ur min gamla dagbok...i väntan på min riktiga blogg

Mars 2006

I mars går vi på årsfest med Lennys fotbollsklubb. Jag brukar gilla de festerna men denna gången känns det annorlunda. Eftersom jag är nykter är jag chaufför. Sitter med vid bordet och snackar lite med de få jag känner: dvs Lenny, Lennys syster och hennes sambo. Men man blir automatiskt lite utanför när man varken dricker eller röker på denna typen av fester. När de andra går ut och lättar upp stämningen utanför under rökpauserna sitter jag kvar där inne bland människor jag inte känner och som dessutom häller i sig öl och vin om vartannat. Jag sitter där med min Loka. Jag brukar absolut kunna ha skoj utan alkohol, men efter ett tag känns det som att alla runt omkring mig är berusade och ljudvolymen är så hög att det är svårt att prata inomhus. Förresten är det enda aktuella samtalsämnet fotboll och det kan bli rät tröttsamt i längden. Att gå ut för att prata med de ute i dimridån känns varken trevligt eller nyttigt. Så efter ett tag ber jag Lennys syster om att får låna nyckeln till deras lägenhet. Går upp dit och ska se på film för att fördriva tiden tills maken vill åka hem.

Men dvd:n och jag är inte de bästa vänner och ljudet vägrar fungera. Får till slut ge upp och se på filmen med “text för hörselskadade”. Inget ljud, bara text och dessutom en massa jobbig förklarande information så som: “dörren knarrar” eller “hästen gnäggar” eller upplysningar som att “det åskar”. Avsaknaden av ljud skulle kunna göra en kalkon av en flerfaldigt oscarsbelönad film. Jag somnar efter ett tag och vaknar av att mobilen ringer. Lenny undrar om jag vill hem och det har jag inget emot.

Pga mina dåliga värden får jag uppsöka MVC oftare än brukligt. Jag måste lämna in blodprov och eftersom min ordinarie BM har ledigt får jag en femminuterstid inbokat på MVC Smedby. Jag anser att MVC Norrliden ( 100 m från min arbetsplats) vore betydligt bättre för mig och går dit på min rast och frågar om jag kan få lämna blodprovet där. Det går jättebra. Det är bra att man får tänka lite åt sjukvården ibland! Ännu ett besök bokas in där för undersökning eftersom min BM lyckas bli sjuk efter sin semester. Värdena var så klart lika kassa som innan. Jag undersöks och ämnet sjukskrivning tas upp igen. Vi diskuterar illamåendet och jag får nu veta att MVC har ett samarbete med en duktig akupunktör som inriktat sig på graviditetsillamående. Men eftersom kön till henne är så lång är det ingen ide nu att skicka remiss. Jag förbannar MVC lite för att jag inte kunde fått den informationen lite tidigare.

Emelie ska komma och hälsa på en kväll. Vi bestämmer att vi ska käka lite ihop och se en film. Jag håller på att få spader på henne när hon protesterar mot att hon absolut inte kan äta maten eftersom hon ser att en folkölsburk står på diskbänken. Jag har lagat sjömansgryta och inte haft någon lättöl hemma. Tog då två dl folköl istället. Grytan har kokat i 45 minuter. Men detta övertygar inte Emelie om att alkoholen kokat bort. Enligt henne är öl i alla de sorter förbjudna för gravida. Jag blir så trött. Dessutom måste hon gå i omgångar när jag ber henne bära upp brickan med tallrikar, glas, bestick och en kanna saft till övervåningen. Det är alldeles för tungt för henne att bära! Själv bär jag betydligt tyngre saker utan att ens reflektera över saken. Jag känner ett uns av irritation samtidigt som jag börjar fundera på om det är jag som istället är alldeles för oansvarig och oförsiktig. Nyttjar öl och bära matbrickor med magen i vädret - är det ok egentligen?

På jobbet har vi genus-samtal. Vi diskuterar om och i så fall hur vi bemöter flickor respektive pojkar på olika sätt, om vi har lekmaterial passande båda könen osv. En del av personalen är nästan fientligt inställda till dockor och bilar och anser att sånt ska plockas bort från förskolans avdelningar för att det inte främjar jämställdheten mellan könen. Endast “könsneutrala lekmaterial borde få finnas”. Jag förstår inte resonemanget. Vad är könsneutralt? Hos vem sitter egentligen problemet? Hos oss eller barnen? Är det bättre att plocka bort dockorna än att inspirera pojkarna att också leka med dem? Ska man inte passa på att förbjuda kjolar, hårspännen och rosa spetsar också då om nu dockor är så fel?

En morgon läser jag en annons i tidningen om att hårmodeller sökes. Jag har flera gånger tidigare ställt upp och tyckt att det är ett rätt ok åtagande mot att bli gratis klippt. Dessutom ser jag ut som en risig enbuske i håret. Går till den aktuella salongen och blir uttagen som modell av en man som står där och bara pekar ut dem han vill ha som om vi vore pudlar på hundutställning. Väl i frisörstolen möts jag av en man som direkt tagen ur karnevalståget på Pride-festivalen! En riktig dunder-bög! Dessutom har han sin lilla svarta pytte-hund Diamond svassande runt fötterna hela tiden. Jag har absolut inte något emot homosexuella, men denne mans fjoll-image går mig på nerverna. Till råga på allt heter han Kjell. Det passar liksom inte in på honom. Han skulle ha ett franskt namn som Claude eller Pierre eller så. Helt osympatisk är han också. Först vill han färga hela min kalufs lila. Men jag säger att “då tackar jag för mig och går hem” och så ändrar han sig. Han ska bara göra ett par rosa slingor, och resten av håret ska få vara mörkt. Det låter ok tycker jag. Men då går han lös med saxen. Helt utan reson klipper han huller om buller. Han tittar inte ens på mig när han klipper eftersom han är fullt upptagen med att kika på vad Diamond gör och att hon inte spekar av sig sina nya fina kläder (jodå hunden har nya fina stassen på sig!). Mitt underhår är betydligt längre än överhåret och de rosa slingorna är ca 5 cm längre än resten av håret när han är klar. Dessutom är allt hår på vänster sida mycket längre än det på höger! Sen trycker han i en massa vax och ber mig sitta med huvudet mellan knäna ( med antydan till gravidmage är det ganska jobbigt efter en kvart kan jag säga) medan han blåser håret med fönen. Diamond kommer fram och ska slicka mig i ansiktet. Jag är inte minsta kelsugen. När väl den här knasiga behandlingen är slut ska jag sminkas. Kjell bestämmer att jag ska ha guldfärgat läppstift och ögonskugga. “Massa smink ska det vara” säger han! När jag går hem ser jag inte klok ut. Lenny liknar mig med en prostituerad ryska och jag håller fullständigt med trots att jag aldrig sett någon sådan. Det känns något bättre när jag fått tvätta av mig i ansikte och kalufs. Men en sak gnager mig. Jag har lovat att ställa upp på visning två dagar senare på Kalmar teater. Och fullsatt ska det vara. Kjell ska styla mig på scenen inför massa publik. Kan det bli värre?

Det kan definitivt bli värre. Dagen efter på jobbet får jag kommentarer som att “oj vad häftigt” men undertexten är inte svår att läsa: “ herregud människa hur har du spökat ut dig???” Dessutom blir jag inkallad till rektorn för lönesamtal. Jag som nyanställd ska sitta inne hos henne utspökad som ett våp och förklara varför jag är berättigad till en stor löneökning. Det känns lite motstridigt.

Själva visningen går fint. Kjell har insett sitt misstag och nu blir jag jättefint sminkad istället. Han plattar ut mitt hår med plattång och med tanke på hur illa klippt det är ser det ganska okej ut när jag går hem. Att gå på scen med höga klackar och visa upp sig känns nervöst. Jag är dessutom den enda modellen som är gravid i sjunde månaden. Men det är det kanske ingen som ser? Har fortfarande ingen mage att skryta med och nu börjar det kännas lite tråkigt.

Vi blir kallade att gå i föräldragrupp. Jag är skeptisk. Ser framför mig hur vi ska ligga på golvet och flåsa ihop med okända människor. Vi hör till upptagningsområde Smedby/Trekanten/Rinabyholm/Hossmo/Dunö/Boholmarna. Nu är det jag som är fördomsfull. Jag säger till Lenny att “jag inte förstår vad vi har där att göra. Säkert blir det vi, ett lantbrukarpar från Trekanten, någon slöjbeklädd förtryckt kvinna från det mångkulturella Smedby, och några societetsmänniskor med näsan i vädret från Boholmarna“. Lenny undrar vad det är med mig, jag som aldrig brukar generalisera eller ha fördomar. Men vi bestämmer att ge föräldragruppen en chans. Det blir jättetrevligt. Vi träffas varje vecka i fem veckor och sen är föräldrautbildningen slut (så sen ska man vara fullfjädrar förälder eller?). Men det är så trevligt att vi fortsätter att träffas ändå…….

I mitten på Mars är mina värden så dåliga att jag beordras tillväxtultraljud. Barnet ska undersökas regelbundet i magen på mig och näringsflödet i navelsträngen ska kontrolleras. Sjukskrivning beordras och nu säger jag inte nej. Läkaren går emot reglerna som säger att man endast får sjukskriva gravida fram till en månad före beräknat förlossningsdatum. (Oavsett hur sjuk man är ska man inte få vara sjukskriven längre än så tydligen, det är reglerna försäkringskassan satt upp). Men jag blir sjukskriven till den 7 juni, det magiska datumet.

Väl hemma får jag inte jobbigt med att fördriva tiden som jag trott. Även att jag inte mår prima har jag så mycket järn i elden att jag nog skulle kunna arbeta som smed. Kan inte förstå nu efteråt varför jag varit så emot att bli sjukskriven. Jag går på blomkurs en kväll bara för att träffa folk, åker ut till stallet och kikar när min gamla ridgrupp rider, ägnar mer tid åt fotograferandet och fotokursen än innan och jag trivs med att ta dagen som den kommer. I takt med att jag varvar ner börjar jag faktiskt må bättre och bättre. Vågen står fortfarande på minus men vikten börjar sakta men säkert öka.

En dag åker jag med svärmor till IKEA i Älmhult. Hon jobbar som säljare och har ett möte inbokat där och då passar jag på att gå på Ikea. IKEA har ännu inte öppnat i Kalmar och vi har bestämt att köpa en skötbordsbyrå - den första barnrumsmöbeln. Väl på IKEA kan jag inte motstå en jättevacker lysande babymobil med lysande sländor att hänga över spjälsängen. Den finns i blått och rosa. Utan att tveka stoppar jag en blå i kundkassen. Jag är tämligen säker på att den lille i magen är en pojke nu, men jag tror inte att en flicka skulle ta skada av att ha en blå sängmobil. Kanske ska ta upp frågan med mina kära kollegor från genusmötet?. Om huruvida rosa babyattiraljer eller dockor kan ha någon verkan på smågossar eller om blå dito resp. bilar har någon inverkan på flickor? Kan inte låta bli att få upp frisören Kjell i tankebanorna. Hade han rosa sängmobil som liten? Fick han leka tillräckligt med dockor på förskolan som barn? Eller hade han en förskollärare som sa att det var fult att leka med smink och hårspännen?

Själv har jag alltid varit något av en pojkflicka. Som liten lekte jag gärna med min jämngamla grannflickas lillebror istället. När han fick en cross var min linje utstakad tyckte jag. Jag skulle också börja köra motorcross och började operation övertalning med mina föräldrar. Pappa var väl ganska pigg på idén men mamma insåg att nu gällde det att få dottern på andra, vettigare och mer acceptabla tankar. Hon satte mig i klassik balett, konståkning, kyrkans barntimmar och ridning Allt samtidigt. Hon tänkte väl att jag skulle lockas av något och att det i så fall skulle få bort de dumma tankarna på motorcross ur huvudet.

Den klassiska baletten hade jag ungefär lika mycket talang för som en blind som vill bli körskollärare. Totalt omusikalisk, ingen kroppskontroll och ett oerhört ointresse för den klassiska balettens olika positioner och övningar. Mamma insåg efter någon termin att det var lönlöst.

Konståkningen höll jag fast vid något längre. Men med min taskiga kroppskontroll i kombination med avsaknaden av balans gjorde mig inte till någon stjärna i den disciplinen heller tyvärr. Mest stod jag och kollade när grabbarna efter vår grupp spelade hockey, tittade lite bedjande på pappa och menade att det där verkade roligare. Mamma tog ur mig ur konståkningen också.

Kyrkans barntimmar roade mig faktiskt. Jag hade många vänner där och man fick spela bandy i församlingshemmets stora lokal mellan de bibliska berättelserna. Eftersom jag alltid fängslats av berättande och sagor och sånt gillade jag även den bibliska biten. Satt som ett ljus och tog in allt som sades. Jag kunde hela skapelseberättelsen utantill. Mamma var väl nöjd först. Men när jag levt mig in i berättelserna jag fick höra i församlingshemmet till den milda grad att jag svepte in vår hund i en filt och kallade honom för Jesusbarnet drog mamma öronen åt sig. Inte blev det bättre när jag klädde ut mig till vis man bärandes runt hemma på improviserad myrra, eller låg och skrek i mitt rum lekandes att jag var jungfru Maria födandes Jesusbarn. Mamma tog ur mig ur kyrkans barntimmar innan jag blev alltför hjärntvättad.

Ridningen var min grej däremot. Den gjorde att jag slutade tjata om motorcrossen. Den fick jag fortsätta med, och så körde jag motorcross i smyg ibland istället.

På lågstadiet lekte alla andra flickor med dockor. Kåldockor. De där dockorna som man adopterade från kåldocke-landet. Alla dockor hade sitt eget adoptionsbevis där dockans namn och personlighet tydligt presenterades. Man skrev på och förband sig att ta god hand om sin docka, sen skulle beviset hängas upp över sängen i sitt rum. Det var status att ha en kåldocka. Mina vänners dockor hade namn som Patricia, Isa-Dora och Bella-Rosa. De hade alla långt hår som omsorgsfullt ordnades i diverse frisyrer. Deras kläder bestod av rosa och vita spetsklänningar.

Kåldockorna var helt enkelt inte min grej. Men jag ville ju vara en i gänget så jag tjatade på min mamma om att jag också ville ha en kåldocka. Mamma var inte sen att nappa på den idén. Vi rusade till närmsta leksaksaffär och så fick jag välja bland alla dockor som satt där i hyllan i väntan på adoption. Bland alla sockersöta flickdockor fanns en pojke. Han var så söt, hade kort hår och sportiga kläder. Honom ville jag ha. Han passade ju mig som hand i handske. Betald och klar sliter jag upp adoptionsbeviset för att läsa dockans namn. Han heter Klas-Bjarne! Av alla namn så heter han så! Till råga på allt heter en kille i klassen Klas. Så pinsamt! Där ska jag komma med Klas-Bjarne på måndagen i skolan och presentera honom för Isa-Dora och Bella-Rosa och alla mina vänner! En stor besvikelse över namnet kommer över mig. Pappa tycker att “det är väl bara att välja ett nytt namn till dockan“, men han fattar ju ingenting. Med en kåldocka kan man ju inte ljuga! Alla vännerna ska ju granska äktheten i adoptionsbeviset på väggen i mitt rum.

Han fick fortsätta heta Klas-Bjarne, men jag sa alltid hans namn sådär tyst och i förbifarten om någon frågade…. Såklart glömde jag så småningom bort min adopterade son, men mina föräldrar sparade honom på vinden i sitt hus i väntan på barnbarn som kunde överta vårdnaden om honom. Men kommer mamma tycka det är ok att min eventuella framtida son leker med dockor?

Mars -06