ur min gamla dagbok...i väntan på min riktiga blogg

I April byter vi bil. Vi har insett att vår lilla sportbil inte riktigt är den mest praktiska familjebilen. Barnvagnen kommer ta upp hela bagageutrymmet om vi överhuvudtaget lyckas få ner den i den lilla luckan. Och då får endast

barnvagnens underrede plats. Själva liggdelen kommer vi behöva ha inne i bilen. Barnstolen tar upp en plats och hunden en. Vi kommer behöva lära hunden att sitta i bilbälte i sätet. Det känns inte som en jätterolig uppgift att lära en 9 år gammal envis hund sitta med säkerhetsbälte. Det kommer dessutom bli väldigt trångt och vart gör man av kassarna när man handlat? Vi gör som medelsvensson, köper en kombibil där det går in både vagn (hela) och hund i bagageutrymmet. Men det är med sorg i hjärtat vi säljer vår lilla pärla, Lexusen. Tänk att man kan fästa sig vid materiella ting. När jag fäller en tår vid avskedet undrar jag om det är hormonerna som spökar och gör mig gråtmild. Jag kommer på att jag grät

några dagar tidigare också när en person i frågeprogrammet Jeopardy på tv inte hade några pengar kvar och utestängdes från finalen. Eftersom detta aldrig skulle kunna få mig att gråta i vanliga fall bestämmer jag att hormonerna säkerligen spelar in nu också.

Det blir påsk och svärmors födelsedag. Eftersom dagen är fullspäckad redan innan åker vi lite pliktskyldigt dit en kort sväng med paket och grattiskram. I brist på barn (ännu) klär vi ut hunden till påskkärring så att hon får göra som “farmors” övriga barnbarn. Hon är måttligt road. Vi stressar sen vidare till Öland där Lenny ska spela match. Jag och hunden åker med för att vara publik. Eftersom vi kommer upp en dryg timme innan matchstart bestämmer jag mig för att ta en promenad ner mot vattnet, tänker fotografera lite och låta Samba springa av sig. Nere vid vattnet finns en gammal hamnbassäng. Samba springer glatt runt i vattenbrynet och viftar på svansen. Vi går ut på hamnkajen för att jag vill fota vågorna som slår in. Nere på vattenytan flyter stora sjok runt av alger och tång och svart illaluktande sörja. Plötsligt hör jag ett plums bakom mig. Samba har hoppat i hamnbassängen! Hon har säkerligen också sett sjoken och trott att hon kan hoppa ner och stå på dem för att komma närmre vattnet. Nu ligger hon där en meter ner och kämpar för att inte hamna under de stora äckliga flaken. Ögonen lyser av panik och hon river med framtassarna på cementkanten till hamnkanten. Bedjande ögon ber om min hjälp. Snabbt reflekterar jag över mina valmöjligheter. Jag kan chansa på att hon orkar simma runt hela hamnen och in till strandkanten men det är väldigt långt och jag tror inte jag skulle kunna få henne att förstå att hon först måste simma bort från mig för att runda piren och sen kunna nå stranden. Eller ska jag springa upp till Lenny och hämta honom så att han kanske kan hoppa i och simma med henne till stranden,? Men det skulle ta ganska lång tid. Om jag inte fattar något vettigt beslut riskerar hon ju att drunkna. Får hon de stora sjoken över sig kommer hon ju inte loss. Och tänk om hon trasslar in sig i tången. Snabbt bestämmer jag mig för det enda egentliga alternativet. Jag lägger mig framstupa på cementkajen och lyckas med nöd och näppe nå ner och få in fingrarna under hennes halsband som jag som tur är har lämnat runt hennes hals. Hur jag sen lyckas dra upp 33 kg blöt boxer ur hamnbassängen är en gåta, men i paniksituationer får man tydligen oanade krafter. Snart står hon där. Dyblöt, illaluktande och skamsen. Jag ger henne en kram trots den motbjudande doften och tar på henne kopplet och går upp till fotbollen. Jag funderar på hur nyttigt det är för en gravid kvinna i åttonde månaden att ligga platt på mage på cementbrygga eller att dra upp 33 kg blöt hund ur hamnbassäng. Undrar vad Emelie gjort i min situation, hon som inte ens kan bära en matbricka?

Den nakne gästen från Lennys 30årsdag fyller 25. Vi åker ut för att fira honom på natten. Behåller dock kläderna på. Busar lite genom att hissa upp hans bil på klossar och ge presenter med massa ingredienser i. Han får sen mitt i natten baka en kaka av de ingredienser han fått att bjuda oss på. Mitt i natten när vi sitter där och fikar slår illamåendet till. Bland massa folk, vissa av dem okända för mig hittar jag en urdrucken kaffekopp att kräkas i. Man tager vad man haver! Jag är glad att jag inte spydde på golvet i alla fall, diskar koppen grundligt samtidigt som jag ber lite försynt om ursäkt.

I slutet av April har jag nått upp till min startvikt. En liten mage att skryta med har jag. Vi målar om i det rum som ska bli barnrum. Vi hämtar också hem min gamla spjälsäng från mina föräldrars vind och den traditionella babykorgen på hjul som både Lenny, hans syskon och hans syskonbarn sovit i. Det känns som ett måste att ha den till lillen. När mamma får se den kommer första kommentaren “jaha varför skulle vi då spara spjälsängen alla dessa år”. nästa blir “korgen kan ju välta, den kan du bara inte använda” . Till råga på allt tar mamma tårögd upp frågan “om du nu inte uppskattar och använder de saker vi sparat kommer du väl inte använda dopklänningen jag virkade till dig heller”. Den kommentaren blir för mycket. Barnet är ju inte ens fött! Kanske inte ens ska döpas? Vad är det med den blivande mormodern börjar hon bli nervös, så här brukar hon inte bete sig!

April 2006

ur min gamla dagbok...i väntan på min riktiga blogg

Mars 2006

I mars går vi på årsfest med Lennys fotbollsklubb. Jag brukar gilla de festerna men denna gången känns det annorlunda. Eftersom jag är nykter är jag chaufför. Sitter med vid bordet och snackar lite med de få jag känner: dvs Lenny, Lennys syster och hennes sambo. Men man blir automatiskt lite utanför när man varken dricker eller röker på denna typen av fester. När de andra går ut och lättar upp stämningen utanför under rökpauserna sitter jag kvar där inne bland människor jag inte känner och som dessutom häller i sig öl och vin om vartannat. Jag sitter där med min Loka. Jag brukar absolut kunna ha skoj utan alkohol, men efter ett tag känns det som att alla runt omkring mig är berusade och ljudvolymen är så hög att det är svårt att prata inomhus. Förresten är det enda aktuella samtalsämnet fotboll och det kan bli rät tröttsamt i längden. Att gå ut för att prata med de ute i dimridån känns varken trevligt eller nyttigt. Så efter ett tag ber jag Lennys syster om att får låna nyckeln till deras lägenhet. Går upp dit och ska se på film för att fördriva tiden tills maken vill åka hem.

Men dvd:n och jag är inte de bästa vänner och ljudet vägrar fungera. Får till slut ge upp och se på filmen med “text för hörselskadade”. Inget ljud, bara text och dessutom en massa jobbig förklarande information så som: “dörren knarrar” eller “hästen gnäggar” eller upplysningar som att “det åskar”. Avsaknaden av ljud skulle kunna göra en kalkon av en flerfaldigt oscarsbelönad film. Jag somnar efter ett tag och vaknar av att mobilen ringer. Lenny undrar om jag vill hem och det har jag inget emot.

Pga mina dåliga värden får jag uppsöka MVC oftare än brukligt. Jag måste lämna in blodprov och eftersom min ordinarie BM har ledigt får jag en femminuterstid inbokat på MVC Smedby. Jag anser att MVC Norrliden ( 100 m från min arbetsplats) vore betydligt bättre för mig och går dit på min rast och frågar om jag kan få lämna blodprovet där. Det går jättebra. Det är bra att man får tänka lite åt sjukvården ibland! Ännu ett besök bokas in där för undersökning eftersom min BM lyckas bli sjuk efter sin semester. Värdena var så klart lika kassa som innan. Jag undersöks och ämnet sjukskrivning tas upp igen. Vi diskuterar illamåendet och jag får nu veta att MVC har ett samarbete med en duktig akupunktör som inriktat sig på graviditetsillamående. Men eftersom kön till henne är så lång är det ingen ide nu att skicka remiss. Jag förbannar MVC lite för att jag inte kunde fått den informationen lite tidigare.

Emelie ska komma och hälsa på en kväll. Vi bestämmer att vi ska käka lite ihop och se en film. Jag håller på att få spader på henne när hon protesterar mot att hon absolut inte kan äta maten eftersom hon ser att en folkölsburk står på diskbänken. Jag har lagat sjömansgryta och inte haft någon lättöl hemma. Tog då två dl folköl istället. Grytan har kokat i 45 minuter. Men detta övertygar inte Emelie om att alkoholen kokat bort. Enligt henne är öl i alla de sorter förbjudna för gravida. Jag blir så trött. Dessutom måste hon gå i omgångar när jag ber henne bära upp brickan med tallrikar, glas, bestick och en kanna saft till övervåningen. Det är alldeles för tungt för henne att bära! Själv bär jag betydligt tyngre saker utan att ens reflektera över saken. Jag känner ett uns av irritation samtidigt som jag börjar fundera på om det är jag som istället är alldeles för oansvarig och oförsiktig. Nyttjar öl och bära matbrickor med magen i vädret - är det ok egentligen?

På jobbet har vi genus-samtal. Vi diskuterar om och i så fall hur vi bemöter flickor respektive pojkar på olika sätt, om vi har lekmaterial passande båda könen osv. En del av personalen är nästan fientligt inställda till dockor och bilar och anser att sånt ska plockas bort från förskolans avdelningar för att det inte främjar jämställdheten mellan könen. Endast “könsneutrala lekmaterial borde få finnas”. Jag förstår inte resonemanget. Vad är könsneutralt? Hos vem sitter egentligen problemet? Hos oss eller barnen? Är det bättre att plocka bort dockorna än att inspirera pojkarna att också leka med dem? Ska man inte passa på att förbjuda kjolar, hårspännen och rosa spetsar också då om nu dockor är så fel?

En morgon läser jag en annons i tidningen om att hårmodeller sökes. Jag har flera gånger tidigare ställt upp och tyckt att det är ett rätt ok åtagande mot att bli gratis klippt. Dessutom ser jag ut som en risig enbuske i håret. Går till den aktuella salongen och blir uttagen som modell av en man som står där och bara pekar ut dem han vill ha som om vi vore pudlar på hundutställning. Väl i frisörstolen möts jag av en man som direkt tagen ur karnevalståget på Pride-festivalen! En riktig dunder-bög! Dessutom har han sin lilla svarta pytte-hund Diamond svassande runt fötterna hela tiden. Jag har absolut inte något emot homosexuella, men denne mans fjoll-image går mig på nerverna. Till råga på allt heter han Kjell. Det passar liksom inte in på honom. Han skulle ha ett franskt namn som Claude eller Pierre eller så. Helt osympatisk är han också. Först vill han färga hela min kalufs lila. Men jag säger att “då tackar jag för mig och går hem” och så ändrar han sig. Han ska bara göra ett par rosa slingor, och resten av håret ska få vara mörkt. Det låter ok tycker jag. Men då går han lös med saxen. Helt utan reson klipper han huller om buller. Han tittar inte ens på mig när han klipper eftersom han är fullt upptagen med att kika på vad Diamond gör och att hon inte spekar av sig sina nya fina kläder (jodå hunden har nya fina stassen på sig!). Mitt underhår är betydligt längre än överhåret och de rosa slingorna är ca 5 cm längre än resten av håret när han är klar. Dessutom är allt hår på vänster sida mycket längre än det på höger! Sen trycker han i en massa vax och ber mig sitta med huvudet mellan knäna ( med antydan till gravidmage är det ganska jobbigt efter en kvart kan jag säga) medan han blåser håret med fönen. Diamond kommer fram och ska slicka mig i ansiktet. Jag är inte minsta kelsugen. När väl den här knasiga behandlingen är slut ska jag sminkas. Kjell bestämmer att jag ska ha guldfärgat läppstift och ögonskugga. “Massa smink ska det vara” säger han! När jag går hem ser jag inte klok ut. Lenny liknar mig med en prostituerad ryska och jag håller fullständigt med trots att jag aldrig sett någon sådan. Det känns något bättre när jag fått tvätta av mig i ansikte och kalufs. Men en sak gnager mig. Jag har lovat att ställa upp på visning två dagar senare på Kalmar teater. Och fullsatt ska det vara. Kjell ska styla mig på scenen inför massa publik. Kan det bli värre?

Det kan definitivt bli värre. Dagen efter på jobbet får jag kommentarer som att “oj vad häftigt” men undertexten är inte svår att läsa: “ herregud människa hur har du spökat ut dig???” Dessutom blir jag inkallad till rektorn för lönesamtal. Jag som nyanställd ska sitta inne hos henne utspökad som ett våp och förklara varför jag är berättigad till en stor löneökning. Det känns lite motstridigt.

Själva visningen går fint. Kjell har insett sitt misstag och nu blir jag jättefint sminkad istället. Han plattar ut mitt hår med plattång och med tanke på hur illa klippt det är ser det ganska okej ut när jag går hem. Att gå på scen med höga klackar och visa upp sig känns nervöst. Jag är dessutom den enda modellen som är gravid i sjunde månaden. Men det är det kanske ingen som ser? Har fortfarande ingen mage att skryta med och nu börjar det kännas lite tråkigt.

Vi blir kallade att gå i föräldragrupp. Jag är skeptisk. Ser framför mig hur vi ska ligga på golvet och flåsa ihop med okända människor. Vi hör till upptagningsområde Smedby/Trekanten/Rinabyholm/Hossmo/Dunö/Boholmarna. Nu är det jag som är fördomsfull. Jag säger till Lenny att “jag inte förstår vad vi har där att göra. Säkert blir det vi, ett lantbrukarpar från Trekanten, någon slöjbeklädd förtryckt kvinna från det mångkulturella Smedby, och några societetsmänniskor med näsan i vädret från Boholmarna“. Lenny undrar vad det är med mig, jag som aldrig brukar generalisera eller ha fördomar. Men vi bestämmer att ge föräldragruppen en chans. Det blir jättetrevligt. Vi träffas varje vecka i fem veckor och sen är föräldrautbildningen slut (så sen ska man vara fullfjädrar förälder eller?). Men det är så trevligt att vi fortsätter att träffas ändå…….

I mitten på Mars är mina värden så dåliga att jag beordras tillväxtultraljud. Barnet ska undersökas regelbundet i magen på mig och näringsflödet i navelsträngen ska kontrolleras. Sjukskrivning beordras och nu säger jag inte nej. Läkaren går emot reglerna som säger att man endast får sjukskriva gravida fram till en månad före beräknat förlossningsdatum. (Oavsett hur sjuk man är ska man inte få vara sjukskriven längre än så tydligen, det är reglerna försäkringskassan satt upp). Men jag blir sjukskriven till den 7 juni, det magiska datumet.

Väl hemma får jag inte jobbigt med att fördriva tiden som jag trott. Även att jag inte mår prima har jag så mycket järn i elden att jag nog skulle kunna arbeta som smed. Kan inte förstå nu efteråt varför jag varit så emot att bli sjukskriven. Jag går på blomkurs en kväll bara för att träffa folk, åker ut till stallet och kikar när min gamla ridgrupp rider, ägnar mer tid åt fotograferandet och fotokursen än innan och jag trivs med att ta dagen som den kommer. I takt med att jag varvar ner börjar jag faktiskt må bättre och bättre. Vågen står fortfarande på minus men vikten börjar sakta men säkert öka.

En dag åker jag med svärmor till IKEA i Älmhult. Hon jobbar som säljare och har ett möte inbokat där och då passar jag på att gå på Ikea. IKEA har ännu inte öppnat i Kalmar och vi har bestämt att köpa en skötbordsbyrå - den första barnrumsmöbeln. Väl på IKEA kan jag inte motstå en jättevacker lysande babymobil med lysande sländor att hänga över spjälsängen. Den finns i blått och rosa. Utan att tveka stoppar jag en blå i kundkassen. Jag är tämligen säker på att den lille i magen är en pojke nu, men jag tror inte att en flicka skulle ta skada av att ha en blå sängmobil. Kanske ska ta upp frågan med mina kära kollegor från genusmötet?. Om huruvida rosa babyattiraljer eller dockor kan ha någon verkan på smågossar eller om blå dito resp. bilar har någon inverkan på flickor? Kan inte låta bli att få upp frisören Kjell i tankebanorna. Hade han rosa sängmobil som liten? Fick han leka tillräckligt med dockor på förskolan som barn? Eller hade han en förskollärare som sa att det var fult att leka med smink och hårspännen?

Själv har jag alltid varit något av en pojkflicka. Som liten lekte jag gärna med min jämngamla grannflickas lillebror istället. När han fick en cross var min linje utstakad tyckte jag. Jag skulle också börja köra motorcross och började operation övertalning med mina föräldrar. Pappa var väl ganska pigg på idén men mamma insåg att nu gällde det att få dottern på andra, vettigare och mer acceptabla tankar. Hon satte mig i klassik balett, konståkning, kyrkans barntimmar och ridning Allt samtidigt. Hon tänkte väl att jag skulle lockas av något och att det i så fall skulle få bort de dumma tankarna på motorcross ur huvudet.

Den klassiska baletten hade jag ungefär lika mycket talang för som en blind som vill bli körskollärare. Totalt omusikalisk, ingen kroppskontroll och ett oerhört ointresse för den klassiska balettens olika positioner och övningar. Mamma insåg efter någon termin att det var lönlöst.

Konståkningen höll jag fast vid något längre. Men med min taskiga kroppskontroll i kombination med avsaknaden av balans gjorde mig inte till någon stjärna i den disciplinen heller tyvärr. Mest stod jag och kollade när grabbarna efter vår grupp spelade hockey, tittade lite bedjande på pappa och menade att det där verkade roligare. Mamma tog ur mig ur konståkningen också.

Kyrkans barntimmar roade mig faktiskt. Jag hade många vänner där och man fick spela bandy i församlingshemmets stora lokal mellan de bibliska berättelserna. Eftersom jag alltid fängslats av berättande och sagor och sånt gillade jag även den bibliska biten. Satt som ett ljus och tog in allt som sades. Jag kunde hela skapelseberättelsen utantill. Mamma var väl nöjd först. Men när jag levt mig in i berättelserna jag fick höra i församlingshemmet till den milda grad att jag svepte in vår hund i en filt och kallade honom för Jesusbarnet drog mamma öronen åt sig. Inte blev det bättre när jag klädde ut mig till vis man bärandes runt hemma på improviserad myrra, eller låg och skrek i mitt rum lekandes att jag var jungfru Maria födandes Jesusbarn. Mamma tog ur mig ur kyrkans barntimmar innan jag blev alltför hjärntvättad.

Ridningen var min grej däremot. Den gjorde att jag slutade tjata om motorcrossen. Den fick jag fortsätta med, och så körde jag motorcross i smyg ibland istället.

På lågstadiet lekte alla andra flickor med dockor. Kåldockor. De där dockorna som man adopterade från kåldocke-landet. Alla dockor hade sitt eget adoptionsbevis där dockans namn och personlighet tydligt presenterades. Man skrev på och förband sig att ta god hand om sin docka, sen skulle beviset hängas upp över sängen i sitt rum. Det var status att ha en kåldocka. Mina vänners dockor hade namn som Patricia, Isa-Dora och Bella-Rosa. De hade alla långt hår som omsorgsfullt ordnades i diverse frisyrer. Deras kläder bestod av rosa och vita spetsklänningar.

Kåldockorna var helt enkelt inte min grej. Men jag ville ju vara en i gänget så jag tjatade på min mamma om att jag också ville ha en kåldocka. Mamma var inte sen att nappa på den idén. Vi rusade till närmsta leksaksaffär och så fick jag välja bland alla dockor som satt där i hyllan i väntan på adoption. Bland alla sockersöta flickdockor fanns en pojke. Han var så söt, hade kort hår och sportiga kläder. Honom ville jag ha. Han passade ju mig som hand i handske. Betald och klar sliter jag upp adoptionsbeviset för att läsa dockans namn. Han heter Klas-Bjarne! Av alla namn så heter han så! Till råga på allt heter en kille i klassen Klas. Så pinsamt! Där ska jag komma med Klas-Bjarne på måndagen i skolan och presentera honom för Isa-Dora och Bella-Rosa och alla mina vänner! En stor besvikelse över namnet kommer över mig. Pappa tycker att “det är väl bara att välja ett nytt namn till dockan“, men han fattar ju ingenting. Med en kåldocka kan man ju inte ljuga! Alla vännerna ska ju granska äktheten i adoptionsbeviset på väggen i mitt rum.

Han fick fortsätta heta Klas-Bjarne, men jag sa alltid hans namn sådär tyst och i förbifarten om någon frågade…. Såklart glömde jag så småningom bort min adopterade son, men mina föräldrar sparade honom på vinden i sitt hus i väntan på barnbarn som kunde överta vårdnaden om honom. Men kommer mamma tycka det är ok att min eventuella framtida son leker med dockor?

Mars -06

ur min gamla dagbok... i väntan på min riktiga blogg

Februari 2006

I februari är det som en mindre istid dragit in över Sverige. Det är otroligt mycket snö och den ligger kvar hur länge som helst. Jag, som vanligen älskar snö, börjar nästan tycka att det skulle vara skönt om den smälte någon gång. Min mamma börjar överbeskydda mig som aldrig förr. En dag ringer hon med andan i halsen och undrar var jag varit. “Ute med hunden” svarar jag. Då får jag via en gråtfylld utskällning veta att “hon varit så orolig eftersom jag varken svarat hemma eller på mobilen. Till råga på allt när det är så mycket snö ute!” Jag förstår inte sambandet mellan att inte vara anträffbar och snömängden. Men min kära mamma har för sin inre syn sett mig sitta fast i midjan upp till snö och varken kunna ta mig loss eller ringa efter hjälp….Jag suckar bara. Jag är gravid mamma, inte rörelsehindrad och dum i huvudet!

Vi får komma till den utlovade kuratorn och prata med henne. Hon är väldigt vettig. Det känns skönt. Jag berättar för henne om min irritation och oro över att inte få något klart besked angående min lungas kapacitet och hon lovar att hon ska se vad hon kan göra åt saken. Jag gråter och pratar och pratar och gråter och när vi går därifrån känns det skönt. Som att jag är lättare på något vis. Underlig att tårar kan väga så mycket att det känns som att man gått ner tio kilo efter en rejäl gråtstund. Bara ett par dagar senare får jag ett samtal till jobbet från en läkare som berättar att “sjukskrivning för lungans skull inte är nödvändig, kejsarsnitt är i längden en ännu större ansträngning för lungan än en vanlig förlossning och visst kan det hända att lungan går sönder igen - det är inte omöjligt, men då ser de till att barnet kommer ut fortare än kvickt på något sätt och att jag opereras. Skulle förlossningen bli ovanligt jobbig kommer jag få hjälp på slutet med sugklocka och i samma stund jag skrivs in på förlossningen kommer läkare på lungmedicin att ha beredskap för mig utifall att något skulle hända.” Så många frågor som gnagt mig så länge och så klara och enkla svar! Att det skulle behöva ta sån tid! Jag känner mig om möjligt ännu lättare när jag lägger på luren. Lätt är också precis vad jag är, bokstavligt talat. Ligger ännu på minus på viktkurvan även om magen börjar puta lite grann.

Även om magen börjar röra sig i färdriktningen så är den inte svår att dölja. Jag går på anställningsintervju igen. Eftersom jag fortfarande finns på kommunens lista blir jag återigen tillfrågad om att komma på intervju för en heltidstjänst. Jag går dit iklädd jeansskjorta och ingen ser att jag är gravid. Eftersom ingen heller frågar säger jag det inte själv. De lovar att återkomma. Det kändes som om det gått väldigt bra på intervjun när jag går därifrån men jag får svar veckan därpå att tjänsten tillsatts av annan sökande. Blir lite nyfiken på varför jag inte fick tjänsten, mailar min kompis som jobbar på enheten och som var med vid intervjun eftersom hon är facklig representant och frågar lite fint om hon vet anledningen. Hon berättade att “tjänsten varit i stort sett i min hand, men det kom någon övertalig person emellan helt plötsligt som enligt reglerna hade företräde“. Att jag var gravid hade hon aldrig kunnat gissa skrev hon och önskade lycka till.

Lenny är gudfar åt sin väns dotter. På dopet känns det konstigt att se honom stå där med en liten bebis i famnen och tänka att det inte kommer vara länge tills han står så där med vår egen.

Det vankas stor fest också. Lenny fyller 30 år. Han har bjudit in närmre 80 personer från hela landet till party och hyrt scoutstugan i Rinkabyholm. 50 personer tackar ja. Fler än vi vågat hoppas på faktiskt. Men det är mycket att planera. Vi älskar att ordna stora välorganiserade partyn och gör upp ett tema för hela festen. Eftersom Vinter-OS pågår är inte temat svårt. Vi delar in alla gäster i sex olika nationer. Planerar lekar med namn från olympiska grenar. Sätter flaggor på borden. Trycker upp program med presentation om alla gästerna. Lagkaptenen vid varje bord presenteras utförligt liksom resten av hans trupp. Längst bak i häftet ett papper med regler och övrig information om “internationella Olinska kommitten” (Eftersom vi heter Olin och själva agerade domare tyckte vi att vi var lite roliga där). Självklart startar festen med tändandet av den olympiska elden och en hedersfull prisutdelning får avsluta partyt på småtimmarna. Alla våra vänner är imponerade av vår organisationsförmåga och fantasi och vi njuter av att se våra vänner fullt koncentrerade med att bygga sockerbitstorn på tid, duellera i pingisbollsblåsning, sjunga karaoke och mycket mycket mera… allt för att samla poäng till laget!

Även om det är roligt med att ordna en stor fest är det mycket jobb också. All mat lagar vi själva. Och det är förrätt, drink, buffe, kaffe och kaka. Men att beräkna åtgången av mat är vi rätt dåliga på. Vi får nog med pastasallad över för att kunna isolera en lada. Förutom beräkningen av åtgången på maten finns det en sak till vi är dåliga på. Att ge en korrekt vägbeskrivning till festlokalen åt våra vänner Jonas och Jenny från mörkaste Småland. De följer den beskrivning de fått över telefon till punkt och pricka (enligt dem i alla fall) och hittar mycket riktigt ett hus med lysande marschaller utanför och feststämning inuti. Deras chaufför släpper av dem och önskar en trevlig kväll. Jonas stannar utanför och röker medan Jenny går in. Jenny hälsar glatt på folket i tamburen och hänger av sig sin jacka. Hon går vidare in i lokalen och frågar om födelsedagsbarnet finns där någonstans eftersom hon vill lämna en blomma. Hon visas då till ett rum längre in men ser inte Lenny någonstans. Hon frågar närmaste tjej lite försiktigt: - “är Lenny här någonstans?“ Tjejen tittar på henne som om hon kommit från en annan planet och det är först då Jenny inser att hon måste vara fel ute, vänder snabbt om och möter Jonas i hallen. Hon meddelar honom att de har kommit fel och de skyndar skamsna ut samtidigt som de får ringa och be chauffören vända om och hämta dem igen. De får sen fråga sig fram till rätt lokal och kommer förlåtligt nog lite generade försent till den olympiska tillställningen. Blomman överlämnas till rätt födelsedagsbarn och historien leder till många glada skratt under kvällen!

Bland Lennys presenter på festen finns en liten mystisk nyckel som ingen känns vid. Ingen verkar ha lagt paketet med nyckeln på presentbordet, men uppenbarligen leder den någonstans… mysterium och överraskningar är alltid lika spännande. När vi kommer hem efter festen får vi förklaringen! En stor julgran står i vårt vardagsrum. Med stjärna, belysning, glitter och kulor. Mängden julklappar under granen skulle fått vilket barn som helst att dregla av förtjusning. Vi tycker det är lite charmigt tills vi inser att saker och ting i huset fattas. Ingen tv, ingen video, ingen dvd, ingen telefon, ingen plånbok. Alla kökslådor är tomma. Hundens koppel är borta såsom väckarklockan, fjärrkontrollerna, mikron, kaffebryggaren…jag skulle kunna fortsätta rabbla upp saker i evighet som senare visade sig finnas väl inslagna i kartonger med julklappspapper om. En god vän till oss som lånade vår nyckel för ett tag sen för att kunna hjälpa oss att släppa ut hunden passade på att göra kopian som senare låg på presentbordet på festen. En timme innan festen startade samlades hela kompisskaran vid vårt hus och gick in och hade roligt tillsammans medan de kombinerade förfest med att slå in julklappar i februari. Vi skakar bara på huvudet innan vi går och lägger oss. Dagen efter har vi julgransraskning!

Eftersom Lenny valt att inte ha festen på samma dag som han fyller får han ännu en överraskning några nätter senare. I vår vänkrets hälsar vi alltid på varandra natten till den jämna födelsedagen. Så också denna natt. 01.00 står en munter skara och sjunger utanför dörren. In kommer några grabbar - nakna. Med sig har de ett flak öl och en flaska whiskey att bjussa Lenny på. Han tar väl motvilligt emot en ölburk, medan jag sätter på kaffepannan. Så sitter vi där mitt i natten med några vänner (tack och lov klädde de på sig när de gick in) och dricker kaffe/öl/whiskey och äter bullar mitt i natten. Efter en stund går jag och lägger mig eftersom jag ska upp och jobba några timmar senare och dessutom väntar släktkalas efter jobbet. Men grabbarna sitter kvar och snackar en stund eftersom Lenny ändå har ledig dag på sin födelsedag. Det där med att vännerna var nakna får sin förklaring när jag kör till jobbet morgonen därpå. Längs vår bygata och ute på E22:an hänger egenmålade skyltar med texten “Lenny 30“, “Fri sprit” och “Nude Party“. Jag ringer Lenny från min mobil och han går ut i ottan och fotograferar eländet samtidigt som han plockar ner skyltarna. Förhoppningsvis har inte hela södra Kalmar hunnit se dem.

ur min gamla dagbok... i väntan på min riktiga blogg

Januari 2006

Snön vräker ner årets första dagar. En morgon ringer Mattias, en halvtokig vän. Han har tillgång till en häftig fyrhjulsdriven Jeep och undrar om vi vet några häftiga skogsvägar med lössnö på där han kan testa bilen. Lenny är givetvis sugen på att hänga med och jag följer också med, att komma ut i skogen en vacker vinterdag är väl alltid trevligt. Eller?

Så vi guidar honom till riktiga ödemarken och snön ligger halvmeterdjup på vägarna. Problemen visar sig var två. Det är inte så lätt att se vad som är väg och vad som är dike. Och det är inte lätt att vända nånstans…. Givetvis måste ju männen tänja på gränserna av bilens kapacitet och så sitter vi fast för första gången. Problemet åtgärdas med grenar under däcken och puttande. Nästan lite komiskt alltihop så jag knäpper en bild på de puttande grabbarna. Men nästa gång vi fastnar sitter vi djupare. Snön når över däcken på bilen. Grenar behövs! Jag är iskall, vill bara hem och värma mig och inser att det är nog bättre att hjälpa till än att vänta på att de övriga ska lösa problemet. Grenar på marken är ju uteslutet att plocka eftersom snötäcket ligger tjockt. “Bryt av några ruskor längst ner på den stora granen där” beordras jag. Sagt och gjort. Jag går och börjar bända och dra men det enda som händer är att all snö från hela granen liksom glider ner som på en sekund när jag börjar ruska i den. En mindre lavin utlöses precis över mitt huvud. Hela jag begravs i snö. Jag har snö överallt! I munnen, innanför kragen och i skorna. Jag ger mig sjutton på att min ynkliga B-kupa nästan töjdes till en D-kupa av all snö som samlades i bh:n. (vem behöver silikon liksom? När det finns snö? Det är ju gratis också. Fast man kanske bara skulle kunna gå på fester anordnade på Svalbard eller möjligen på ishotellet i Jukkasjärvi, men det är ju en budgetvariant på stora silikonbehag.)

Jag börjar längta hem, tror att jag för evigt ska fastna i urskogen. Tar fram mina kunskaper om överlevnad ur bakhuvudet och börjar allvarligt fundera på om man ska bygga någon form av bivack. Kameran som legat i min ficka är fuktskadad eftersom jag givetvis har minst ett ton snö i varje ficka också. Så jag kan inte ens ta ett kort på eländet! När jag står där puttar Mattias till mig med änden på en mindre timmerstock som han försöker bända in under däcket på bilen. Jag faller handlöst bakåt. Rakt på rygg. Som en sköldpadda på sitt skal ligger jag där. Det är inte lätt att komma upp ur halvmeterdjup snö kan jag säga när man är helt slut. Men gentleman som Mattias ändå är hjälper han mig upp, jag sätter mig i bilen och efter en halv evighet har de löst problemet genom att liksom köra sig loss på mindre träd som de petat under däcken… den iden hade jag nog aldrig kommit på. Hemma somnar jag på fem minuter framför öppna spisen. Drömmer mardrömmar om bivackgrävande och laviner…

Som offentligt gravid blir man inte längre bjuden till fester i samma utsträckning. Det är säkert inte av elakhet utan man utesluts snarare i tron att nu finns inte något socialt intresse kvar. Folk tror nog att man vill sitta hemma och klappa sig på magen ( en obefintlig i mitt fall) i väntan på guldklimpen. Men för mig är det inte så och när vi hör att Anne och Petter (de från fisketuren) ska ha lite förfest i sin lägenhet bjuder vi nästan in oss själva. Vi är hjärtligt välkomna och de ber om ursäkt att de inte har frågat. Glada går vi dit, jag med en Loka under armen istället för min traditionella vinare. Vi har jättetrevligt och framåt elvatiden ska resten av gänget gå ut på krogen. Vi förbereder oss för att köra hemåt, men eftersom jag mår hyfsat bra och har så roligt föreslår jag Lenny att vi kan hänga med ut en runda innan vi kör hem. (Det kommer nog dröja innan nästa krogbesök tänker jag, bäst att passa på.) Sagt och gjort. Vi följer med och tack vare rökförbudet på krogen känns det inte tabu eller skadligt att gå ut en runda som gravid längre. Fortare än kvickt är klockan två (och krogen stänger). På väg mot bilen ser Lenny att han under kvällen fått en lite försynt sms från sin mamma. Hon och sambon Jörgen är på fest norr om stan och tar sig inte hem. “Kan Lenny möjligen kan hämta henne så hon slipper ta taxi“. Lenny ringer upp och säger att jag kan hämta dem innan vi kör hem, säger lite på skämt också att en whiskey vill han ha för besväret (som om det var han som körde??). Sagt och gjort. Vi styr kosan norrut och väl framme står ett glas upphällt på bordet. Färgen på innehållet är misstänkt mörk och Lenny anar ugglor i mossen. Whiskeyn var slut, men däremot fanns någon gammal opopulär konjak. Lenny som inte gillar konjak dricker av artighet upp och sen tackar vi för oss och stuvar in oss alla fyra i vår lilla bil. Det dröjer inte länge förrän Lenny drabbas av “åksjuka”, som han envisas att kalla det. (Jag tror ju snarare att konjaken drabbat samman med ölen i hans mage och lett till ett inre inbördeskrig.) Tyst sitter han och sväljer och tittar rakt fram hela tiden. När vi kör av motorvägen på en sån där avfart i form av en högerkurva som aldrig tar slut tappar Lenny fokus och slänger upp dörren på passagerarsidan. Jag stannar intill vägrenen och Lenny hänger ut genom dörren och kräks. Detta hör till ovanligheterna, Lenny brukar aldrig må så här dåligt av alkohol! Visst kan alla begå misstag och kanske dricka för mycket eller för konstiga saker i kombination med varandra, men jag blir sur. Doften som tränger in i bilen är obeskrivbar. Blandningen av öl och konjak och diverse annat maginnehåll stinker och doften sprider sig snabbt in i bilen. I ett ögonblick kommer även mitt illamående och jag måste kasta upp min dörr och kräkas jag också. Så där står vi på avfarten från motorvägen, med båda framdörrarna vidöppna och en person som hänger ut från varje sida av bilen och kräks. Lennys mamma och sambo i baksätet sitter och väntar på fortsatt resa hem, möjligen ångrar de att de inte tog taxi istället. Jörgen skrattar och säger att “det är första gången jag åker i en bil där fyllechaffisen spyr”. Lenny suckar och säger “pinsamt att mamma ska se mig så här”. Min svärmor vill nog bara hem.

Jag börjar nya jobbet. Har inga som helst problem att lära mig namnen på de små charmtrollen. Kan inte förstå tankesättet att det skulle vara svårare att lära sig namnet Ali än Ola? Vad är skillnaden liksom, om inte någon fördomsfull inre spärr? Har lust att ta upp den diskussionen med LM någon gång. Däremot utsätts man ju för nya erfarenheter i mötet med andra kulturer. Spännande tycker jag. En morgon kommer en muslimsk kvinna som blivit änka året innan med massa små stenhårda kakor på ett fat.(tandläkarna skulle nog bli glada för fler såna kakor i butikernas sortiment, att bita i kakorna var som att bita i sten). Det är för att fira årsdagen av bortgången av hennes man vi får dem säger hon! Så hon vill att vi bjuder alla barn och personal på dessa underliga kakor! Konstigt att ha kalas på årsdagen av någons död, kan väl vi i vår kultur tycka. Men för henne var det helt naturligt. En annan dag kommer hon med ett fat med något som liknar play-doh-lera på. Vi kan ha det som efterrätt säger hon. Utan att verka otacksam eller oartig försöker jag fråga hur man ska äta det. “äta ja” är det enda svar jag får, eftersom hennes svenska är ganska begränsad. I brist på bättre vetande skär vi upp klumpen i småbitar och serverar. Det smakar som en salt bulldeg, och vi undrar om vi kanske inte skulle bakat degen på något sätt i ugnen först. Senare på eftermiddagen får vi hindra kvinnans tvåårige son från att äta play-doh-lera. Säkert tyckte pojken att han kommit till ett riktigt kalas när vi två gånger på samma dag serverar denna delikatess. Han såg säkert de andra barnen som konstiga när de tog fram kavel och pepparkaksform först för att behandlar leran….

På jobbet visar det sig också att den manliga förskolläraren som fick heltidstjänsten pga mer arbetslivserfarenhet är en gammal elev till mig. Jag var handledare åt honom när han gick sin utbildning, så jag inser ganska snabbt att det där var en vit lögn från rektorn sida istället för att rent ut säga att hon heller ville anställa en manlig förskollärare! Jag är den förste att skriva under på att männen behövs i förskolan så jag hade nog kunnat ta den förklaringen bättre än att den vita lögnen nu på ett så pinsamt sätt skulle avslöjas, men jag är glad åt min 90% tjänst i alla fall.

Efter vårt andra UL får vi äntligen med en bild hem till kylskåpet av den lille i magen. Det känns jättekonstigt att varje gång jag ska hämta mjölken kan jag se en bild på mitt eget barn som jag aldrig ens har träffat i verkligheten. Men där hänger han på en remsa till allmän beskådning! Underligt… Mer och mer börjar vi tala om den inneboende som “honom”. Känslan av att det är en pojke är övertygande och vi bestämmer att det får bli en liten Nico. Namnet har vi själva komponerat av våra respektive pappors namn. NIsse och COnny. BF ändras ännu en gång, den 7 juni ska min lille hyresgäst vräkas. Samma dag som fotbolls-VM ska invigas. Lenny ser framför sig hur han ska ligga med sonen på armen och kolla på Sverigematcher tillsammans med lille Nico. Ett Sverige-set i stl 50 cl blir ett givet inköp till bebisen.

Jag känner av de första små sparkarna i magen och det är ganska mysigt till skillnad från vad jag föreställt mig. Tidigare har folk försökt beskriva känslan av sparkandet på olika sätt. En av de första liknelserna jag hörde var från en väninna som berättade att “det känns som en liten fisk som sprattlar till i magen på en och slår med stjärten.” Bara tanken på hur det skulle kännas med en fisk i magen gav mig rysningar. Trots att andra beskrev sparkandet som en liten fjäril istället hade jag svårt att släppa fisk-tanken. Men nu när jag själv kan känna hur det känns väljer jag hellre fjärils-liknelsen.

Vi kikar lite smått på barnvagn. Vilken djungel det är! Helt nya ord läggs till mitt ordförråd och man ska ta ställning till saker man inte ens visste existerade. Hårdlift eller mjuklift? Liggkorg eller Liggvagn? Kombivagn eller Sittvagn? Luftpumpade däck eller plastdäck? Tre, fyra eller sex hjul? Svängbart handtag eller vändbar korg? Svenskt märke eller utländskt? Snurrhjul eller fasta hjul. Jag blir helt förvirrad. Dessutom ska man välja färg också. Vi väljer en rödgrå vagn, jag gillar den färgkombinationen. Får senare höra att “bara att hoppas på en tjej då när du köpt en röd vagn…” den tanken hade inte ens slagit mig. Vadå? Kan inte pojkar ha röda vagnar likväl som att en man kan köpa en röd bil?

Äntligen bokas ett datum in för att äta upp gädd-eländet. Pappa lagar sin paradrätt i ugnen med morötter och palsternacka och mitt upp i alltihopa en stor gapande fisk! Det ser så oaptitligt ut att jag vill blunda trots att jag själv äter ryggbiff istället. Mamma har lagat specialmat till mig eftersom de stränga reglerna tyvärr förbjuder mig att äta monstret mitt på bordet. Trots att jag inte kunde vara mer tacksam för just det förbudet ser jag min pappas besvikelse när han säger “det var ju synd att du inte kunde smaka.” Jag tar en pyttetugga, sväljer utan att andas, och säger att det var gott för att göra pappa glad.

Mina gamla kollegor tackar av mig med middag ute på restaurang. Hade varit trevligt om jag kunnat njuta av maten också och inte enbart av sällskapet. Mår fortfarande pyton allt som oftast och petar mest i den dyra maten som de bjuder mig på.

Ett konstant illamående bryter ner en till slut även om man kämpar emot. Med mig är det så att när det väl rinner över så rinner det över ordentligt. En dag hos BM blir det bara för mycket! Hon hänvisar mig vidare i sjukvårdssystemet och övertalar att det kan vara bra att få prata med någon. Tveksamt tackar jag ja till erbjudandet och får en tid för enskilt samtal. Tabu som det är med all form av samtalsterapi så säger jag på jobbet att det är ett vanligt BM-besök. Går dit och sätter mig i stolen och kvinnan som ska tala med mig (och min man som följt med som stöd) frågar direkt: “exakt vad består din förlossningsrädsla i ?” “är du rädd för smärtan? För att tappa kontrollen? För att det ska vara något fel på barnet? Har du ångest att du ska dö?” Massa lustiga irrelevanta frågor ställs. Det visar sig att jag bokats in på ett förlossningsförberedande så kallat Amanda-samtal för personer som av olika anledningar har en rädsla inför förlossningen. Det enda samtalet leder till är att ärendet bollas vidare till någon annan som är utbildad på att prata med någon som mig som bara mår allmänt dåligt pga utmattning. Dessutom börjar jag fundera på om jag BORDE vara rädd för förlossningen? Det verkar ju finnas så mycket som kan gå fel?

Jag pratar med arbetsförmedlingen också. Det är som att prata med en vägg! De erkänner att jag raderats ur systemet. De erkänner också att de inte meddelat mig att detta trots att de enligt reglerna måste skicka minst två brev till den inskrivne samt ett till dennes a-kassa innan radering görs. Inga brev har sänts. De har gjort en miss säger de, men det ligger på den inskrivnes ansvar att se till att inte arbetsförmedlingen gör såna här missar så därför är det jag som blir återbetalningsskyldig i alla fall - eftersom jag gjort felet att inte kontrollera tillräckligt noga att inte arbetsförmedlingen gör några fel! Är det inte sjukt så säg? Så nu måste jag istället hävda min oskuld och goda tro inför a-kassan för att eventuellt slippa betalningskravet. Sätter mig i ren ilska och skriver ett långt brev till a-kassan. “Jävla satans arbetsförmedlingshelvete” tänker jag, och jag som aldrig svär, inte ens i tankarna……men som sagt innan. När det rinner över så rinner det över ordentligt . Arbetsförmedlingen är inte vatten värd för mig just nu och jag hoppas aldrig mer behöva ha med dem att göra.

Januari 2006

ur min gamla dagbok...i väntan på min riktiga blogg

December 2005

Mitt arga mail förra månaden visar sig ha betydelse nu. Första veckan i December ringer telefonen och både jag och min kollega LM, som också finns på kommunens lista, efterfrågas. Den som ringer är en rektor på en förskola utanför stan (i en ganska mångkulturell stadsdel) . Hon har två tjänster som hastigt och lustigt måste tillsättas i januari. En heltid och en på 90%. Eftersom vi står på listan “frågar hon givetvis oss i första hand”. Jag tackar glatt ja till intervju, men misstänker att LM, som stått på listan längre än mig, har större chans att få tjänsten. Men det visar sig när jag frågar henne om vilken tid hon skulle på intervju att hon tackat nej! Anledningen är att tjänsten var i det mångkulturella området Norrliden med så mycket invandrare och LM säger rakt upp och ner “jag vill inte gärna jobba med såna, och tänk bara hur man skulle kunna lära sig alla namnen på såna barn, nej då jobbar jag heller 75% och stämplar resten” Jag bara gapar! Men hon är helt allvarlig. Är det möjligt att folk i min ålder som dessutom arbetar med barn kan få lov att resonera på det sättet? Jag har god lust att anmäla henne till a-kassan så att hon inte ska kunna klara sig med sina fördomar och dessutom få arbetslöshetsersättning när hon i smyg tackar nej till anställningsintervju. Samtidigt som det kokar i mig av ilska ser jag ju min egen chans bli lite större.Intervjun går bra, men det är fler som ska intervjuas och rektorn lovar att återkomma.

Med Lennys jobb blir vi bjudna på resa till Köpenhamn.Vi går på föreställning och blir bjudna på mat. Det är närmre 50 anställda. Jag är den enda som är nykter när kvällen är slut. Likväl är jag det jag som hänger över toaringen dan efter innan vi ska sitta fyra timmar i en minibuss.

Den 8/12 brakar jag ihop. Jag har nu tappat sju kilo i vikt av mitt ständiga illamående och kräkningar. Läkaren föreslår att jag ska käka Losec eftersom magsyran fräter sönder strupen pga mitt ständiga kräkande. Jag vill inte äta stark medicin, men får i alla fall ett recept med mig hem. Mitt blodvärde ramlar ner på under 90. Järntabletter är ett måste, det pratas om järndropp och järninjektioner. Blodtransfusioner är den sista lösningen om det fortsätter sjunka. Ingen kan ge mig något svar på lung-frågan trots upprepade påtryckningar från min sida. Ärendet bara bollas runt bland läkarna och ingen vågar ge något svar. Mina dagar ser ut som följande: vakna, kräkas, dricka te och äta en skorpa (det ska vara bra mot illamående), stiga upp, kräkas upp te och skorpa, klä på mig, åka till jobbet, jobba, försöka fika lite, jobba, kräkas upp fikat, jobba, äta lunch med barnen (håller andan medan jag äter) ha rast, kräkas upp lunchen, jobba, mellanmål, jobba, kräkas upp mellanmålet, komma hem, gråta av trötthet, äta lite, kräkas upp maten osv…. Det finns inte längre något som jag inte vet hur det känns att kräkas upp. Det är en hemsk erfarenhet. Jag kommer på mig själv med att välja sånt att äta som jag vet inte är så farligt att få upp, te hellre än kaffe, makaroner hellre än spagetti osv. Jag inser dock inte att det egentligen har gått för långt. Från vissa håll har jag ingen förståelse och jag får höra kommentarer som att “det kan väl inte vara så svårt att äta, det är ju bara att tugga och svälja?”. För mig känns det som att säga till en rullstolsbunden: “det kan väl inte var så svårt med höjdhopp, det är ju bara att springa och hoppa”

På MVC försöker BM övertala mig att stanna hemma från jobbet, vilket hon försökt ett tag nu. Denna gång lyssnar jag, jag nekar till sjukskrivning men lovar att stanna hemma resten av veckan i alla fall. Jag ringer till jobbet och säger till Maria som det är men ber henne säga att jag är magsjuk. Jag har ju ännu inte berättat för de andra. Efter helgen ska jag komma tillbaka säger jag.

På måndagsmorgonen träffar jag läkaren igen. Mina värden är ännu sämre, jag har tappat än mer i vikt och nu läggs jag helt sonika in på sjukhus. Dropp och vila är rekommendationerna. Jag strider inte längre emot. På luciadagens morgon när jag egentligen skulle varit i aulan tillsammans med mina små gulliga förstaklassare iklädda stjärngossestrut och luciakrona med plastljus (där minst ett alltid är trasigt) sitter jag istället med en droppställning och ser Kalmars lucia komma och glädja oss på sjukhuset. Samma eftermiddag ringer min mobiltelefon när jag ligger i min sjukhussäng och sover. Det är rektorn ifrån anställningsintervjun. Som lite misstänksamt säger: “jaså du svarar på mobilen? Ja jag har försökt att nå dig hemma flera gånger men inte fått något svar, på ditt jobb säger de nämligen att du är magsjuk, så jag trodde såklart att du var hemma, men nu fick jag ju tag på dig till slut” Jag känner direkt att jag måste förklara mig och mumlar fram att jag ligger på sjukhus “men att mina kollegor inte vet om det” Lite skamset svarar hon “oj, jag hoppas det inte är nåt allvarligt” - och då berättar jag hela historien för henne. Konstigt nog. Inte ens mina egna kollegor eller min egen rektor vet om läget, men hon får veta. Vi börjar en längre diskussion om graviditetsillamående och hon berättar om sin dotter som lidit av samma sak. Sen kommer hon till sitt egentliga ärende: “jag ringde för att erbjuda dig tjänsten och det här med graviditeten förhindrar självklart ingenting”. Så där på sjukhuset erbjuds jag en 90%tjänst ( heltiden hade tillsatts av någon med längre anställningstid). Men jag ska få vikariera på heltid till siste juni, även om jag nu inte kommer jobba så länge. Jag tackar ja. Jag får välja om jag vill börja direkt vid årsskiftet eller vid terminsstart. Eftersom jag har en del komptid att ta ut från mitt förra jobb bestämmer vi att det smidigaste är att jag börjar vid terminsstart.

Jag ringer mitt eget jobb för att berätta att jag fått ett nytt jobb och att min tjänst ska skrivas över till en annan enhet. Då svarar en ovetande kollega och frågar hur det är med min magsjuka. “Jo det är på bättringsvägen” säger jag och ber att få prata med Maria. Sen gråter jag en lång skvätt i telefonen samtidigt som jag förklarar att “nu ska jag sluta, jag vill ju ha tjänsten, men åh vad jag kommer sakna mina gamla arbetskamrater” ( fast fördomsfulla LM kan jag klara mig utan), jag ber Maria berätta för alla hur det ligger till, att berätta för barnen i klassen att jag ska sluta, men att hälsa dem att jag ska försöka komma och säga hejdå innan jullovet.

Sen blir jag utskriven från sjukhuset med fortsatt sjukskrivning fram till jul. Men jag åker och säger hejdå till barnen med tåren bakom ögonlocket. Jobbar faktiskt den 23/12 bara för att jag vill och bryter min sjukskrivning själv. Vi julpyntar, och bygger ett meterhögt pepparkakshus i form av Eiffeltornet. Ritningen är avancerad och vi hittar den på Internet. Det smälta sockret som skulle användas som lim bojkottar vi efter att ha knäckt Eiffeltornet bärande stag tålamodsprövande många gånger och istället åker limpistolen fram. En bra lösning när tålamodet tryter. Vi berättar dock för barnen att det pga. limmet är än mer strängeligen förbjudet att tugga på Eiffeltornet. De förstår läget!

Frisk luft tror jag på ur medicinskt syfte. Därför hänger jag givetvis med när det är dags att hugga den årliga julgranen. Det är ju en tradition vid det här laget. Min mamma som är av den äldre generationen anser att det inte passar sig att gå i skogen och hugga gran när man väntar barn. Det struntar jag i. Jag är ju gravid, inte skogsallergisk.

I December är vi äntligen kallade på UL-undersökning. Vi går dit förväntansfulla. Av vänner har vi hört hur häftigt det ska vara. BM hittar inga bra bilder, jag uppmanas att dricka några glas vatten till ( var redan ganska kissnödig när jag kom dit) för att urinblåsan ska trycka fram livmodern och bilderna ska bli bättre. Dricker och väntar. Väntar. Väntar. Får panik av kissnödighet men får inte kissa, då blir ju utgångsläget ännu sämre än innan. En halvtimme hade barnmorskan sagt. Efter närmre en timme får vi komma in igen. Men inte syns det något bättre ändå. För tidigt anser BM och flyttar oss till en ny tid i januari samtidigt som han ändrar det magiska BF-datumet från den 21 Maj till den 10 Juni. Tre veckor bara sådär. Vi går hem med en ny kallelse istället för den traditionella bebisbilden att hänga på kylskåpet.

Med bara några dagar tillgodo inser jag att jag borde köpa julklappar. Lånar mina föräldrars bil och kör till stan eftersom Lenny har vår. Går och strosar i butiken när min mobil ringer i fickan. Det är min mamma som ringer för att säga att jag ska akta mig för att snubbla ut ur bilen! Deras bilnyckel sitter på ett långt textilband som man kan ha runt halsen. Mamma har fått för sig att jag kan få in benet i remmen när jag kör och snubbla ur bilen och slå mig. Så hon ringer för att varna för detta scenario. Jag blir förbannad. Bara för att jag är gravid behöver jag väl inte överbeskyddas och dumförklaras eller ingår det i konceptet? I ren ilska bestämmer jag mig för att delta i en hoppträning på ridklubben som ska hållas senare i veckan. Hade jag inte fått det där samtalet från mamma tror jag inte jag gjort det. Jag är också noga med att tala om för min mamma precis hur högt jag skulle hoppa innan jag kör till ridklubben och la till sådär i förbifarten att jag skulle rida en hemskt stor och opålitlig häst också (vilket inte riktigt var sant). Väl uppe på hästryggen ångrar jag mig. Det är sista gången på över ett år som jag rider.

Runt jul börjar en hektiskt tid hos oss. Julen förlöper väl, men det är som vanligt intensivt att fira jul tre dar i rad. Med en man som har skilda föräldrar blir det alltid dubbelt firande för att göra alla (inklusive oss själva förstås) nöjda. Sen är Lennys båda syskon separerade och då fortsätter pusslandet med att träffa dem och deras barn just då de har sina barn hos sig. Dessutom ska vi ju träffa mina föräldrar på julafton, jag vill inte lämna dem själva, de har ju bara mig. Och så vill man ju vara hemma lite på julen också och skapa sina egna jultraditioner. Så därför brukar vi alltid fira jul minst tre dar.

När man väl andats ut efter julfirandet börjar jag fylla år. Jag fyller egentligen den 28 December, på Menlösa barns dag (när folk säger det lite retsamt brukar jag svara att den dan är till för oss perfekta - för oss som är födda utan några men). Men av olika skäl brukar det bli så att jag fyller år i ca tre dagar också, eftersom folk ofta arbetar mellandagarna, vänner som flyttat till annan ort vill komma och hälsa på just den dagen de kan, Lennys syskon brukar komma in den dagen de har möjlighet tillsammans med sina barn osv.

Efter att vid detta laget umgåtts med min och mannens familj (samt vänner förstås) under närmre en vecka kan man ju tro att man ska få andas ut, men icke. Lennys bror fyller år den 30 december. Dags att träffas igen! Ett tag hade Lennys syster en pojkvän som fyllde den 29:e, men turligt nog bytte hon till en man född i Mars. Ett klokt beslut.

Det är inte så att jag inte trivs med julen, födelsedagen eller att träffa släkt och familj. Ibland kan det bli lite intensivt bara, från att i vanliga fall inte ses på veckor ses man helt plötsligt var och varannan dag. Och att gå på mellandagsrean är aldrig aktuellt för mig. Jag har alltid fullt upp hemma då. Jag har börjat fundera på om man kan byta födelsedag? Det är ju poppis att byta namn hejvilt, men kan man byta födelsedag då? Jag kan ta en i Juli, då är det ganska lugnt. Tror att jag ska ansöka om det någonstans…..

Dagen innan nyårsafton får jag ett brev från min a-kassa. Jag kan vara återbetalningsskyldig massa pengar för a-kasseersättning eftersom jag inte varit inskriven på arbetsförmedlingen står det. Jag fattar ingenting. Ringer upp AF och de bekräftar att jag inte finns i deras system. Av någon anledning har jag ramlat ur systemet utan min egen vetskap och även om det inte är mitt fel så är det jag som blir återbetalningsskyldig, det är så systemet fungerar. Jag fattar ingenting, men anser att det måste vara ett missförstånd. Tänker att efter nyår går det nog att reda upp alltihopa. Det visar sig vara ganska naivt att tro att man som liten privatperson kan rätta till fel som statliga myndigheter begått.

På nyårsafton går vi på bröllop. I kyrkbänken kommer jag på att vi glömt bröllopspresenten hemma tillsammans med vår hund som är galen i att riva sönder presentpapper. Är så nervös resten av vigseln att jag glömmer snyfta och gråta. Kastar lite ris på det vackra brudparet, kör sen hem och räddar paketen, skyndar tillbaka lagom till middagen igen. In i den sista minuten av 2005 stressar vi och strular. Vi ser på raketerna och önskar varann gott nytt år. 2006 kommer bli ett spännande år, ingen tvekan om saken!

December 2005

ur min gamla dagbok... i väntan på min riktiga blogg

November 2005

I November är det dags för läkarbesöket. Frågetecknen runt min lungas kapacitet behövde rätas ut och det kändes skönt att få komma tidigt till en expert. Men läkaren kunde inte ge svar på våra frågor, hon var lika okunnig som oss. Visserligen visste jag redan innan att min åkomma var ovanlig. Spontan pneumothorax (akut spontan lungkollaps) som jag drabbats av sommaren -02 drabbar bara ca 1 av 10000 människor och då är ca 90 % av dem män. De kvinnor som drabbas är oftast äldre och därför inte i fertil ålder. Läkaren hade helt enkelt ingen aning om hur lungan skulle påverkas. Sist brast min lungsäck i samband med hö-körning, att jag lyfte tunga höbalar, och efter en veckas sjukhustid fick jag order att undvika stora ansträngningar, tunga lyft och att utsätta mig själv för tryck. Att ta dykcertifikat var inte att tänka på sa läkaren. Som om jag tänkt ta det….Jag med min fiskfobi!

 

Vi går därifrån med ett löfte om att Gyn-läkaren skulle i sin tur kontakta Lungmedicin-överläkaren för en kommentar och sedan återkomma. Behövdes ett kejsarsnitt planeras in? Var sjukskrivning aktuell? Vad skulle hända om jag återigen drabbades av lungkollaps?

Men eftersom vi bestämt att berätta för mina föräldrar i samband med läkarbesöket gör vi det. De blir själaglada och som jag trott över att deras enda barn skulle ge dem ett efterlängtat barnbarn och kommer och gratulerar oss med blommor. Tänk att mina föräldrar ska bli mormor och morfar!! Och att det endast är jag som kan se till att de får ett barnbarn….., vilken makt jag har i den frågan egentligen! Som ensambarn kan man känna en press över detta, men det blir också ett privilegium.

I November ska vi och några vänner ha en kroppkaksfest som är planerad sedan länge. Dagen innan ringer min barndomskamrat Emelie och säger att hon kommer ut på kvällen med fläsket så att vi kan skära det tillsammans. Jag med mitt hemliga illamående förbannar henne lite i smyg, ska det vara så jobbigt att skära lite fläsk att vi måste vara två? Kan hon inte klara av det själv? Och vad ska mina vänner säga imorgon på festen när jag inte dricker någon alkohol, jag som alltid kommit dragande med min traditionella vinpava? Vad ska jag skylla på? Jag vill ju helst vänta lite till med berättandet. Det visar sig att mina frågor delats även med Emelie. Anledningen att hon kommer sådär på fredagskvällen är för att hon i lugn och ro redan dagen innan festen vill berätta varför även hon kommer ha en vit kväll aftonen därpå. Hon är nämligen gravid! Hon också! Vilken överraskning. Jag hade ingen aning. Så där har vi stått hemligt illamående bägge två och hackad motbjudande fläsk med våra hemligheter. Men när nu Emelie berättar håller ju inte jag heller tyst. Emelie får veta och vi kramar om varandra. I Maj nästa år ska vi båda bli mammor. Så ofattbart just nu, men tänk vad kul vi kommer ha, vad mycket vi kommer ha gemensamt då!

Kroppkaksfesten avlöper hyfsat. Kroppkakorna kokar sönder så vissa består endast av fläskklumpen, själva degskalet ligger i en sörja på botten. Men vadå? Är det inte själva gemenskapen runt tillagandet som är det roliga på en kroppkaksfest? Och eftersom vi inte har några andra kockar än oss själva att skylla på så äter vi fläskklumparna med grädde och lingonsylt. Jag sväljer samtidigt som jag håller andan, en ny teknik jag lärt mig efter ett illamående som vägrar släppa trots att vecka 12 passerat. Och Emelie och jag ler lite i smyg mot varann när vi båda skyller på att vi måste köra hem och dessutom tagit huvudvärkstabletter som inte bör kombineras med alkohol.

På kvällstid går jag kvällskurs i fotografering. En hobby som verkligen kan fängsla mig. Fast just mörkrumsarbetet hoppar jag över lite extra denna gången. Vätskorna man använder är allt annat än nyttiga och just nu känns det onödigt att utsätta sig för farligheter mer än nöden kräver. Men kursen innehåller flera fotoutflykter. Vi åker iväg en halv dag och bara fotograferar för allt vad vi orkar. Jättehärligt. Om det inte vore för det förbaskade illamåendet förstås. En och annan buske i skogen får agera ridå när jag måste kräkas efter de gemensamma fikapauserna. Hemma är ju min mage vårt gemensamma fotoobjekt. Fast efter att tagit kort på en mage som blir allt plattare för var vecka istället för att växa och frodas så känns det lite deprimerande. Vi lägger ner projektet med att fota magen.

På jobbet berättar jag för min kollega Maria. Hon lovar att inte berätta något för de andra förrän tjänstetillsättningarna är klara. Men hon lovar också att ställa upp om jag behöver. Och något tillfälle hoppar hon in och tar mina barngrupper när jag tillbringar lektionstid över toaringen. Envis som en åsna vägrar jag sjukskriva mig. Alla andra klarar ju att jobba när de väntar barn, varför skulle jag vara ett undantag?

En kväll ringer min kompis Jennifer. Hon ska ta lärarexamen i Januari, men har redan fått en fast tillsvidaretjänst på heltid i kommunen som förskollärare. Hon är jätteglad och jag gläds med henne, verkligen, samtidigt som jag förbannar Kalmar kommuns personalpolitik. Hur kan man lura oss deltidsanställda som suttit på fasta tjänster med en lista som ingen vet om den överhuvudtaget existerar? Någon funktion verkar den ju inte fylla i alla fall… Här har man stått uppsatt över att ha förtur till fasta heltidstjänster i kommunen framför de som bara går på vikariat eller som står på LAS-listan. Det heter ju så fint att “ man ska i första hand tillfråga den fasta personal som redan finns anställd och som ökar höja sin tjänstgöringsgrad”.. Och så anställs någon utan varken examen, vikariatsanställning eller LAS-liste-tillhörighet! I ren ilska skriver jag ett mail till kommunens personalsamordnare och får ett ursäktande mail tillbaka om att “oturligt nog har det begåtts misstag” “ vi måste se till att reglerna blir klarare. Veckan efter går det ut ett mail till alla förvaltningens rektorer från personalsamordnaren om att nu måste anställningsreglerna skärpas. I första hand ska vi på listan tillfrågas när tjänster ska tillsättas… Tänk att en futtig förskollärare/fritidspedagog som jag ska behöva bli förbannad på pamparna där uppe i toppen för att något ska hända? Och att man ska behöva skriva arga mail för att det ska upptäckas att de fina listorna som upprättats säkerligen endast av anledningen att hålla oss otåliga deltidsanställda tysta i själva verket inte fyller någon funktion över huvud taget? Slopa listorna om de nu inte ska tillämpas är min åsikt. Låt rektorerna anställa vem de själva vill, gärna för mig, men lura då inte oss anställda med lovord om förtur.

Tjänsterna på min egen skola tillsätts också utan att jag lyckas få en heltid. Det kommer övertaliga utifrån som anställs trots att vi som gått i flera år och önskat heltid äntligen sett en ljusglimt av hopp. Men det är som det alltid är när det gäller kommunen. Man hoppas och hoppas och tror att nu kanske det är min tur och så blir man lika besviken varje gång.

ur min gamla dagbok..i väntan på min riktiga blogg

Oktober 2005

Beskedet om graviditeten nådde mig rent fysiskt i samband med kissandet på stickan i slutet av September, men det är först i början av Oktober som beskedet når mig rent psykiskt. Första veckan fattade jag inte, men nu i Oktober kommer jag mer och mer till insikt om att jag ska bli mamma. Jag? Som för mindre än en månad sen oansvarigt åkte i bagaget i en bil berusad upp till tänderna.. På tal om tänderna, när jag nu i Oktober ser på bilderna ifrån mig själv och den mörkhårige mannen i bagageluckan får jag ångest av att se mina rödvinsfärgade tänder i det där breda leendet jag alltid lägger till med på fyllan……Tänk jag var ju redan gravid på festen fast jag inte hade en tanke på det då! Kan en människa så till den milda grad oansvarig som jag är verkligen skolas om till en mamma inom loppet av drygt åtta månader?? Jag är tveksam.

När min man och jag ska ta steget in i föräldraskapet, måste vi då ändra våra liv helt och hållet? Kan man någonsin mer bara bestämma sådär över dagen att vi ska åka ut och fiska, eller helt tokigt bara boka en sista-minuten med ospecificerat boende över Internet? Måste vi sluta gå på fester nu när vi har ett barn att ta hand om? Kanske måste vi skola om oss och bara vara föräldrar. Lägga våra gamla identiteter på hyllan och skaffa nya i mamma- och pappa- variant? Kommer vi bli såna där föräldrar som låter sina barn styra och ställa så till den milda grad att vi själva kvalar in till curling-vm på köpet? Frågorna är tusentals och svaren lär vi inte få förrän efteråt. Det finns liksom inget lexikon att slå upp i, inget Internet att googla fram de rätta svaren på eller några experter att fråga. Det är bara att vänta och se.

För att riktigt ta till mig saken gör jag som jag alltid gör när jag vill tänka ifred, jag går ut med hunden. Jag går på svampplockningsrundor, vilket jag ofta gör just i Oktober eftersom det är då man finner trattkantareller på mina hemligstämplade ställen. Men jag hittar inte en enda svamp på mina rundor. Om det beror på att min hjärna är fullproppad av andra funderingar som inte kan kombineras med svampfinnande eller om det inte finns svampar vet jag inte, men efter varje svamprunda kommer jag hem tomhänt. Tom i händerna men lite klarare i skallen.

Jag tar kort på magen, den är helt platt. Det bor någon där men ingenting syns utanpå som bevisar det. Och illamåendet är som bortblåst igen, jag börjar tro att jag inbillat mig alltihopa. Tänk om vi råkat ut för två måndagsexemplar av RFSU:S tester? Att båda visade fel? Jag köper ytterligare ett test av ett annat fabrikat för att bevisa för mig själv att jag inte har fel. Denna gången visar testet inte två streck utan ett solklart +. Detta betyder positivt resultat. Och det är precis så det känns också, positivt.

Jag ringer till barnmorskan och frågar vad man ska göra nu. Hon gratulerar först och främst och bokar sedan in en tid i slutet av månaden. Det känns som en evighet till dess. Men om jag vill kan jag få komma till mödravårdens reception och hämta ett kuvert med lite informationsmaterial som de ger ut till blivande föräldrar. Jag åker dit redan samma eftermiddag och hämtar kuvertet. Det visar sig innehålla en trevlig bok om att vänta barn samt ett oräkneligt antal broschyrer med förbud och förmaningar. Såklart finns det papper om skadorna som alkohol och tobak kan ge fostret, och detta spär ännu mer på min ångest angående festen jag var på dagen innan beskedet. Det finns papper om vad man ska äta, vad man inte bör äta och vad man inte får äta som gravid. Inte visste jag att det var så mycket att tänka på! Insjöfisk såsom gädda är förbjuden mat! Som mamma tjatar om den förbannade gäddan….Jag måste hitta på bra bortförklaringar till varför jag inte kan äta den! Vi har nämligen bestämt att vänta med att berätta för någon tills efter första barnmorskebesöket. Det visar sig att det nu också öppnas en helt ny värld vad gäller begrepp och förkortningar. Mödravårdscentralen blir MVC, Barnmorskan kallas BM, Ultraljuds kallas UL. Beräknat förlossningsdatum kallas BF och en hel massa saker till som man får lära sig efterhand.

BM-besöket blir en besvikelse. Vi går därifrån med ännu fler frågor att grubbla efter svar på och ännu fler broschyrer. Det ska tas ställning till UL-undersökning och fostervattensprov. Vi har fått ett BF-datum att ta sikte på: 21 Maj. Enligt BM:s snurra är det då dags för det lilla knytet där inne att se dagens ljus. Det känns som en evighet till dess. Jag får också med en remiss till läkaren. Det måste tas reda på huruvida min lunga ( jag är född med en liten blåsbildning på lungsäcken) kan komma att påverkas av en graviditet och kommande förlossning. Men läkaren har inte tid förrän i November. Vi beslutar att berätta för Lennys föräldrar att de ska bli farmor och farfar men att vänta med mina föräldrar tills efter läkarbesöket eftersom jag vet att deras direkta följdfråga skulle bli: Hur kommer det att gå med din lunga? Bäst att vänta tills vi har svar på den frågan innan vi oroar dem också i onödan. Jag anser att det räcker med att jag själv har fått ett orosmoln i sikte.

Illamåendet kommer tillbaka och första dagarna välkomnar jag det nästan. Det är ju liksom ett bevis på min inneboende där inne i magen. Men efter ett par dagar tycker jag att det kan gå över igen. Det gör det inte. Det blir istället värre för varje dag, men folk säger tröstande att det kommer gå över efter vecka 12..

Vi börjar med att fota magen från olika vinklar, framifrån och från sidan. Vi tar kort varje söndag eftersom det kommer vara roligt att se hur magen växer vecka från vecka.

På jobbet säger jag ingenting. Det känns fel att berätta för mina kollegor när inte ens mina egna föräldrar vet om något. Vid några tillfällen får jag gå ifrån barnen eller kollegorna mitt uppe i ett möte och kräkas. Några kommentarer om att jag ser trött ut får jag också, men de slår jag skämtsamt bort. I slutet av Oktober börjar det pratas om heltidstjänster som ska tillsättas under vårterminen. Jag som gått och harvat på deltid i flera år (och dessutom stått uppsatt i tre år på kommunens interna lista över “deltidsanställd tillsvidareanställd personal som önskar högre tjänstgöringsgrad”) ser min chans och anser att det också rent taktiskt är vettigt att hålla tyst just nu om att jag är gravid. Så denna gång är det min tur att tiga som muren.

 

ur min gamla dagbok...i väntan på min riktiga blogg

September 2005

Efter semestern känns det klart jobbigare att komma igång och arbeta igen. Man tror att man ska vara utvilad, men snarare känns det tyngre att gå upp när väckarklockan ringer. Vädret fortsätter tro att det är sommar och det är tryckande hett vissa dagar. Då är det skönt att ha ett jobb där man kan cykla till stranden tillsammans med barnen och själv bada på arbetstid!

Denna månad består fritiden en hel del av badande, fotbollstittande ( som “fotbollsfru“ är det klart roligare om man är engagerad) och arbete. Jag ligger i hängmattan och läser en del också, det är skönt. När det är varmt som på högsommaren är det inte heller fel att fortsätta grilla ute på kvällarna eller att ta en öl eller ett glas vin till maten eller framför tv:n.

I denna hetta går mina föräldrars frys sönder. Räddas det som räddas kan! De kommer till oss med kassar med kött och andra frysvaror som måste förvaras till dess min pappa lagat frysen. (Han är nämligen en sådan person som prompt måste testa att laga allt innan man köper nytt, antagligen för att han tycker det är roligt att plocka isär elektroniska apparater…. När jag var tonåring och bodde hemma “brann” min hårfön upp. Inte ens den kunde ersättas med en ny dito, pappa bytte motorn på den! Säkert kostade en sådan motor mer än vad en ny fön skulle kostat, men det är ju en annan historia ( enligt pappa i alla fall.))

Hursomhelst, frysvarorna ska räddas, och överst i vår frys hamnar en fyrakilosgädda i väntan på tillagning. Den är i och för sig paketerad i flera lager plast, papper och dylikt, men formen på paketet är ju i alla fall format som en fisk. Hela tiden gäddan ligger i min egen frysbox har jag en obehagskänsla var gång jag själv måste hämta något där. Jag drömmer en natt att gäddan simmar runt i frysboxen och äter av vår mat och varje gång jag är där och rotar efter saker som jag aldrig hittar (det man behöver råkar nämligen alltid hamna längst ner i en frysbox) så försöker jag undvika att titta på det gäddformade paketet. Jag förväntar mig nästan att den genomfrusna fisken ska sprattla till där i -18 grader.. Kalla mig löjlig om ni vill, men har man en form av fobi är alla logiska tankesätt som bortblåsta, så är det bara.

Den dagen pappa äntligen lyckats laga deras frys drar jag en lättnades suck. De hämtar sina frysvaror samtidigt som de säger att vi måste komma någon kväll och äta den förbannade gäddan också.. Jag lovar att komma, mest av den anledningen att fisken ska vara ett avslutat kapitel så att den slipper hamna innanför mina husväggar igen.

En kväll blir vi bjudna på kombinerad inflyttningsfest och 25årsfest. Samma kväll blir vi också bjudna till mina föräldrar på middag eftersom gamla bekanta till min familj ska komma dit på besök. Det är ju typiskt att såna saker alltid ska krocka när man andra fredagskvällar sitter mol allena och inte kan komma på något att hitta på som är vettigare än det tv-tablån erbjuder.

Vi bestämmer oss för att åka en kort stund till mina föräldrar mest för att hälsa på gästerna som jag inte träffat på evigheter och därefter åka vidare till festen. Hos mamma och pappa bjuds det rödvin, och eftersom man har en del att prata om slinker det lätt ner ett par glas.

Sedan åker vi vidare och där korkar jag upp min medhavda vinflaska också. Ransonen vin blir alltså något utöver den planerade, men jag har roligt och det är väl huvudsaken? Festen slutar med att vi allesammans ska åka in till stan, och eftersom avståndet till utestället inte är mer än några futtiga kilometer struntar vi att beställa taxi, vi beslutar istället att försöka få plats i en bil även att vi är sju personer och en stackars nykter tjej som nyttjas som chaufför. Eftersom jag är kortast av oss blir jag satt att sitta i bagageutrymmet tillsammans med en kille jag aldrig tidigare träffat. Utrymmet är knapert så vi kommer att sitta ruggigt nära varandra och dessutom måste vi huka oss hela tiden. Tjejen som kör är irriterad på sin sambo som hon egentligen kommit för att hämta, men nu har han ändrat sig och vill istället med oss andra ut på krogen. Jag kan förstå hennes irritation även om jag har mindre förståelse för att den måste gå ut över oss andra. Hon kör nämligen som en vilde i sin frustration och även att vägen har flera farthinder lättar hon inte på gasen en sekund. Varje gång slår jag och mitt sällskap där bak huvudet i taket trots att vi duckar. Det är nämligen en halvkombi vi åker i… Efter tredje smällen ber vi henne ödmjukt att sakta ner lite, och hon svarar då måttligt irriterad att om vi inte uppskattar att hon kör in oss till stan så kan hon gärna släppa av oss istället så att vi kan gå. Vi håller tyst där bak i bagageluckan och försöker ducka vid gupp och kurvor istället. Väl framme tackar vi artigt för skjutsen och tjejen kör iväg i ett dammoln - utan sin sambo.

Kvällen avlöper fortsatt trevligt, öl finns i baren och plats på dansgolvet får man skaffa sig själv. Vi tar nattbussen hem och somnar sött efter en trevlig utekväll - den sista på länge skulle det visa sig, men det visste vi ju inte då.

Dagen efter festen mår jag som jag förtjänar förstås. Illamående och huvudvärk.Men det där illamåendet har jag ju dragits med ett tag förstås. Vilka synder har jag begått för att straffas med det är min första tanke. När jag sedan börjar tänka efter och räkna lite inser jag att min kropp inte riktigt fungerat som vanligt på ett tag, det var länge sedan jag suckade över att det var slut på ob i badrumsskåpet, att jag inte kunde bada pga kvinnliga bekymmer eller att jag förbannade min huvudvärk som alltid kommer punktenligt i samband med en annan åkomma - mensvärken.

Till råga på allt funderande så ryker jag och min älskade man ihop den dagen. Vi är ju båda ganska trötta efter kvällen innan. Vad vi bråkar om är egentligen en bagatell som förstoras till något gigantiskt en sådan här dag. Typiskt nog har vi dessförinnan inte bråkat på evigheter.

I min ilska vill jag vara själv. Jag kör iväg och går en runda med hunden och när jag sedan på hemvägen kör förbi Pressbyrån slinker jag in där och köper ett graviditetstest bara för att kunna utesluta att jag inte är gravid och få bort de tankarna ur mitt huvud.

Det är inte så att jag inte vill skaffa barn. Vi har i nästan ett års tid låtit naturen ha sin gång och sagt att “ blir det så blir det” utan att lägga ner någon större vikt vid det hela. Jag vill gärna ha barn, men vill inte se skaffandet av dem som ett projekt liksom. Vi har nämligen vänner som i samband med att de bestämt sig för att bilda familj inlett “operation barnskaffning”. För dem spelar ägglossningstest, febertermometrar, almanacksräknande och massa huskurer större roll än impulsivitet och känslor. Så vill vi inte ha det. Vi vill skaffa barn när slumpen anser att det var dags, få barn av kärlek och inte få barn som är “fram-gnodda”, som en väninna till mig uttryckte saken.

Men nu åker jag alltså hem utrustad med RFSU:s test i jackfickan och eftersom min man sitter i soffan och fortsätter tiga som muren (vilket han alltid gör när han är arg, till skillnad från mig som vill prata och älta samma saker i timtal. Varför är det alltid så i förhållanden att man bråkar och vill lösa konflikter på så olika sätt? - fast skulle man inte vara olika på den punkten så skulle väl alla äktenskapsrådgivare och familjeterapeuter vara arbetslösa…) så låser jag in mig på toan och kissar i ren förbannelse på den där stickan. En minut senare uppenbarar sig ett streck. Ett streck betyder negativt och jag drar precis en lättnadens suck när ett andra streck suddigt uppenbarar sig. I ren chock springer jag ut från toaletten och kastar testet i knäet på min stackars man som blir om möjligt ännu mer chockad och fortsätter tiga som muren.

Hela natten går tankarna runt i huvudet på oss båda, fast det är först på morgonen som vi börjar prata om det hela. Vi beslutar att på kvällen köpa ett nytt test som vi ska använda på morgonen därpå eftersom det alltid blir säkrast resultat med morgonurin. Hela dagen går vi i ovisshet. Vad betydde det där svaga röda strecket? Det syntes ju knappt, kanske gills inte testet då?

Morgonen därpå ska jag börja redan 6.30. Så vi stiger upp i ottan, kissar på en ny sticka och tittar fascinerade på testet tillsammans. Nu är det ingen tvekan om saken. Två röda streck lyser oss upp i ansiktet och vi går förundrade till våra respektive jobb, båda ruvande på en gigantisk och lite skrämmande hemlighet.