September 2005
Efter semestern känns det klart jobbigare att komma igång och arbeta igen. Man tror att man ska vara utvilad, men snarare känns det tyngre att gå upp när väckarklockan ringer. Vädret fortsätter tro att det är sommar och det är tryckande hett vissa dagar. Då är det skönt att ha ett jobb där man kan cykla till stranden tillsammans med barnen och själv bada på arbetstid!
Denna månad består fritiden en hel del av badande, fotbollstittande ( som “fotbollsfru“ är det klart roligare om man är engagerad) och arbete. Jag ligger i hängmattan och läser en del också, det är skönt. När det är varmt som på högsommaren är det inte heller fel att fortsätta grilla ute på kvällarna eller att ta en öl eller ett glas vin till maten eller framför tv:n.
I denna hetta går mina föräldrars frys sönder. Räddas det som räddas kan! De kommer till oss med kassar med kött och andra frysvaror som måste förvaras till dess min pappa lagat frysen. (Han är nämligen en sådan person som prompt måste testa att laga allt innan man köper nytt, antagligen för att han tycker det är roligt att plocka isär elektroniska apparater…. När jag var tonåring och bodde hemma “brann” min hårfön upp. Inte ens den kunde ersättas med en ny dito, pappa bytte motorn på den! Säkert kostade en sådan motor mer än vad en ny fön skulle kostat, men det är ju en annan historia ( enligt pappa i alla fall.))
Hursomhelst, frysvarorna ska räddas, och överst i vår frys hamnar en fyrakilosgädda i väntan på tillagning. Den är i och för sig paketerad i flera lager plast, papper och dylikt, men formen på paketet är ju i alla fall format som en fisk. Hela tiden gäddan ligger i min egen frysbox har jag en obehagskänsla var gång jag själv måste hämta något där. Jag drömmer en natt att gäddan simmar runt i frysboxen och äter av vår mat och varje gång jag är där och rotar efter saker som jag aldrig hittar (det man behöver råkar nämligen alltid hamna längst ner i en frysbox) så försöker jag undvika att titta på det gäddformade paketet. Jag förväntar mig nästan att den genomfrusna fisken ska sprattla till där i -18 grader.. Kalla mig löjlig om ni vill, men har man en form av fobi är alla logiska tankesätt som bortblåsta, så är det bara.
Den dagen pappa äntligen lyckats laga deras frys drar jag en lättnades suck. De hämtar sina frysvaror samtidigt som de säger att vi måste komma någon kväll och äta den förbannade gäddan också.. Jag lovar att komma, mest av den anledningen att fisken ska vara ett avslutat kapitel så att den slipper hamna innanför mina husväggar igen.
En kväll blir vi bjudna på kombinerad inflyttningsfest och 25årsfest. Samma kväll blir vi också bjudna till mina föräldrar på middag eftersom gamla bekanta till min familj ska komma dit på besök. Det är ju typiskt att såna saker alltid ska krocka när man andra fredagskvällar sitter mol allena och inte kan komma på något att hitta på som är vettigare än det tv-tablån erbjuder.
Vi bestämmer oss för att åka en kort stund till mina föräldrar mest för att hälsa på gästerna som jag inte träffat på evigheter och därefter åka vidare till festen. Hos mamma och pappa bjuds det rödvin, och eftersom man har en del att prata om slinker det lätt ner ett par glas.
Sedan åker vi vidare och där korkar jag upp min medhavda vinflaska också. Ransonen vin blir alltså något utöver den planerade, men jag har roligt och det är väl huvudsaken? Festen slutar med att vi allesammans ska åka in till stan, och eftersom avståndet till utestället inte är mer än några futtiga kilometer struntar vi att beställa taxi, vi beslutar istället att försöka få plats i en bil även att vi är sju personer och en stackars nykter tjej som nyttjas som chaufför. Eftersom jag är kortast av oss blir jag satt att sitta i bagageutrymmet tillsammans med en kille jag aldrig tidigare träffat. Utrymmet är knapert så vi kommer att sitta ruggigt nära varandra och dessutom måste vi huka oss hela tiden. Tjejen som kör är irriterad på sin sambo som hon egentligen kommit för att hämta, men nu har han ändrat sig och vill istället med oss andra ut på krogen. Jag kan förstå hennes irritation även om jag har mindre förståelse för att den måste gå ut över oss andra. Hon kör nämligen som en vilde i sin frustration och även att vägen har flera farthinder lättar hon inte på gasen en sekund. Varje gång slår jag och mitt sällskap där bak huvudet i taket trots att vi duckar. Det är nämligen en halvkombi vi åker i… Efter tredje smällen ber vi henne ödmjukt att sakta ner lite, och hon svarar då måttligt irriterad att om vi inte uppskattar att hon kör in oss till stan så kan hon gärna släppa av oss istället så att vi kan gå. Vi håller tyst där bak i bagageluckan och försöker ducka vid gupp och kurvor istället. Väl framme tackar vi artigt för skjutsen och tjejen kör iväg i ett dammoln - utan sin sambo.
Kvällen avlöper fortsatt trevligt, öl finns i baren och plats på dansgolvet får man skaffa sig själv. Vi tar nattbussen hem och somnar sött efter en trevlig utekväll - den sista på länge skulle det visa sig, men det visste vi ju inte då.
Dagen efter festen mår jag som jag förtjänar förstås. Illamående och huvudvärk.Men det där illamåendet har jag ju dragits med ett tag förstås. Vilka synder har jag begått för att straffas med det är min första tanke. När jag sedan börjar tänka efter och räkna lite inser jag att min kropp inte riktigt fungerat som vanligt på ett tag, det var länge sedan jag suckade över att det var slut på ob i badrumsskåpet, att jag inte kunde bada pga kvinnliga bekymmer eller att jag förbannade min huvudvärk som alltid kommer punktenligt i samband med en annan åkomma - mensvärken.
Till råga på allt funderande så ryker jag och min älskade man ihop den dagen. Vi är ju båda ganska trötta efter kvällen innan. Vad vi bråkar om är egentligen en bagatell som förstoras till något gigantiskt en sådan här dag. Typiskt nog har vi dessförinnan inte bråkat på evigheter.
I min ilska vill jag vara själv. Jag kör iväg och går en runda med hunden och när jag sedan på hemvägen kör förbi Pressbyrån slinker jag in där och köper ett graviditetstest bara för att kunna utesluta att jag inte är gravid och få bort de tankarna ur mitt huvud.
Det är inte så att jag inte vill skaffa barn. Vi har i nästan ett års tid låtit naturen ha sin gång och sagt att “ blir det så blir det” utan att lägga ner någon större vikt vid det hela. Jag vill gärna ha barn, men vill inte se skaffandet av dem som ett projekt liksom. Vi har nämligen vänner som i samband med att de bestämt sig för att bilda familj inlett “operation barnskaffning”. För dem spelar ägglossningstest, febertermometrar, almanacksräknande och massa huskurer större roll än impulsivitet och känslor. Så vill vi inte ha det. Vi vill skaffa barn när slumpen anser att det var dags, få barn av kärlek och inte få barn som är “fram-gnodda”, som en väninna till mig uttryckte saken.
Men nu åker jag alltså hem utrustad med RFSU:s test i jackfickan och eftersom min man sitter i soffan och fortsätter tiga som muren (vilket han alltid gör när han är arg, till skillnad från mig som vill prata och älta samma saker i timtal. Varför är det alltid så i förhållanden att man bråkar och vill lösa konflikter på så olika sätt? - fast skulle man inte vara olika på den punkten så skulle väl alla äktenskapsrådgivare och familjeterapeuter vara arbetslösa…) så låser jag in mig på toan och kissar i ren förbannelse på den där stickan. En minut senare uppenbarar sig ett streck. Ett streck betyder negativt och jag drar precis en lättnadens suck när ett andra streck suddigt uppenbarar sig. I ren chock springer jag ut från toaletten och kastar testet i knäet på min stackars man som blir om möjligt ännu mer chockad och fortsätter tiga som muren.
Hela natten går tankarna runt i huvudet på oss båda, fast det är först på morgonen som vi börjar prata om det hela. Vi beslutar att på kvällen köpa ett nytt test som vi ska använda på morgonen därpå eftersom det alltid blir säkrast resultat med morgonurin. Hela dagen går vi i ovisshet. Vad betydde det där svaga röda strecket? Det syntes ju knappt, kanske gills inte testet då?
Morgonen därpå ska jag börja redan 6.30. Så vi stiger upp i ottan, kissar på en ny sticka och tittar fascinerade på testet tillsammans. Nu är det ingen tvekan om saken. Två röda streck lyser oss upp i ansiktet och vi går förundrade till våra respektive jobb, båda ruvande på en gigantisk och lite skrämmande hemlighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar