Det är melodifestivalen på tv, grannarna grälar i lägenheten intill. någon skjuter raketer på innegården. Tumlaren går på högvarv och överröstar de kassa bidragen i mellon.
Klart man längtar sig bort lite. Särskilt när man vet att dagarna inför en nystart är räknade...
så jag surfar runt på internet lite, läser igen allt jag missat i min blogglista...
Jag tänkte därför ägna detta inlägget åt att göra reklam för två bloggar i min blogg-lista. Två bloggar som jag följer. Som ni kanke också borde följa.
Den första är mazarin-bloggen. Ett ungt par med ett barn i ettårsåldern som nyss korsat Atlanten i sin lilla segelbåt. Jag tycker det är så HÄFTIGT med folk som vågar leva sina drömmar.. Jag följer bloggen med ett viss uns av avund, och stor respekt för att det inte är ett lätt projekt, men oh så coolt! Heja er ombord på Mazarin. Kul att kunna följa er på bloggen.
Sen återigen, Arbogamamman, Emma. En så stark människa, som gått igenom ett rent helvete, som skriver och bloggar så totalt utan bitterhet. Klart hon sörjer, jag vet att folk diskuterat att hon är alltför öppen och "kall". Man är inte kall om man kan överleva en sån sak utan bitterhet. Om man trots en sån förlust, kan glädjas åt andra och se positivt på sitt liv. Det är med ett styng smärta i hjärtat man läser hennes blogg, ser bilderna på Max och Saga, önskar att det fanns nån som kunde vrida tiden tillbaka och ge henne ängla-barnen tillbaka.
Men man kan inte det. Det tar en minut att förändra någons liv, så att det aldrig mer blir sig likt, och sen kan man inte på hundra år nånsin få det livet tillbaka.
Emmas blogg får mig att känna tacksamhet för vad jag har, och en enorm respekt för henne som person. Som delar sina tankar efter en tragedi med oss, som inte kan förstå, och som troligen aldrig kommer kunna det.
Frågan är om ens hon själv kan förstå??? Jag tror hennes avsaknad av bitterhet beror på en acceptans av situationen, inte en förståelse. Det pratas överallt om förståelse, jag tror inte alltid den är nödvändig.
Det räcker att acceptera.
Fint skrivet Eva!
SvaraRaderaTack så mycket, det var fint skrivet. Ja, man lever ju bara en gång och man får fundera på vad som är viktigast. Inte för att man inte får ha tråkigt till och från, men inte jämt.
SvaraRaderaKram på dig! Hälsningar, Marta på Mazarin