December 2005
Mitt arga mail förra månaden visar sig ha betydelse nu. Första veckan i December ringer telefonen och både jag och min kollega LM, som också finns på kommunens lista, efterfrågas. Den som ringer är en rektor på en förskola utanför stan (i en ganska mångkulturell stadsdel) . Hon har två tjänster som hastigt och lustigt måste tillsättas i januari. En heltid och en på 90%. Eftersom vi står på listan “frågar hon givetvis oss i första hand”. Jag tackar glatt ja till intervju, men misstänker att LM, som stått på listan längre än mig, har större chans att få tjänsten. Men det visar sig när jag frågar henne om vilken tid hon skulle på intervju att hon tackat nej! Anledningen är att tjänsten var i det mångkulturella området Norrliden med så mycket invandrare och LM säger rakt upp och ner “jag vill inte gärna jobba med såna, och tänk bara hur man skulle kunna lära sig alla namnen på såna barn, nej då jobbar jag heller 75% och stämplar resten” Jag bara gapar! Men hon är helt allvarlig. Är det möjligt att folk i min ålder som dessutom arbetar med barn kan få lov att resonera på det sättet? Jag har god lust att anmäla henne till a-kassan så att hon inte ska kunna klara sig med sina fördomar och dessutom få arbetslöshetsersättning när hon i smyg tackar nej till anställningsintervju. Samtidigt som det kokar i mig av ilska ser jag ju min egen chans bli lite större.Intervjun går bra, men det är fler som ska intervjuas och rektorn lovar att återkomma.
Med Lennys jobb blir vi bjudna på resa till Köpenhamn.Vi går på föreställning och blir bjudna på mat. Det är närmre 50 anställda. Jag är den enda som är nykter när kvällen är slut. Likväl är jag det jag som hänger över toaringen dan efter innan vi ska sitta fyra timmar i en minibuss.
Den 8/12 brakar jag ihop. Jag har nu tappat sju kilo i vikt av mitt ständiga illamående och kräkningar. Läkaren föreslår att jag ska käka Losec eftersom magsyran fräter sönder strupen pga mitt ständiga kräkande. Jag vill inte äta stark medicin, men får i alla fall ett recept med mig hem. Mitt blodvärde ramlar ner på under 90. Järntabletter är ett måste, det pratas om järndropp och järninjektioner. Blodtransfusioner är den sista lösningen om det fortsätter sjunka. Ingen kan ge mig något svar på lung-frågan trots upprepade påtryckningar från min sida. Ärendet bara bollas runt bland läkarna och ingen vågar ge något svar. Mina dagar ser ut som följande: vakna, kräkas, dricka te och äta en skorpa (det ska vara bra mot illamående), stiga upp, kräkas upp te och skorpa, klä på mig, åka till jobbet, jobba, försöka fika lite, jobba, kräkas upp fikat, jobba, äta lunch med barnen (håller andan medan jag äter) ha rast, kräkas upp lunchen, jobba, mellanmål, jobba, kräkas upp mellanmålet, komma hem, gråta av trötthet, äta lite, kräkas upp maten osv…. Det finns inte längre något som jag inte vet hur det känns att kräkas upp. Det är en hemsk erfarenhet. Jag kommer på mig själv med att välja sånt att äta som jag vet inte är så farligt att få upp, te hellre än kaffe, makaroner hellre än spagetti osv. Jag inser dock inte att det egentligen har gått för långt. Från vissa håll har jag ingen förståelse och jag får höra kommentarer som att “det kan väl inte vara så svårt att äta, det är ju bara att tugga och svälja?”. För mig känns det som att säga till en rullstolsbunden: “det kan väl inte var så svårt med höjdhopp, det är ju bara att springa och hoppa”
På MVC försöker BM övertala mig att stanna hemma från jobbet, vilket hon försökt ett tag nu. Denna gång lyssnar jag, jag nekar till sjukskrivning men lovar att stanna hemma resten av veckan i alla fall. Jag ringer till jobbet och säger till Maria som det är men ber henne säga att jag är magsjuk. Jag har ju ännu inte berättat för de andra. Efter helgen ska jag komma tillbaka säger jag.
På måndagsmorgonen träffar jag läkaren igen. Mina värden är ännu sämre, jag har tappat än mer i vikt och nu läggs jag helt sonika in på sjukhus. Dropp och vila är rekommendationerna. Jag strider inte längre emot. På luciadagens morgon när jag egentligen skulle varit i aulan tillsammans med mina små gulliga förstaklassare iklädda stjärngossestrut och luciakrona med plastljus (där minst ett alltid är trasigt) sitter jag istället med en droppställning och ser Kalmars lucia komma och glädja oss på sjukhuset. Samma eftermiddag ringer min mobiltelefon när jag ligger i min sjukhussäng och sover. Det är rektorn ifrån anställningsintervjun. Som lite misstänksamt säger: “jaså du svarar på mobilen? Ja jag har försökt att nå dig hemma flera gånger men inte fått något svar, på ditt jobb säger de nämligen att du är magsjuk, så jag trodde såklart att du var hemma, men nu fick jag ju tag på dig till slut” Jag känner direkt att jag måste förklara mig och mumlar fram att jag ligger på sjukhus “men att mina kollegor inte vet om det” Lite skamset svarar hon “oj, jag hoppas det inte är nåt allvarligt” - och då berättar jag hela historien för henne. Konstigt nog. Inte ens mina egna kollegor eller min egen rektor vet om läget, men hon får veta. Vi börjar en längre diskussion om graviditetsillamående och hon berättar om sin dotter som lidit av samma sak. Sen kommer hon till sitt egentliga ärende: “jag ringde för att erbjuda dig tjänsten och det här med graviditeten förhindrar självklart ingenting”. Så där på sjukhuset erbjuds jag en 90%tjänst ( heltiden hade tillsatts av någon med längre anställningstid). Men jag ska få vikariera på heltid till siste juni, även om jag nu inte kommer jobba så länge. Jag tackar ja. Jag får välja om jag vill börja direkt vid årsskiftet eller vid terminsstart. Eftersom jag har en del komptid att ta ut från mitt förra jobb bestämmer vi att det smidigaste är att jag börjar vid terminsstart.
Jag ringer mitt eget jobb för att berätta att jag fått ett nytt jobb och att min tjänst ska skrivas över till en annan enhet. Då svarar en ovetande kollega och frågar hur det är med min magsjuka. “Jo det är på bättringsvägen” säger jag och ber att få prata med Maria. Sen gråter jag en lång skvätt i telefonen samtidigt som jag förklarar att “nu ska jag sluta, jag vill ju ha tjänsten, men åh vad jag kommer sakna mina gamla arbetskamrater” ( fast fördomsfulla LM kan jag klara mig utan), jag ber Maria berätta för alla hur det ligger till, att berätta för barnen i klassen att jag ska sluta, men att hälsa dem att jag ska försöka komma och säga hejdå innan jullovet.
Sen blir jag utskriven från sjukhuset med fortsatt sjukskrivning fram till jul. Men jag åker och säger hejdå till barnen med tåren bakom ögonlocket. Jobbar faktiskt den 23/12 bara för att jag vill och bryter min sjukskrivning själv. Vi julpyntar, och bygger ett meterhögt pepparkakshus i form av Eiffeltornet. Ritningen är avancerad och vi hittar den på Internet. Det smälta sockret som skulle användas som lim bojkottar vi efter att ha knäckt Eiffeltornet bärande stag tålamodsprövande många gånger och istället åker limpistolen fram. En bra lösning när tålamodet tryter. Vi berättar dock för barnen att det pga. limmet är än mer strängeligen förbjudet att tugga på Eiffeltornet. De förstår läget!
Frisk luft tror jag på ur medicinskt syfte. Därför hänger jag givetvis med när det är dags att hugga den årliga julgranen. Det är ju en tradition vid det här laget. Min mamma som är av den äldre generationen anser att det inte passar sig att gå i skogen och hugga gran när man väntar barn. Det struntar jag i. Jag är ju gravid, inte skogsallergisk.
I December är vi äntligen kallade på UL-undersökning. Vi går dit förväntansfulla. Av vänner har vi hört hur häftigt det ska vara. BM hittar inga bra bilder, jag uppmanas att dricka några glas vatten till ( var redan ganska kissnödig när jag kom dit) för att urinblåsan ska trycka fram livmodern och bilderna ska bli bättre. Dricker och väntar. Väntar. Väntar. Får panik av kissnödighet men får inte kissa, då blir ju utgångsläget ännu sämre än innan. En halvtimme hade barnmorskan sagt. Efter närmre en timme får vi komma in igen. Men inte syns det något bättre ändå. För tidigt anser BM och flyttar oss till en ny tid i januari samtidigt som han ändrar det magiska BF-datumet från den 21 Maj till den 10 Juni. Tre veckor bara sådär. Vi går hem med en ny kallelse istället för den traditionella bebisbilden att hänga på kylskåpet.
Med bara några dagar tillgodo inser jag att jag borde köpa julklappar. Lånar mina föräldrars bil och kör till stan eftersom Lenny har vår. Går och strosar i butiken när min mobil ringer i fickan. Det är min mamma som ringer för att säga att jag ska akta mig för att snubbla ut ur bilen! Deras bilnyckel sitter på ett långt textilband som man kan ha runt halsen. Mamma har fått för sig att jag kan få in benet i remmen när jag kör och snubbla ur bilen och slå mig. Så hon ringer för att varna för detta scenario. Jag blir förbannad. Bara för att jag är gravid behöver jag väl inte överbeskyddas och dumförklaras eller ingår det i konceptet? I ren ilska bestämmer jag mig för att delta i en hoppträning på ridklubben som ska hållas senare i veckan. Hade jag inte fått det där samtalet från mamma tror jag inte jag gjort det. Jag är också noga med att tala om för min mamma precis hur högt jag skulle hoppa innan jag kör till ridklubben och la till sådär i förbifarten att jag skulle rida en hemskt stor och opålitlig häst också (vilket inte riktigt var sant). Väl uppe på hästryggen ångrar jag mig. Det är sista gången på över ett år som jag rider.
Runt jul börjar en hektiskt tid hos oss. Julen förlöper väl, men det är som vanligt intensivt att fira jul tre dar i rad. Med en man som har skilda föräldrar blir det alltid dubbelt firande för att göra alla (inklusive oss själva förstås) nöjda. Sen är Lennys båda syskon separerade och då fortsätter pusslandet med att träffa dem och deras barn just då de har sina barn hos sig. Dessutom ska vi ju träffa mina föräldrar på julafton, jag vill inte lämna dem själva, de har ju bara mig. Och så vill man ju vara hemma lite på julen också och skapa sina egna jultraditioner. Så därför brukar vi alltid fira jul minst tre dar.
När man väl andats ut efter julfirandet börjar jag fylla år. Jag fyller egentligen den 28 December, på Menlösa barns dag (när folk säger det lite retsamt brukar jag svara att den dan är till för oss perfekta - för oss som är födda utan några men). Men av olika skäl brukar det bli så att jag fyller år i ca tre dagar också, eftersom folk ofta arbetar mellandagarna, vänner som flyttat till annan ort vill komma och hälsa på just den dagen de kan, Lennys syskon brukar komma in den dagen de har möjlighet tillsammans med sina barn osv.
Efter att vid detta laget umgåtts med min och mannens familj (samt vänner förstås) under närmre en vecka kan man ju tro att man ska få andas ut, men icke. Lennys bror fyller år den 30 december. Dags att träffas igen! Ett tag hade Lennys syster en pojkvän som fyllde den 29:e, men turligt nog bytte hon till en man född i Mars. Ett klokt beslut.
Det är inte så att jag inte trivs med julen, födelsedagen eller att träffa släkt och familj. Ibland kan det bli lite intensivt bara, från att i vanliga fall inte ses på veckor ses man helt plötsligt var och varannan dag. Och att gå på mellandagsrean är aldrig aktuellt för mig. Jag har alltid fullt upp hemma då. Jag har börjat fundera på om man kan byta födelsedag? Det är ju poppis att byta namn hejvilt, men kan man byta födelsedag då? Jag kan ta en i Juli, då är det ganska lugnt. Tror att jag ska ansöka om det någonstans…..
Dagen innan nyårsafton får jag ett brev från min a-kassa. Jag kan vara återbetalningsskyldig massa pengar för a-kasseersättning eftersom jag inte varit inskriven på arbetsförmedlingen står det. Jag fattar ingenting. Ringer upp AF och de bekräftar att jag inte finns i deras system. Av någon anledning har jag ramlat ur systemet utan min egen vetskap och även om det inte är mitt fel så är det jag som blir återbetalningsskyldig, det är så systemet fungerar. Jag fattar ingenting, men anser att det måste vara ett missförstånd. Tänker att efter nyår går det nog att reda upp alltihopa. Det visar sig vara ganska naivt att tro att man som liten privatperson kan rätta till fel som statliga myndigheter begått.
På nyårsafton går vi på bröllop. I kyrkbänken kommer jag på att vi glömt bröllopspresenten hemma tillsammans med vår hund som är galen i att riva sönder presentpapper. Är så nervös resten av vigseln att jag glömmer snyfta och gråta. Kastar lite ris på det vackra brudparet, kör sen hem och räddar paketen, skyndar tillbaka lagom till middagen igen. In i den sista minuten av 2005 stressar vi och strular. Vi ser på raketerna och önskar varann gott nytt år. 2006 kommer bli ett spännande år, ingen tvekan om saken!
December 2005
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar