dagar av 10 nu.
Snart ska han vara redo att gå till sin förskola, med ryggsäck på ryggen och vinka till mamma eller pappa och vara där själv. Í nån annans vård och omsorg. Nån annan ska blåsa på honom när han slår sig, nån annan ska busa med honom på skötbordet och nån annan ska stryka honom över håret när han ska sova efter maten.

Det är sorgligt, faktiskt. Det är ett stort steg i hans värld. En förändring som leder mot självständigheten.

Jag känner stor tacksamhet för att inskolningen gått så bra. Han är ett väldigt socialt barn, han vill ut och upptäcka världen och bryr sig inte nämnvärt när vi lämnar honom för en stund. Det är skönt, jag vet ju att han inte på nåt sätt älskar mig mindre bara för att han inte blir ledsen när jag går. Elton har tidigare mötts av många suckar från folk hit och dit, folk har tyckt att han "borde kunna skärpa till sig" (hur man nu kan tycka så om en ettochetthalvtåring), men nu har han helt plötsligt hamnat i en situation där han sitter med trumfkort på hand och det känns bra. Men sorgligt.

Idag ska jag gå till förskolan, det ska bränna sådär lite bakom näsroten när jag tänker på hur fort det har gått sen han föddes som en raket.

Jag ska lämna honom en kort stund, önska att tiden går fortare så att jag får träffa honom igen, sen ska jag gå tillbaka och mötas av det där underbara leendet som sträcker sig från öra till öra, när han ser att jag är tillbaka. Det är ett kort leende jag får, för Elton har inte tid att springa och möta mig, han kommer vara så fullt upptagen av att leka och utforska. Men det räcker.

Sen ska jag pussa på honom så mycket jag kan när vi kommer hem. Njuta av en av de sista dagarna som föräldraledig, blåsa på honom när han slår sig, busa när han ligger på skötbordet och jag ska stryka honom sakta över håret när han ska sova middag, för än är det mitt privilegium. Men snart är det oftast nån annans :(

Sånt känns i mammahjärtat.