Skottpengar?

Just nu känner jag mig hemsk.
En morgon som liksom gränsar till kaos.

Sigge som inget annat vill än att ha min uppmärksamhet.
Mannen som åkte iväg lite i förväg för att hjälpa till att installera bommar på vår nya båtplats.

Jag och barnen som skulle gå upp, äta lite frukost ihop så där harmoniskt som man kan önskar, och sen i lugn och ro klä på oss... Sen skulle vi åka ner och kika lite när bommarna kom på plats.

HELL NO!

Varför skulle det vara så enkelt?
Frukosten är en krigszon. Elton är liksom offensiven som ska ha ALLT.
Sigge är defensiven som liksom försvarar sin macka, sin dricka, sin mammas uppmärksamhet.
Elton blir vansinnig för att jag vill att han sitter i en barnstol, för att jag ger honom pipmugg, för att han inte når korven när pålägget är slut. För allt och inget.
jag häller ut kokande tevatten över min hand, Sigge gnäller över allt och ingenting. Blir ledsen för att inte HAN fick stoppa i tepåsen i mitt tevatten.
Telefonen ringer, omöjligt att föra ett samtal.
Yoghurtskålen med innehåll flyger all världens väg.
Jag torkar medan nya saker, föremål och smulor ideligen liksom ramlar ner på golvet.

Sen ett nytt vansinnesutbrott för att man måste tvätta sig efter frukost, ännu ett när pyjamasen ska av. Panik för att man måste vara någorlunda still när nattblöjan ska av och rumpan tvättas.
Ilska, inte av denna värld, när man måste ta på sig nya kläder. Att ta på en 1,5åring som liksom går upp i brygga, kastar sig huvudstupa i golvet är en konst. Kläderna ska på, ingen tvekan om saken, låt honom va förbannad då, men samtidigt är det din uppgift som mamma att se till att han inte skadar sig när det sker (för JO, seriöst, han är SÅ ARG så han kastar sig med huvudet före i golvet). Så du håller liksom hårda tag i honom med ena handen, klär på med andra, håller en hand beredd om bakhuvudet för att kunna ta emot när det kastas mot golvet. Tåren som rinner på din egen kind har du liksom ingen ledig hand att torka bort med.

Och så fortsätter det. och fortsätter och fortstätter.
Ibland känns det som om jag får panik över detta humör, som måste tacklas.
och ni som säger att ni vet, med ett leende på läpparna, ni vet inte hur det är!

Det är folk som inte ler när de säger det, som har en aning om hur det är.
Raljera inte, skämta inte med mig, tyck inte synd om mig, det är inte det jag ber om.
jag bara berättar hur det är, skriver av mig lite frustration, läs och ta in, om ni vill.
Mer begär jag inte..

Men skämta inte om hur jobbigt det är, skratta inte åt mig eller skämta till det.
Såna människor har jag imaginära skottpengar på ibland.
För fattar ni inte, då behöver ni inte heller låtsas att ni gör det.

(och M (du som ringde under frukostkaoset), det är absolut inte dig jag syftar på, jag tror du är en av de få som förstår.......)

Nu har lite frustration flödat av mig här vid tangenterna, nu är det dags att åka ner och joina mannen lite.

Harmoniskt familjemys, tack!