ur min gamla dagbok...i väntan på min riktiga blogg

Augusti 2005

Semestertider! Sköna, gröna dagar utan krav. Värme som sprids inte endast från solen och sommaren utan också från glada medmänniskor, kolgrillar och rödvin. Jag väljer oftast sen semester eftersom jag märkt att sommaren gärna visar sig från sin finaste sida när den börjar närma sig sitt slut. Kan det vara för att vi ska längta ännu mer efter nästa gång hon kommer? Det är skönt med sen semester också av den anledningen att man sparar sin godbit till sist. Kollegor går hem och kommer tillbaka innan man själv får sin efterlängtade paus.

Det är inte så att jag inte trivs på mitt jobb. Det gör jag. Jag arbetar med något att det bästa man kan arbeta med. Barn. Ärliga, oförstörda och raka individer som uttrycker sig på så många sätt som vi vuxna glömt. “ett barn har hundra språk, men berövas nittionio”, - det ligger något i uttrycket som Reggio Emilia pedagogerna gjort till i sitt.

Denna sommar tar vi dagen som den kommer, bestämmer inte för långt i förväg vad vi ska hitta på. Det är skönt.

Vi bestämmer att trots värmen här hemma ta en sista-minuten-resa till Grekland. En vecka av fetaost med ljummen olivolja, tzatsiki, iskall Mythos vid poolen och salta bad i Medelhavet.

Grannarna på hotellet är underliga, ett ungt par som hela tiden vill spela Fia med knuff med oss, och skryta om sina Volvobilar som de har i garaget där hemma och säkerligen vårdar som sina barn. Granntjejen har faktiskt en dotter som är kvar i Sverige, men efter hennes sätt att bara nämna henne i förbifarten kan man lätt tro att hon saknar Volvon mer än dottern…Ett par kvällar sitter vi kvar i hotellets bar extra länge för att försäkra oss om att de har hunnit lägga sig innan vi smyger till vårt rum tysta som möss för att inte de ska höra oss och öppna dörren med ett “ Vad sägs om Fia med knuff?”.

Sista kvällen i Grekland kommer vi hem efter ett härligt vitlöksdoftande restaurangbesök. Paret sitter då på sin balkong och spelar kort, möjligen har de ledsnat på att försöka manövrera de minimala pjäserna som ingår i reseuppsättningen av Fia med knuff. Killen är nämligen dyngfull och svamlar fram att de spelar Poker med regeln att den som förlorar måste dricka en snaps och “ jag är rätt kass på poker”, som om det behövde förklaras…Vi önskar trevlig fortsatt resa till paret ( de ska vara kvar ännu en vecka), tackar för oss och får ett rakt och ärligt svar tillbaka från killen: “kul att träffa er också, men jag hoppas vi får lite roligare grannar efter er, några som gillar att spela Fia med knuff” - barn och fyllehundar, det är från dem man får höra sanningen…

Augusti fortlöper med årlig kräftskiva i byn. Kräftorna är smaklösa, regnet envisas med att bjuda in sig själv och Anders blir fullast av alla. - Allt är sig likt, är det inte härligt med dessa sommartraditioner?

Sista helgen innan arbetet tar vid igen ringer Anne tidigt på lördagsmorgonen. “ska ni hänga med ut med båten och fiska?” Landkrabbor som vi är tycker vi det låter underbart och tackar ivrigt ja. En timme senare ska vi hämtas. Kaffetermos, femton år gamla fiskespön, en låda med drag som är ännu äldre, regnkläder och kamera är vad vår packning består av. Till saken hör att jag har något av en fiskfobi. Jag kan inte beskriva vad det är som gör att jag känner ett sånt obehag för denna djurart, men jag får närmast panik vid åsynen av dessa fjällbeklädda benlösa monster med gapande mun och utstående ögon. Denna fiskfobi förtränger jag något bakom chansen att få njuta av en båttur i Kalmarsund en varm och solig Augustidag ( även om de mörka molnen i väster pockar på uppmärksamhet).

Efter en timme till sjöss börjar det åska. Som det dundrar! Dessutom öppnar sig himlen fullständigt. Att sitta i en båt känns inte längre lika angenämt. En liten ö blir vårt skydd den följande timmen. Att njuta kaffe ur termos under ett träd ackompanjerad av muller och blixtar är en ny upplevelse. När åskvädret sen dragit bort får vi tömma båten på vatten innan vi fortsätter.

Petter som äger båten visar sina nyköpta fiskedrag. Åtskilliga hundralappar har han lagt på att försäkra sig om att ha största möjliga chans att fånga gammelgäddan. Jag ryser vid tanken och skäms lite grann när jag öppnar pappas gamla dammiga fiskelåda i plast. Petter skrattar lite åt dragen däri, och säger lite retsamt att en del av dem skulle man nog kunna få pengar för eftersom de näst intill är antika. Jag väljer det minsta draget i lådan, ett som Petter dessutom har skrattat åt - jag vill ha minsta möjliga chans att fånga hemska havsvidunder på mitt spö! När Petter dessutom tappar ett drag och sätter fast ett i bottnen på sjön, kan jag inte annat än att andas ut, (fast bara i smyg), samtidigt som jag säger “ Åh så synd på det nya draget”.

Tre timmar senare har vi nästan gett upp fisket. Det är för hett för att fiskarna ska nappa. Vilken tur man kan ha! Ett par sista kast innan hemfärd. Jag sitter där och drömmer med spöet i handen, kastar några ynkliga små kast utan större ansträngning, när jag känner rycket i handen. Panik! Kastar ifrån mig spöet till min man och skriker “ det är napp Lenny, ta spöt nu!” Lenny vevar in och mot båten kommer en mindre blåval. Jag hoppas in i det sista att odjuret ska slita av linan eller att Lenny ska tappa hela spöet i sjön. Istället anstränger sig männen i båten in i det längsta för att få upp fisken.

Jag överväger allvarligt att hoppa över relingen eftersom jag inser att jag kommer vara fast på samma få kvadratmeter som denna best. Men sen tar jag mitt förnuft till fånga och inser att den lösningen är inte direkt bättre - i sjön kanske hela monstersläkten har kafferep, vem vet hur många till som finns under ytan?

Jag ber mina vänner och min älskade man att tillgodose min önskan om att släppa gäddan fri. Men den har tydligen svalt hela draget (det var ju så litet) och de vill promt ha upp den i båten. “Skit i draget” menar jag, men nu anser Petter helt plötsligt att det där futtiga lilla draget han skrattade åt tidigare måste räddas.

När gäddan ( jo för det var den riktiga gammelgäddan jag fångade ) väl är bärgad blir jag istället mordisk. “Döda den genast” skriker jag. “Vi kan inte ha den levande här i båten - döda den“. Denna gång lyssnar de på mig.

Så ligger då gäddan där - död. Vågen tas fram och manligheten ska stärkas genom att se hur många kilo man lyckats dra upp på en liten tunn nylonlina som dessutom var femton år gammal (varför kunde inte en så gammal lina gått av?) Fyra kilo! 4000 g av äcklig varelse ska nu dela det trånga utrymmet i båten med oss. Jag intar sätet längst bak resten av resan. Hur kan båten kännas så trång helt plötsligt? Förut var det ju gått om plats? Petter muttrar oavbrutet om prestationen att lyckas dra upp en SÅN gädda, på ett SÅNT drag, på en SÅ gammal lina och dessutom på ett SÅNT fjuttigt tjejkast. Jag har överensseende med hans missunnsamhet. Hans dyrgripar till drag ligger ju trots allt på Kalmarsunds botten och gäddorna simmar säkert förbi med ett hånflin på läpparna när de ser det. (om nu gäddor har läppar).

Hemma bestämmer vi oss för att grilla tillsammans med Anne och Petter. Först kör vi runt min pappa och lämnar gäddan, den ska rensas.Lenny envisas med att vi måste ju äta denna läckerbit efter våndorna med att fånga den. Pappa tar imponerat hand om gäddan som hans enda avkomma lyckats fånga med hans fornåldriga utrustning. Jag tvingas att posera tillsammans med gäddan på kort också innan vi kan fara hem, än idag kan jag faktiskt inte förstå hur jag kunde stå sådär med gäddan i händerna…..

Mat smakar otroligt gott efter en kombination av traumatisk upplevelse och en dag till sjöss. Vinet slinker ner lätt också och kortleken tas fram. Vi inspireras av våra grannar i Grekland och spelar med dumma regler som att den som förlorar måste ta en snaps och efter en rätt jämn men lång spelomgång anser vi konstigt nog allesammans att klädpoker är ju en lysande variant att fortsätta med.

Vi har trots allt förnuft att bryta när förste man (jag, såklart) spelat mina kort så dåligt att jag sitter där i bh och trosor.

Dagen efter ska jag stolt visa upp bilderna på gammelgäddan i digitalkameran för svärmor. Hon kikar nyfiket i displayen när sist tagna bild kommer upp. Där står jag i köket framför fönstret ( säkert kunde grannarna se mig också!) i bh och trosor drickandes rödvin och diskuterar ingående med min väninna som saknar jeans! Svärmor tittar lite frågande på mig men jag kommenterar inte fotografiet utan bläddrar snabbt vidare till bilden av mig själv och min erövrade guldklimp - fyrakilosgäddan!