Klöst

När jag hämtade Elton idag hade han ett klösmärke på kinden. Ett sår och en reva. Personalen kom och berättade att ett annat barn kommit fram och klöst honom i ansiktet helt utan anledning, när han satt och lekte. Att Elton mest blivit förvånad över vad som hände, han reagerade inte så mycket alls, tydligen,. Varken med att bli så värst ledsen eller att bli arg tillbaka.

Jag VET att sånt händer i en småbarnsgrupp på förskolan. Jag VET att inget barn gör såna saker av elakhet, att det INTE betyder att barnen tror att det är okej. Det går ju också så fort när det sker, så jag klandrar absolut inte personalen för att det hände, jag tycker däremot de ska ha all cred för att de tog upp vad som hänt så detaljerat och proffsigt som de gjorde.
De nämnde inte namnet på barnet som gjort det, såklart, vilket är positivt, enligt mig.
Det spelar ingen roll vem som gjorde det mot min lille prins, det var inte av elakhet, det var säkert för att söka uppmärksamhet, kanske till och med en invit för att få vara med och leka. Jag vet att det är så. Barn testar olika sätt att söka kontakt, att få uppmärksamhet, att få utlopp för känslor och behov. En del testar på alla de tänkbara fysiska sätt. Vissa av sätten är inte acceptabla, men det kan man ju inte veta innan man förstått att man gör på fel sätt.
Vår roll som vuxna måste vara att visa att det är fel, utan att döma eller lägga värderingar i det, kring barnens baktankar eller föräldrars uppfostran. Ibland tror jag att vi som vuxna vill analysera alldeles FÖR Mycket.
Rätta mig om ni tror att jag har fel.
Tydligt men bestämt är det vår uppgift att visa att det är FEL FEL FEL. Men att inte göra för stor affär av det, heller. En svår vågskål att väga upp, särskilt om det handlar om ens eget barn, för då väger känslorna in så mycket mer och gör det många gånger värre. Så tror jag det är. Vad tror ni?

Men det känns i mammahjärtat när det händer.
För att man inte är där och kan trösta, när det sker.
Klappa lite fint över håret, hämta kallt papper och lägga på kinden. 
Pussa och säga att det går över. 
Blåsa på kinden och kittla lite på magen så att man blir glad igen efter en väns vassa naglar på kinden. Kanske visa på en lek som barnen kan leka tillsammans istället så att man kan glömma bort det där dumma. Lägga det till historien genom att leka bort det.


Det är surt när nån annan måste göra det där.
Jag hade helst gjort det själv.