ur min gamla dagbok... i väntan på min riktiga blogg

Februari 2006

I februari är det som en mindre istid dragit in över Sverige. Det är otroligt mycket snö och den ligger kvar hur länge som helst. Jag, som vanligen älskar snö, börjar nästan tycka att det skulle vara skönt om den smälte någon gång. Min mamma börjar överbeskydda mig som aldrig förr. En dag ringer hon med andan i halsen och undrar var jag varit. “Ute med hunden” svarar jag. Då får jag via en gråtfylld utskällning veta att “hon varit så orolig eftersom jag varken svarat hemma eller på mobilen. Till råga på allt när det är så mycket snö ute!” Jag förstår inte sambandet mellan att inte vara anträffbar och snömängden. Men min kära mamma har för sin inre syn sett mig sitta fast i midjan upp till snö och varken kunna ta mig loss eller ringa efter hjälp….Jag suckar bara. Jag är gravid mamma, inte rörelsehindrad och dum i huvudet!

Vi får komma till den utlovade kuratorn och prata med henne. Hon är väldigt vettig. Det känns skönt. Jag berättar för henne om min irritation och oro över att inte få något klart besked angående min lungas kapacitet och hon lovar att hon ska se vad hon kan göra åt saken. Jag gråter och pratar och pratar och gråter och när vi går därifrån känns det skönt. Som att jag är lättare på något vis. Underlig att tårar kan väga så mycket att det känns som att man gått ner tio kilo efter en rejäl gråtstund. Bara ett par dagar senare får jag ett samtal till jobbet från en läkare som berättar att “sjukskrivning för lungans skull inte är nödvändig, kejsarsnitt är i längden en ännu större ansträngning för lungan än en vanlig förlossning och visst kan det hända att lungan går sönder igen - det är inte omöjligt, men då ser de till att barnet kommer ut fortare än kvickt på något sätt och att jag opereras. Skulle förlossningen bli ovanligt jobbig kommer jag få hjälp på slutet med sugklocka och i samma stund jag skrivs in på förlossningen kommer läkare på lungmedicin att ha beredskap för mig utifall att något skulle hända.” Så många frågor som gnagt mig så länge och så klara och enkla svar! Att det skulle behöva ta sån tid! Jag känner mig om möjligt ännu lättare när jag lägger på luren. Lätt är också precis vad jag är, bokstavligt talat. Ligger ännu på minus på viktkurvan även om magen börjar puta lite grann.

Även om magen börjar röra sig i färdriktningen så är den inte svår att dölja. Jag går på anställningsintervju igen. Eftersom jag fortfarande finns på kommunens lista blir jag återigen tillfrågad om att komma på intervju för en heltidstjänst. Jag går dit iklädd jeansskjorta och ingen ser att jag är gravid. Eftersom ingen heller frågar säger jag det inte själv. De lovar att återkomma. Det kändes som om det gått väldigt bra på intervjun när jag går därifrån men jag får svar veckan därpå att tjänsten tillsatts av annan sökande. Blir lite nyfiken på varför jag inte fick tjänsten, mailar min kompis som jobbar på enheten och som var med vid intervjun eftersom hon är facklig representant och frågar lite fint om hon vet anledningen. Hon berättade att “tjänsten varit i stort sett i min hand, men det kom någon övertalig person emellan helt plötsligt som enligt reglerna hade företräde“. Att jag var gravid hade hon aldrig kunnat gissa skrev hon och önskade lycka till.

Lenny är gudfar åt sin väns dotter. På dopet känns det konstigt att se honom stå där med en liten bebis i famnen och tänka att det inte kommer vara länge tills han står så där med vår egen.

Det vankas stor fest också. Lenny fyller 30 år. Han har bjudit in närmre 80 personer från hela landet till party och hyrt scoutstugan i Rinkabyholm. 50 personer tackar ja. Fler än vi vågat hoppas på faktiskt. Men det är mycket att planera. Vi älskar att ordna stora välorganiserade partyn och gör upp ett tema för hela festen. Eftersom Vinter-OS pågår är inte temat svårt. Vi delar in alla gäster i sex olika nationer. Planerar lekar med namn från olympiska grenar. Sätter flaggor på borden. Trycker upp program med presentation om alla gästerna. Lagkaptenen vid varje bord presenteras utförligt liksom resten av hans trupp. Längst bak i häftet ett papper med regler och övrig information om “internationella Olinska kommitten” (Eftersom vi heter Olin och själva agerade domare tyckte vi att vi var lite roliga där). Självklart startar festen med tändandet av den olympiska elden och en hedersfull prisutdelning får avsluta partyt på småtimmarna. Alla våra vänner är imponerade av vår organisationsförmåga och fantasi och vi njuter av att se våra vänner fullt koncentrerade med att bygga sockerbitstorn på tid, duellera i pingisbollsblåsning, sjunga karaoke och mycket mycket mera… allt för att samla poäng till laget!

Även om det är roligt med att ordna en stor fest är det mycket jobb också. All mat lagar vi själva. Och det är förrätt, drink, buffe, kaffe och kaka. Men att beräkna åtgången av mat är vi rätt dåliga på. Vi får nog med pastasallad över för att kunna isolera en lada. Förutom beräkningen av åtgången på maten finns det en sak till vi är dåliga på. Att ge en korrekt vägbeskrivning till festlokalen åt våra vänner Jonas och Jenny från mörkaste Småland. De följer den beskrivning de fått över telefon till punkt och pricka (enligt dem i alla fall) och hittar mycket riktigt ett hus med lysande marschaller utanför och feststämning inuti. Deras chaufför släpper av dem och önskar en trevlig kväll. Jonas stannar utanför och röker medan Jenny går in. Jenny hälsar glatt på folket i tamburen och hänger av sig sin jacka. Hon går vidare in i lokalen och frågar om födelsedagsbarnet finns där någonstans eftersom hon vill lämna en blomma. Hon visas då till ett rum längre in men ser inte Lenny någonstans. Hon frågar närmaste tjej lite försiktigt: - “är Lenny här någonstans?“ Tjejen tittar på henne som om hon kommit från en annan planet och det är först då Jenny inser att hon måste vara fel ute, vänder snabbt om och möter Jonas i hallen. Hon meddelar honom att de har kommit fel och de skyndar skamsna ut samtidigt som de får ringa och be chauffören vända om och hämta dem igen. De får sen fråga sig fram till rätt lokal och kommer förlåtligt nog lite generade försent till den olympiska tillställningen. Blomman överlämnas till rätt födelsedagsbarn och historien leder till många glada skratt under kvällen!

Bland Lennys presenter på festen finns en liten mystisk nyckel som ingen känns vid. Ingen verkar ha lagt paketet med nyckeln på presentbordet, men uppenbarligen leder den någonstans… mysterium och överraskningar är alltid lika spännande. När vi kommer hem efter festen får vi förklaringen! En stor julgran står i vårt vardagsrum. Med stjärna, belysning, glitter och kulor. Mängden julklappar under granen skulle fått vilket barn som helst att dregla av förtjusning. Vi tycker det är lite charmigt tills vi inser att saker och ting i huset fattas. Ingen tv, ingen video, ingen dvd, ingen telefon, ingen plånbok. Alla kökslådor är tomma. Hundens koppel är borta såsom väckarklockan, fjärrkontrollerna, mikron, kaffebryggaren…jag skulle kunna fortsätta rabbla upp saker i evighet som senare visade sig finnas väl inslagna i kartonger med julklappspapper om. En god vän till oss som lånade vår nyckel för ett tag sen för att kunna hjälpa oss att släppa ut hunden passade på att göra kopian som senare låg på presentbordet på festen. En timme innan festen startade samlades hela kompisskaran vid vårt hus och gick in och hade roligt tillsammans medan de kombinerade förfest med att slå in julklappar i februari. Vi skakar bara på huvudet innan vi går och lägger oss. Dagen efter har vi julgransraskning!

Eftersom Lenny valt att inte ha festen på samma dag som han fyller får han ännu en överraskning några nätter senare. I vår vänkrets hälsar vi alltid på varandra natten till den jämna födelsedagen. Så också denna natt. 01.00 står en munter skara och sjunger utanför dörren. In kommer några grabbar - nakna. Med sig har de ett flak öl och en flaska whiskey att bjussa Lenny på. Han tar väl motvilligt emot en ölburk, medan jag sätter på kaffepannan. Så sitter vi där mitt i natten med några vänner (tack och lov klädde de på sig när de gick in) och dricker kaffe/öl/whiskey och äter bullar mitt i natten. Efter en stund går jag och lägger mig eftersom jag ska upp och jobba några timmar senare och dessutom väntar släktkalas efter jobbet. Men grabbarna sitter kvar och snackar en stund eftersom Lenny ändå har ledig dag på sin födelsedag. Det där med att vännerna var nakna får sin förklaring när jag kör till jobbet morgonen därpå. Längs vår bygata och ute på E22:an hänger egenmålade skyltar med texten “Lenny 30“, “Fri sprit” och “Nude Party“. Jag ringer Lenny från min mobil och han går ut i ottan och fotograferar eländet samtidigt som han plockar ner skyltarna. Förhoppningsvis har inte hela södra Kalmar hunnit se dem.