ur min gamla dagbok...i väntan på min riktiga blogg

I April byter vi bil. Vi har insett att vår lilla sportbil inte riktigt är den mest praktiska familjebilen. Barnvagnen kommer ta upp hela bagageutrymmet om vi överhuvudtaget lyckas få ner den i den lilla luckan. Och då får endast

barnvagnens underrede plats. Själva liggdelen kommer vi behöva ha inne i bilen. Barnstolen tar upp en plats och hunden en. Vi kommer behöva lära hunden att sitta i bilbälte i sätet. Det känns inte som en jätterolig uppgift att lära en 9 år gammal envis hund sitta med säkerhetsbälte. Det kommer dessutom bli väldigt trångt och vart gör man av kassarna när man handlat? Vi gör som medelsvensson, köper en kombibil där det går in både vagn (hela) och hund i bagageutrymmet. Men det är med sorg i hjärtat vi säljer vår lilla pärla, Lexusen. Tänk att man kan fästa sig vid materiella ting. När jag fäller en tår vid avskedet undrar jag om det är hormonerna som spökar och gör mig gråtmild. Jag kommer på att jag grät

några dagar tidigare också när en person i frågeprogrammet Jeopardy på tv inte hade några pengar kvar och utestängdes från finalen. Eftersom detta aldrig skulle kunna få mig att gråta i vanliga fall bestämmer jag att hormonerna säkerligen spelar in nu också.

Det blir påsk och svärmors födelsedag. Eftersom dagen är fullspäckad redan innan åker vi lite pliktskyldigt dit en kort sväng med paket och grattiskram. I brist på barn (ännu) klär vi ut hunden till påskkärring så att hon får göra som “farmors” övriga barnbarn. Hon är måttligt road. Vi stressar sen vidare till Öland där Lenny ska spela match. Jag och hunden åker med för att vara publik. Eftersom vi kommer upp en dryg timme innan matchstart bestämmer jag mig för att ta en promenad ner mot vattnet, tänker fotografera lite och låta Samba springa av sig. Nere vid vattnet finns en gammal hamnbassäng. Samba springer glatt runt i vattenbrynet och viftar på svansen. Vi går ut på hamnkajen för att jag vill fota vågorna som slår in. Nere på vattenytan flyter stora sjok runt av alger och tång och svart illaluktande sörja. Plötsligt hör jag ett plums bakom mig. Samba har hoppat i hamnbassängen! Hon har säkerligen också sett sjoken och trott att hon kan hoppa ner och stå på dem för att komma närmre vattnet. Nu ligger hon där en meter ner och kämpar för att inte hamna under de stora äckliga flaken. Ögonen lyser av panik och hon river med framtassarna på cementkanten till hamnkanten. Bedjande ögon ber om min hjälp. Snabbt reflekterar jag över mina valmöjligheter. Jag kan chansa på att hon orkar simma runt hela hamnen och in till strandkanten men det är väldigt långt och jag tror inte jag skulle kunna få henne att förstå att hon först måste simma bort från mig för att runda piren och sen kunna nå stranden. Eller ska jag springa upp till Lenny och hämta honom så att han kanske kan hoppa i och simma med henne till stranden,? Men det skulle ta ganska lång tid. Om jag inte fattar något vettigt beslut riskerar hon ju att drunkna. Får hon de stora sjoken över sig kommer hon ju inte loss. Och tänk om hon trasslar in sig i tången. Snabbt bestämmer jag mig för det enda egentliga alternativet. Jag lägger mig framstupa på cementkajen och lyckas med nöd och näppe nå ner och få in fingrarna under hennes halsband som jag som tur är har lämnat runt hennes hals. Hur jag sen lyckas dra upp 33 kg blöt boxer ur hamnbassängen är en gåta, men i paniksituationer får man tydligen oanade krafter. Snart står hon där. Dyblöt, illaluktande och skamsen. Jag ger henne en kram trots den motbjudande doften och tar på henne kopplet och går upp till fotbollen. Jag funderar på hur nyttigt det är för en gravid kvinna i åttonde månaden att ligga platt på mage på cementbrygga eller att dra upp 33 kg blöt hund ur hamnbassäng. Undrar vad Emelie gjort i min situation, hon som inte ens kan bära en matbricka?

Den nakne gästen från Lennys 30årsdag fyller 25. Vi åker ut för att fira honom på natten. Behåller dock kläderna på. Busar lite genom att hissa upp hans bil på klossar och ge presenter med massa ingredienser i. Han får sen mitt i natten baka en kaka av de ingredienser han fått att bjuda oss på. Mitt i natten när vi sitter där och fikar slår illamåendet till. Bland massa folk, vissa av dem okända för mig hittar jag en urdrucken kaffekopp att kräkas i. Man tager vad man haver! Jag är glad att jag inte spydde på golvet i alla fall, diskar koppen grundligt samtidigt som jag ber lite försynt om ursäkt.

I slutet av April har jag nått upp till min startvikt. En liten mage att skryta med har jag. Vi målar om i det rum som ska bli barnrum. Vi hämtar också hem min gamla spjälsäng från mina föräldrars vind och den traditionella babykorgen på hjul som både Lenny, hans syskon och hans syskonbarn sovit i. Det känns som ett måste att ha den till lillen. När mamma får se den kommer första kommentaren “jaha varför skulle vi då spara spjälsängen alla dessa år”. nästa blir “korgen kan ju välta, den kan du bara inte använda” . Till råga på allt tar mamma tårögd upp frågan “om du nu inte uppskattar och använder de saker vi sparat kommer du väl inte använda dopklänningen jag virkade till dig heller”. Den kommentaren blir för mycket. Barnet är ju inte ens fött! Kanske inte ens ska döpas? Vad är det med den blivande mormodern börjar hon bli nervös, så här brukar hon inte bete sig!

April 2006