Svärtan igen

För sådär 3 år sen bloggade jag ett INLÄGG om Svärtan som följer och gnager ens samvete när man agerat fel mot sitt barn. Som Johan skrev om i boken Koka Makaroner, en bok som jag rekommenderar alla föräldrar att läsa.

Ikväll är det lite så igen.... Svärtan gnager en aning.
Helgen har varit tuff på många vis. Elton är tack och lov frisk igen och har fått sin energi tillbaka, en energi som inte går helt i linje med ens egen efter 2 veckor som gräsänka då mannen är iväg på utbildning hela veckorna just för tillfället. (Det är inte min mening att klaga eller skriva tyck-synd.om.mig-inlägg. Det är inte synd om mig ett dugg.Jag är den mest lyckligt lottade i världen tror jag som har så fin familj.... )
Helgen har präglats till stor del av syskongräl, sexårstrots och otillräcklighet. Av hot och mutor, höjda röster och gnäll,skrik och gråt. Bröderna har varit värre än hund och katt. De har grälat konstant. En minut i varandras sällskap utan gräl har varit sällsynt denna helg....
Sen en liten bebis som ska ammas, ta energi från mamman och pappan. och så konkurrensen om uppmärksamhet från storasyskonens sida. Hellre negativ uppmärksamhet än ingen uppmärksamhet alls liksom. Tydligt det.

Så ikväll nådde det mesta sin kulmen. Mannen åkte iväg för en veckas kurs, jag la sen Elton mot protester, han ville inte sova, låg och skrek i sin säng, Sen var det Sigges tur. Just då var Majken övertrött, bara skrek och skrek. Sigge spjärnar emot och tvärvägrar lägga sig vilket gör att jag helt enkelt får lägga ner Majken och bära in honom i badrummet, borsta hans tänder mot hans vilja och så hota med massa dumma, onödiga hot för att få upp honom i hans säng.

Mitt i allt hör jag mig själv säga "jag orkar snart inte vara mamma i den här familjen längre om du ska hålla på så här och bara förstöra! Jag får flytta härifrån eller får du flytta till en annan familj om du tycker så illa om oss andra"

Då börjar Sigge gråta. Och svärtan slår till.
Som förälder ska man inte säga sådär. Tänk vad elakt sagt. Vi föräldrar är hela hans trygghet i livet. Vi är hans allt. Vi är de som tillfredsställer alla hans grundbehov och som älskar honom villkorslöst. Och jag sjunker så lågt att jag hotar med att ta ifrån honom det. Av frustration hotar jag med det. Av maktlöshet. Av stress. Orden bara rinner ur min mun.
Sigge gråter och säger "jag älskar dig, mamma"

Jag sitter där uppe i hans loftsäng med en bebis på armen som gråter, med en 4åring som skriker i rummet intill för att han är arg och så en gråtande 6åring som gråter för att du sjunkit så lågt som mamma, och förklarar sin kärlek till dig.

I det läget vet du inte om du är värd den, kärleken.
Jag försöker förklara och be om ursäkt men lillasyster bara skriker och skriker. Jag försöker tysta henne genom att ge henne bröstet, men hon vill inte. Eller om den här frustrationen i situationen liksom tränger undan hela utdrivningsreflexen. Allt kulminerar igen. Majken blir nästan hysterisk. Tack och lov har Elton lugnat sig.

Jag går ner från Sigges säng med Majken, har inget val. Och där sitter Sigge och gråter. Jag försöker på nåt sätt kompensera mitt orättvisa beteende med att ge honom min iphone och säger att han får spela spel en stund. Nästan ännu värre. Tro att han liksom ska glömma vad du sagt genom att han får spela lite.

Ut och lägger Majken i sin korg, försöker få henne att sova, så att jag kan gå in och prata med Sigge....
Tack och lov så blir jag blir jag bönhörd. Hon somnar i korgen. Jag går in. Sigge gråter och spelar spel samtidigt. jag förklarar att jag aldrig skulle låta bli att va hans mamma, eller tvinga honom att flytta från vår familj. Att jag älskar honom också.......Vi kramas.

Jag lägger mig hos honom. Han ligger och plockar med mitt hår som han gjorde när han var bebis. Han kramar sin gosekanin. Han är så liten. Jag är så vuxen men otillräcklig.
Jag tror han säger 6 gånger att han älskar mig och oss, sin familj, innan han somnar..
För varje gång jag hör orden gnager svärtan lite djupare i mig.
Sen somnar han. med händerna i mitt hår.

Jag kryper ner från sängen, släcker om honom, går in i Eltons rum och släcker. Han har också somnat. Tystnaden lägger sig i huset och jag brygger mig en kanna te.
Man fäller en tår av trötthet och av ånger och främst av tacksamhet.
Sen tänker jag att " det räcker att göra så gott man kan som förälder, ingen är perfekt"

Jag ältar det som ett mantra.
Hoppas att det är sant