För ett par veckor sedan hade vi en hektiskt trotsare i huset.
En fyraåring som var tvungen att trotsa från morgon till kväll.
Det var en vecka som var TUFF as HELL.
Många höjda röster, opedagogiska handlingar som ledde till dåliga samveten, fyraåringstårar och föräldrar-som-sliter-sitt-hår-situationer.
Sen gick det över.
Lika hastigt som det kom och la sig på en normal-nivå igen. För en normal dos trots hör väl liksom till en fyra-åring? Det ingår väl i åldern på nåt sätt....
Nu har det inletts en ny form av trots i huset....
SLOW-MOTION-TROTSEN.
Allting sker i slow motion, i ultrarapid, i ett tempo som är så enerverande att det kryper i kroppen på mamman och pappan.
Att vilja klä på sig själv, men testa att göra det så sakta det bara går liksom.
Att gå bakom mamma när hon bär på 17 kassar, en envis lillebror och vi har en tid att passa, och liksom släääääpa fötterna efter sig.
Eller att låta det ta en halvtimme att äta en macka.
Det är en ny form av trots.
Var trots har sin tid.
Den här trotsen tar tid - det är det som är jobbigt.
Men vi älskar dig ändå, SlowMotionSigge.
Underbara Älskade Lilla UltraRApidBArn - du är det finaste vi vet!
en korsning mellan Sigge och Elton skulle ge den perfekta doesen på aktivitet ;0)
SvaraRaderaDetta sker i vårt liv nu, och i tanken dök detta inlägg upp och jag letade upp det och läste igenkännande. Och ibland blir jag gaaaalen på denna långsamhet! Miranda svarar "snart!" så fort jag ber henne skynda sig med frukost eller påklädning. Men när det inte finns tid för snart så är det väldans irriterande...
SvaraRadera