Vad har jag att berätta? Kan jag och mitt berättande intressera någon?
Jag kommer inte skriva en deckare i nagelbitarklassen, jag kan inte förmedla spänning på ett sånt sätt att det kittlar läsaren i nacken eller ger gåshud i svanken…
Jag kan inte beskriva en kärlekshistoria så att hjärtat klappar lite hårdare där inne eller framkallar brännande tårar bakom ögongloberna…
Jag har ingen fruktansvärd barndom att skriva om, som folk kan förfasa sig över eller gotta sig i…
Jag har inte någon enastående prestation att deklarera eller skryta med, skulle aldrig ens komma på tanken att korsa Nordpolen eller utsätta mig för livsfara genom att bestiga berg som inte vill bestigas…
Jag har min egen historia att berätta, så om du anser att du ändå är intresserad efter att jag nu lagt korten på bordet, är du hjärtligt välkommen att läsa om mitt mediokra och kanske simpla liv.
Jag växte upp som enda barn till mina föräldrar, vilka var lite äldre när jag föddes.Av den anledningen blev jag möjligen en aning bortskämd, men också uppmärksammad på ett vis som inte alla mina jämnåriga kamrater fick erfara. Min barndom saknade ingenting, även om jag nu i efterhand kan sakna syskongemenskapen som jag ser att andra har, den speciella relationen man får till en syster eller bror som delat samma föräldrar, minnen och uppväxtvillkor.
När den här berättelsen börjar har vi hoppat fram 28 år från den dagen jag föddes. Hoppas min simpla historia kan glädja…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar