ur min gamla dagbok..i väntan på min riktiga blogg

Oktober 2005

Beskedet om graviditeten nådde mig rent fysiskt i samband med kissandet på stickan i slutet av September, men det är först i början av Oktober som beskedet når mig rent psykiskt. Första veckan fattade jag inte, men nu i Oktober kommer jag mer och mer till insikt om att jag ska bli mamma. Jag? Som för mindre än en månad sen oansvarigt åkte i bagaget i en bil berusad upp till tänderna.. På tal om tänderna, när jag nu i Oktober ser på bilderna ifrån mig själv och den mörkhårige mannen i bagageluckan får jag ångest av att se mina rödvinsfärgade tänder i det där breda leendet jag alltid lägger till med på fyllan……Tänk jag var ju redan gravid på festen fast jag inte hade en tanke på det då! Kan en människa så till den milda grad oansvarig som jag är verkligen skolas om till en mamma inom loppet av drygt åtta månader?? Jag är tveksam.

När min man och jag ska ta steget in i föräldraskapet, måste vi då ändra våra liv helt och hållet? Kan man någonsin mer bara bestämma sådär över dagen att vi ska åka ut och fiska, eller helt tokigt bara boka en sista-minuten med ospecificerat boende över Internet? Måste vi sluta gå på fester nu när vi har ett barn att ta hand om? Kanske måste vi skola om oss och bara vara föräldrar. Lägga våra gamla identiteter på hyllan och skaffa nya i mamma- och pappa- variant? Kommer vi bli såna där föräldrar som låter sina barn styra och ställa så till den milda grad att vi själva kvalar in till curling-vm på köpet? Frågorna är tusentals och svaren lär vi inte få förrän efteråt. Det finns liksom inget lexikon att slå upp i, inget Internet att googla fram de rätta svaren på eller några experter att fråga. Det är bara att vänta och se.

För att riktigt ta till mig saken gör jag som jag alltid gör när jag vill tänka ifred, jag går ut med hunden. Jag går på svampplockningsrundor, vilket jag ofta gör just i Oktober eftersom det är då man finner trattkantareller på mina hemligstämplade ställen. Men jag hittar inte en enda svamp på mina rundor. Om det beror på att min hjärna är fullproppad av andra funderingar som inte kan kombineras med svampfinnande eller om det inte finns svampar vet jag inte, men efter varje svamprunda kommer jag hem tomhänt. Tom i händerna men lite klarare i skallen.

Jag tar kort på magen, den är helt platt. Det bor någon där men ingenting syns utanpå som bevisar det. Och illamåendet är som bortblåst igen, jag börjar tro att jag inbillat mig alltihopa. Tänk om vi råkat ut för två måndagsexemplar av RFSU:S tester? Att båda visade fel? Jag köper ytterligare ett test av ett annat fabrikat för att bevisa för mig själv att jag inte har fel. Denna gången visar testet inte två streck utan ett solklart +. Detta betyder positivt resultat. Och det är precis så det känns också, positivt.

Jag ringer till barnmorskan och frågar vad man ska göra nu. Hon gratulerar först och främst och bokar sedan in en tid i slutet av månaden. Det känns som en evighet till dess. Men om jag vill kan jag få komma till mödravårdens reception och hämta ett kuvert med lite informationsmaterial som de ger ut till blivande föräldrar. Jag åker dit redan samma eftermiddag och hämtar kuvertet. Det visar sig innehålla en trevlig bok om att vänta barn samt ett oräkneligt antal broschyrer med förbud och förmaningar. Såklart finns det papper om skadorna som alkohol och tobak kan ge fostret, och detta spär ännu mer på min ångest angående festen jag var på dagen innan beskedet. Det finns papper om vad man ska äta, vad man inte bör äta och vad man inte får äta som gravid. Inte visste jag att det var så mycket att tänka på! Insjöfisk såsom gädda är förbjuden mat! Som mamma tjatar om den förbannade gäddan….Jag måste hitta på bra bortförklaringar till varför jag inte kan äta den! Vi har nämligen bestämt att vänta med att berätta för någon tills efter första barnmorskebesöket. Det visar sig att det nu också öppnas en helt ny värld vad gäller begrepp och förkortningar. Mödravårdscentralen blir MVC, Barnmorskan kallas BM, Ultraljuds kallas UL. Beräknat förlossningsdatum kallas BF och en hel massa saker till som man får lära sig efterhand.

BM-besöket blir en besvikelse. Vi går därifrån med ännu fler frågor att grubbla efter svar på och ännu fler broschyrer. Det ska tas ställning till UL-undersökning och fostervattensprov. Vi har fått ett BF-datum att ta sikte på: 21 Maj. Enligt BM:s snurra är det då dags för det lilla knytet där inne att se dagens ljus. Det känns som en evighet till dess. Jag får också med en remiss till läkaren. Det måste tas reda på huruvida min lunga ( jag är född med en liten blåsbildning på lungsäcken) kan komma att påverkas av en graviditet och kommande förlossning. Men läkaren har inte tid förrän i November. Vi beslutar att berätta för Lennys föräldrar att de ska bli farmor och farfar men att vänta med mina föräldrar tills efter läkarbesöket eftersom jag vet att deras direkta följdfråga skulle bli: Hur kommer det att gå med din lunga? Bäst att vänta tills vi har svar på den frågan innan vi oroar dem också i onödan. Jag anser att det räcker med att jag själv har fått ett orosmoln i sikte.

Illamåendet kommer tillbaka och första dagarna välkomnar jag det nästan. Det är ju liksom ett bevis på min inneboende där inne i magen. Men efter ett par dagar tycker jag att det kan gå över igen. Det gör det inte. Det blir istället värre för varje dag, men folk säger tröstande att det kommer gå över efter vecka 12..

Vi börjar med att fota magen från olika vinklar, framifrån och från sidan. Vi tar kort varje söndag eftersom det kommer vara roligt att se hur magen växer vecka från vecka.

På jobbet säger jag ingenting. Det känns fel att berätta för mina kollegor när inte ens mina egna föräldrar vet om något. Vid några tillfällen får jag gå ifrån barnen eller kollegorna mitt uppe i ett möte och kräkas. Några kommentarer om att jag ser trött ut får jag också, men de slår jag skämtsamt bort. I slutet av Oktober börjar det pratas om heltidstjänster som ska tillsättas under vårterminen. Jag som gått och harvat på deltid i flera år (och dessutom stått uppsatt i tre år på kommunens interna lista över “deltidsanställd tillsvidareanställd personal som önskar högre tjänstgöringsgrad”) ser min chans och anser att det också rent taktiskt är vettigt att hålla tyst just nu om att jag är gravid. Så denna gång är det min tur att tiga som muren.