Höjden av att vela

Oh som jag velar. Jag är en velande själ. Perfektionist i vissa lägen och en slarvmaja i andra. Schizofren liksom. Som nu med dopet. Vissa saker lägger jag ner min själ i, vissa bekommer mig inte nämnvärt, vissa saker överlåter jag åt andra att besluta om. Jag behöver faktiskt inte peta i allt, liksom.
Men som detta med dopklänningen. Jag skulle gå in och beställa band till den för att byta ut de marinblå som satt i. Jag tänkte gult, rött eller plommonlila. Passar bra till en tjej. För rosa går bort. För förutsägbart, för uttjatat, för lite mig liksom.

Så tänkte jag: Gult-för påskigt! Rött-polkagris. Det får bli lila. Orka inte åka till stan och köpa band. Tradera är bra! hitta där. och vad hittar jag då? Massa fina lila band. Då kunde jag ju inte bestämma mig för vilket lila band. när jag äntligen bestämt mig för lila.

Kolla vilka fina band.

 

Hjärtan, enfärgat eller prickigt?

Skitsvårt.

Så svårt så att jag satt och kopierade ner bilderna från tradera. La dem i ett collage så här för att kunna överblicka och välja. Det är ju sjukt veligt! eller hur?

Det blev ju att jag beställde det enfärgade i alla fall. Det visste jag ju. krusiduller är ju inte jag, egentligen. Om man nu kan kalla prickar och hjärtan för krusiduller.

 

Så då blev det enfärgat lila. Efter en eon av velande och tvekande och övervägande.

Och så idag när jag fikade hos Maria och börjar prata om detta att jag beställt sidenband och att det inte skulle bli rosa så säger hon

"grått?"

 

Åh grått hade ju varit superfint.....