Januari 2006
Snön vräker ner årets första dagar. En morgon ringer Mattias, en halvtokig vän. Han har tillgång till en häftig fyrhjulsdriven Jeep och undrar om vi vet några häftiga skogsvägar med lössnö på där han kan testa bilen. Lenny är givetvis sugen på att hänga med och jag följer också med, att komma ut i skogen en vacker vinterdag är väl alltid trevligt. Eller?
Så vi guidar honom till riktiga ödemarken och snön ligger halvmeterdjup på vägarna. Problemen visar sig var två. Det är inte så lätt att se vad som är väg och vad som är dike. Och det är inte lätt att vända nånstans…. Givetvis måste ju männen tänja på gränserna av bilens kapacitet och så sitter vi fast för första gången. Problemet åtgärdas med grenar under däcken och puttande. Nästan lite komiskt alltihop så jag knäpper en bild på de puttande grabbarna. Men nästa gång vi fastnar sitter vi djupare. Snön når över däcken på bilen. Grenar behövs! Jag är iskall, vill bara hem och värma mig och inser att det är nog bättre att hjälpa till än att vänta på att de övriga ska lösa problemet. Grenar på marken är ju uteslutet att plocka eftersom snötäcket ligger tjockt. “Bryt av några ruskor längst ner på den stora granen där” beordras jag. Sagt och gjort. Jag går och börjar bända och dra men det enda som händer är att all snö från hela granen liksom glider ner som på en sekund när jag börjar ruska i den. En mindre lavin utlöses precis över mitt huvud. Hela jag begravs i snö. Jag har snö överallt! I munnen, innanför kragen och i skorna. Jag ger mig sjutton på att min ynkliga B-kupa nästan töjdes till en D-kupa av all snö som samlades i bh:n. (vem behöver silikon liksom? När det finns snö? Det är ju gratis också. Fast man kanske bara skulle kunna gå på fester anordnade på Svalbard eller möjligen på ishotellet i Jukkasjärvi, men det är ju en budgetvariant på stora silikonbehag.)
Jag börjar längta hem, tror att jag för evigt ska fastna i urskogen. Tar fram mina kunskaper om överlevnad ur bakhuvudet och börjar allvarligt fundera på om man ska bygga någon form av bivack. Kameran som legat i min ficka är fuktskadad eftersom jag givetvis har minst ett ton snö i varje ficka också. Så jag kan inte ens ta ett kort på eländet! När jag står där puttar Mattias till mig med änden på en mindre timmerstock som han försöker bända in under däcket på bilen. Jag faller handlöst bakåt. Rakt på rygg. Som en sköldpadda på sitt skal ligger jag där. Det är inte lätt att komma upp ur halvmeterdjup snö kan jag säga när man är helt slut. Men gentleman som Mattias ändå är hjälper han mig upp, jag sätter mig i bilen och efter en halv evighet har de löst problemet genom att liksom köra sig loss på mindre träd som de petat under däcken… den iden hade jag nog aldrig kommit på. Hemma somnar jag på fem minuter framför öppna spisen. Drömmer mardrömmar om bivackgrävande och laviner…
Som offentligt gravid blir man inte längre bjuden till fester i samma utsträckning. Det är säkert inte av elakhet utan man utesluts snarare i tron att nu finns inte något socialt intresse kvar. Folk tror nog att man vill sitta hemma och klappa sig på magen ( en obefintlig i mitt fall) i väntan på guldklimpen. Men för mig är det inte så och när vi hör att Anne och Petter (de från fisketuren) ska ha lite förfest i sin lägenhet bjuder vi nästan in oss själva. Vi är hjärtligt välkomna och de ber om ursäkt att de inte har frågat. Glada går vi dit, jag med en Loka under armen istället för min traditionella vinare. Vi har jättetrevligt och framåt elvatiden ska resten av gänget gå ut på krogen. Vi förbereder oss för att köra hemåt, men eftersom jag mår hyfsat bra och har så roligt föreslår jag Lenny att vi kan hänga med ut en runda innan vi kör hem. (Det kommer nog dröja innan nästa krogbesök tänker jag, bäst att passa på.) Sagt och gjort. Vi följer med och tack vare rökförbudet på krogen känns det inte tabu eller skadligt att gå ut en runda som gravid längre. Fortare än kvickt är klockan två (och krogen stänger). På väg mot bilen ser Lenny att han under kvällen fått en lite försynt sms från sin mamma. Hon och sambon Jörgen är på fest norr om stan och tar sig inte hem. “Kan Lenny möjligen kan hämta henne så hon slipper ta taxi“. Lenny ringer upp och säger att jag kan hämta dem innan vi kör hem, säger lite på skämt också att en whiskey vill han ha för besväret (som om det var han som körde??). Sagt och gjort. Vi styr kosan norrut och väl framme står ett glas upphällt på bordet. Färgen på innehållet är misstänkt mörk och Lenny anar ugglor i mossen. Whiskeyn var slut, men däremot fanns någon gammal opopulär konjak. Lenny som inte gillar konjak dricker av artighet upp och sen tackar vi för oss och stuvar in oss alla fyra i vår lilla bil. Det dröjer inte länge förrän Lenny drabbas av “åksjuka”, som han envisas att kalla det. (Jag tror ju snarare att konjaken drabbat samman med ölen i hans mage och lett till ett inre inbördeskrig.) Tyst sitter han och sväljer och tittar rakt fram hela tiden. När vi kör av motorvägen på en sån där avfart i form av en högerkurva som aldrig tar slut tappar Lenny fokus och slänger upp dörren på passagerarsidan. Jag stannar intill vägrenen och Lenny hänger ut genom dörren och kräks. Detta hör till ovanligheterna, Lenny brukar aldrig må så här dåligt av alkohol! Visst kan alla begå misstag och kanske dricka för mycket eller för konstiga saker i kombination med varandra, men jag blir sur. Doften som tränger in i bilen är obeskrivbar. Blandningen av öl och konjak och diverse annat maginnehåll stinker och doften sprider sig snabbt in i bilen. I ett ögonblick kommer även mitt illamående och jag måste kasta upp min dörr och kräkas jag också. Så där står vi på avfarten från motorvägen, med båda framdörrarna vidöppna och en person som hänger ut från varje sida av bilen och kräks. Lennys mamma och sambo i baksätet sitter och väntar på fortsatt resa hem, möjligen ångrar de att de inte tog taxi istället. Jörgen skrattar och säger att “det är första gången jag åker i en bil där fyllechaffisen spyr”. Lenny suckar och säger “pinsamt att mamma ska se mig så här”. Min svärmor vill nog bara hem.
Jag börjar nya jobbet. Har inga som helst problem att lära mig namnen på de små charmtrollen. Kan inte förstå tankesättet att det skulle vara svårare att lära sig namnet Ali än Ola? Vad är skillnaden liksom, om inte någon fördomsfull inre spärr? Har lust att ta upp den diskussionen med LM någon gång. Däremot utsätts man ju för nya erfarenheter i mötet med andra kulturer. Spännande tycker jag. En morgon kommer en muslimsk kvinna som blivit änka året innan med massa små stenhårda kakor på ett fat.(tandläkarna skulle nog bli glada för fler såna kakor i butikernas sortiment, att bita i kakorna var som att bita i sten). Det är för att fira årsdagen av bortgången av hennes man vi får dem säger hon! Så hon vill att vi bjuder alla barn och personal på dessa underliga kakor! Konstigt att ha kalas på årsdagen av någons död, kan väl vi i vår kultur tycka. Men för henne var det helt naturligt. En annan dag kommer hon med ett fat med något som liknar play-doh-lera på. Vi kan ha det som efterrätt säger hon. Utan att verka otacksam eller oartig försöker jag fråga hur man ska äta det. “äta ja” är det enda svar jag får, eftersom hennes svenska är ganska begränsad. I brist på bättre vetande skär vi upp klumpen i småbitar och serverar. Det smakar som en salt bulldeg, och vi undrar om vi kanske inte skulle bakat degen på något sätt i ugnen först. Senare på eftermiddagen får vi hindra kvinnans tvåårige son från att äta play-doh-lera. Säkert tyckte pojken att han kommit till ett riktigt kalas när vi två gånger på samma dag serverar denna delikatess. Han såg säkert de andra barnen som konstiga när de tog fram kavel och pepparkaksform först för att behandlar leran….
På jobbet visar det sig också att den manliga förskolläraren som fick heltidstjänsten pga mer arbetslivserfarenhet är en gammal elev till mig. Jag var handledare åt honom när han gick sin utbildning, så jag inser ganska snabbt att det där var en vit lögn från rektorn sida istället för att rent ut säga att hon heller ville anställa en manlig förskollärare! Jag är den förste att skriva under på att männen behövs i förskolan så jag hade nog kunnat ta den förklaringen bättre än att den vita lögnen nu på ett så pinsamt sätt skulle avslöjas, men jag är glad åt min 90% tjänst i alla fall.
Efter vårt andra UL får vi äntligen med en bild hem till kylskåpet av den lille i magen. Det känns jättekonstigt att varje gång jag ska hämta mjölken kan jag se en bild på mitt eget barn som jag aldrig ens har träffat i verkligheten. Men där hänger han på en remsa till allmän beskådning! Underligt… Mer och mer börjar vi tala om den inneboende som “honom”. Känslan av att det är en pojke är övertygande och vi bestämmer att det får bli en liten Nico. Namnet har vi själva komponerat av våra respektive pappors namn. NIsse och COnny. BF ändras ännu en gång, den 7 juni ska min lille hyresgäst vräkas. Samma dag som fotbolls-VM ska invigas. Lenny ser framför sig hur han ska ligga med sonen på armen och kolla på Sverigematcher tillsammans med lille Nico. Ett Sverige-set i stl 50 cl blir ett givet inköp till bebisen.
Jag känner av de första små sparkarna i magen och det är ganska mysigt till skillnad från vad jag föreställt mig. Tidigare har folk försökt beskriva känslan av sparkandet på olika sätt. En av de första liknelserna jag hörde var från en väninna som berättade att “det känns som en liten fisk som sprattlar till i magen på en och slår med stjärten.” Bara tanken på hur det skulle kännas med en fisk i magen gav mig rysningar. Trots att andra beskrev sparkandet som en liten fjäril istället hade jag svårt att släppa fisk-tanken. Men nu när jag själv kan känna hur det känns väljer jag hellre fjärils-liknelsen.
Vi kikar lite smått på barnvagn. Vilken djungel det är! Helt nya ord läggs till mitt ordförråd och man ska ta ställning till saker man inte ens visste existerade. Hårdlift eller mjuklift? Liggkorg eller Liggvagn? Kombivagn eller Sittvagn? Luftpumpade däck eller plastdäck? Tre, fyra eller sex hjul? Svängbart handtag eller vändbar korg? Svenskt märke eller utländskt? Snurrhjul eller fasta hjul. Jag blir helt förvirrad. Dessutom ska man välja färg också. Vi väljer en rödgrå vagn, jag gillar den färgkombinationen. Får senare höra att “bara att hoppas på en tjej då när du köpt en röd vagn…” den tanken hade inte ens slagit mig. Vadå? Kan inte pojkar ha röda vagnar likväl som att en man kan köpa en röd bil?
Äntligen bokas ett datum in för att äta upp gädd-eländet. Pappa lagar sin paradrätt i ugnen med morötter och palsternacka och mitt upp i alltihopa en stor gapande fisk! Det ser så oaptitligt ut att jag vill blunda trots att jag själv äter ryggbiff istället. Mamma har lagat specialmat till mig eftersom de stränga reglerna tyvärr förbjuder mig att äta monstret mitt på bordet. Trots att jag inte kunde vara mer tacksam för just det förbudet ser jag min pappas besvikelse när han säger “det var ju synd att du inte kunde smaka.” Jag tar en pyttetugga, sväljer utan att andas, och säger att det var gott för att göra pappa glad.
Mina gamla kollegor tackar av mig med middag ute på restaurang. Hade varit trevligt om jag kunnat njuta av maten också och inte enbart av sällskapet. Mår fortfarande pyton allt som oftast och petar mest i den dyra maten som de bjuder mig på.
Ett konstant illamående bryter ner en till slut även om man kämpar emot. Med mig är det så att när det väl rinner över så rinner det över ordentligt. En dag hos BM blir det bara för mycket! Hon hänvisar mig vidare i sjukvårdssystemet och övertalar att det kan vara bra att få prata med någon. Tveksamt tackar jag ja till erbjudandet och får en tid för enskilt samtal. Tabu som det är med all form av samtalsterapi så säger jag på jobbet att det är ett vanligt BM-besök. Går dit och sätter mig i stolen och kvinnan som ska tala med mig (och min man som följt med som stöd) frågar direkt: “exakt vad består din förlossningsrädsla i ?” “är du rädd för smärtan? För att tappa kontrollen? För att det ska vara något fel på barnet? Har du ångest att du ska dö?” Massa lustiga irrelevanta frågor ställs. Det visar sig att jag bokats in på ett förlossningsförberedande så kallat Amanda-samtal för personer som av olika anledningar har en rädsla inför förlossningen. Det enda samtalet leder till är att ärendet bollas vidare till någon annan som är utbildad på att prata med någon som mig som bara mår allmänt dåligt pga utmattning. Dessutom börjar jag fundera på om jag BORDE vara rädd för förlossningen? Det verkar ju finnas så mycket som kan gå fel?
Jag pratar med arbetsförmedlingen också. Det är som att prata med en vägg! De erkänner att jag raderats ur systemet. De erkänner också att de inte meddelat mig att detta trots att de enligt reglerna måste skicka minst två brev till den inskrivne samt ett till dennes a-kassa innan radering görs. Inga brev har sänts. De har gjort en miss säger de, men det ligger på den inskrivnes ansvar att se till att inte arbetsförmedlingen gör såna här missar så därför är det jag som blir återbetalningsskyldig i alla fall - eftersom jag gjort felet att inte kontrollera tillräckligt noga att inte arbetsförmedlingen gör några fel! Är det inte sjukt så säg? Så nu måste jag istället hävda min oskuld och goda tro inför a-kassan för att eventuellt slippa betalningskravet. Sätter mig i ren ilska och skriver ett långt brev till a-kassan. “Jävla satans arbetsförmedlingshelvete” tänker jag, och jag som aldrig svär, inte ens i tankarna……men som sagt innan. När det rinner över så rinner det över ordentligt . Arbetsförmedlingen är inte vatten värd för mig just nu och jag hoppas aldrig mer behöva ha med dem att göra.
Januari 2006
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar