ur min gamla dagbok... i väntan på min riktiga blogg

November 2005

I November är det dags för läkarbesöket. Frågetecknen runt min lungas kapacitet behövde rätas ut och det kändes skönt att få komma tidigt till en expert. Men läkaren kunde inte ge svar på våra frågor, hon var lika okunnig som oss. Visserligen visste jag redan innan att min åkomma var ovanlig. Spontan pneumothorax (akut spontan lungkollaps) som jag drabbats av sommaren -02 drabbar bara ca 1 av 10000 människor och då är ca 90 % av dem män. De kvinnor som drabbas är oftast äldre och därför inte i fertil ålder. Läkaren hade helt enkelt ingen aning om hur lungan skulle påverkas. Sist brast min lungsäck i samband med hö-körning, att jag lyfte tunga höbalar, och efter en veckas sjukhustid fick jag order att undvika stora ansträngningar, tunga lyft och att utsätta mig själv för tryck. Att ta dykcertifikat var inte att tänka på sa läkaren. Som om jag tänkt ta det….Jag med min fiskfobi!

 

Vi går därifrån med ett löfte om att Gyn-läkaren skulle i sin tur kontakta Lungmedicin-överläkaren för en kommentar och sedan återkomma. Behövdes ett kejsarsnitt planeras in? Var sjukskrivning aktuell? Vad skulle hända om jag återigen drabbades av lungkollaps?

Men eftersom vi bestämt att berätta för mina föräldrar i samband med läkarbesöket gör vi det. De blir själaglada och som jag trott över att deras enda barn skulle ge dem ett efterlängtat barnbarn och kommer och gratulerar oss med blommor. Tänk att mina föräldrar ska bli mormor och morfar!! Och att det endast är jag som kan se till att de får ett barnbarn….., vilken makt jag har i den frågan egentligen! Som ensambarn kan man känna en press över detta, men det blir också ett privilegium.

I November ska vi och några vänner ha en kroppkaksfest som är planerad sedan länge. Dagen innan ringer min barndomskamrat Emelie och säger att hon kommer ut på kvällen med fläsket så att vi kan skära det tillsammans. Jag med mitt hemliga illamående förbannar henne lite i smyg, ska det vara så jobbigt att skära lite fläsk att vi måste vara två? Kan hon inte klara av det själv? Och vad ska mina vänner säga imorgon på festen när jag inte dricker någon alkohol, jag som alltid kommit dragande med min traditionella vinpava? Vad ska jag skylla på? Jag vill ju helst vänta lite till med berättandet. Det visar sig att mina frågor delats även med Emelie. Anledningen att hon kommer sådär på fredagskvällen är för att hon i lugn och ro redan dagen innan festen vill berätta varför även hon kommer ha en vit kväll aftonen därpå. Hon är nämligen gravid! Hon också! Vilken överraskning. Jag hade ingen aning. Så där har vi stått hemligt illamående bägge två och hackad motbjudande fläsk med våra hemligheter. Men när nu Emelie berättar håller ju inte jag heller tyst. Emelie får veta och vi kramar om varandra. I Maj nästa år ska vi båda bli mammor. Så ofattbart just nu, men tänk vad kul vi kommer ha, vad mycket vi kommer ha gemensamt då!

Kroppkaksfesten avlöper hyfsat. Kroppkakorna kokar sönder så vissa består endast av fläskklumpen, själva degskalet ligger i en sörja på botten. Men vadå? Är det inte själva gemenskapen runt tillagandet som är det roliga på en kroppkaksfest? Och eftersom vi inte har några andra kockar än oss själva att skylla på så äter vi fläskklumparna med grädde och lingonsylt. Jag sväljer samtidigt som jag håller andan, en ny teknik jag lärt mig efter ett illamående som vägrar släppa trots att vecka 12 passerat. Och Emelie och jag ler lite i smyg mot varann när vi båda skyller på att vi måste köra hem och dessutom tagit huvudvärkstabletter som inte bör kombineras med alkohol.

På kvällstid går jag kvällskurs i fotografering. En hobby som verkligen kan fängsla mig. Fast just mörkrumsarbetet hoppar jag över lite extra denna gången. Vätskorna man använder är allt annat än nyttiga och just nu känns det onödigt att utsätta sig för farligheter mer än nöden kräver. Men kursen innehåller flera fotoutflykter. Vi åker iväg en halv dag och bara fotograferar för allt vad vi orkar. Jättehärligt. Om det inte vore för det förbaskade illamåendet förstås. En och annan buske i skogen får agera ridå när jag måste kräkas efter de gemensamma fikapauserna. Hemma är ju min mage vårt gemensamma fotoobjekt. Fast efter att tagit kort på en mage som blir allt plattare för var vecka istället för att växa och frodas så känns det lite deprimerande. Vi lägger ner projektet med att fota magen.

På jobbet berättar jag för min kollega Maria. Hon lovar att inte berätta något för de andra förrän tjänstetillsättningarna är klara. Men hon lovar också att ställa upp om jag behöver. Och något tillfälle hoppar hon in och tar mina barngrupper när jag tillbringar lektionstid över toaringen. Envis som en åsna vägrar jag sjukskriva mig. Alla andra klarar ju att jobba när de väntar barn, varför skulle jag vara ett undantag?

En kväll ringer min kompis Jennifer. Hon ska ta lärarexamen i Januari, men har redan fått en fast tillsvidaretjänst på heltid i kommunen som förskollärare. Hon är jätteglad och jag gläds med henne, verkligen, samtidigt som jag förbannar Kalmar kommuns personalpolitik. Hur kan man lura oss deltidsanställda som suttit på fasta tjänster med en lista som ingen vet om den överhuvudtaget existerar? Någon funktion verkar den ju inte fylla i alla fall… Här har man stått uppsatt över att ha förtur till fasta heltidstjänster i kommunen framför de som bara går på vikariat eller som står på LAS-listan. Det heter ju så fint att “ man ska i första hand tillfråga den fasta personal som redan finns anställd och som ökar höja sin tjänstgöringsgrad”.. Och så anställs någon utan varken examen, vikariatsanställning eller LAS-liste-tillhörighet! I ren ilska skriver jag ett mail till kommunens personalsamordnare och får ett ursäktande mail tillbaka om att “oturligt nog har det begåtts misstag” “ vi måste se till att reglerna blir klarare. Veckan efter går det ut ett mail till alla förvaltningens rektorer från personalsamordnaren om att nu måste anställningsreglerna skärpas. I första hand ska vi på listan tillfrågas när tjänster ska tillsättas… Tänk att en futtig förskollärare/fritidspedagog som jag ska behöva bli förbannad på pamparna där uppe i toppen för att något ska hända? Och att man ska behöva skriva arga mail för att det ska upptäckas att de fina listorna som upprättats säkerligen endast av anledningen att hålla oss otåliga deltidsanställda tysta i själva verket inte fyller någon funktion över huvud taget? Slopa listorna om de nu inte ska tillämpas är min åsikt. Låt rektorerna anställa vem de själva vill, gärna för mig, men lura då inte oss anställda med lovord om förtur.

Tjänsterna på min egen skola tillsätts också utan att jag lyckas få en heltid. Det kommer övertaliga utifrån som anställs trots att vi som gått i flera år och önskat heltid äntligen sett en ljusglimt av hopp. Men det är som det alltid är när det gäller kommunen. Man hoppas och hoppas och tror att nu kanske det är min tur och så blir man lika besviken varje gång.