sparka på nån som redan ligger.....typ...och dagens värsta konversation

fy.. detta är ett riktigt YNKLIGT inlägg..sluta läsa om ni inte orkar med mitt klagande..

jag skrev ju i torsdag kväll "tänk vad fort livet kan ändra sig", då visste jag inte att det skulle bli ännu mer bokstavligt redan kvällen efter.

Marielle och jag konverserade över msn förra veckan och hon kände sig lite motarbetad, och skrev typ " det känns som att nån sparkar en på smalbenen så fort man försöker resa sig"

Precis så känns det nu...

för tio dagar sedan var det en av de lyckligaste dagarna i mitt liv..visst jag var trött efter att vi legat sjuka hela familjen i tio dagar innan Elton föddes... men sen försvann allt jobbigt in i lyckoruset..

och sen gick det en vecka. Fredag förmiddag kommer Emma och Måns ut hit, för att hälsa på lille Elton och för att Sigge ska få nån att leka med.

Emma är en snäll och omtänksam vän och erbjuder sig att gå med Samba en runda för att underlätta för mig.. tack säger jag och Emma, Måns och Samba går på en promenad.. när Emma kommer in säger hon att hon tycker Samba verkar trött och gammal och inte sig lik... jag reflekterar inte mer över det, det var ändå ett tag sen Emma såg Samba tänker jag..

Lite senare passar jag själv på att ta posten innan Emma går, Samba är lite stel, men inte värre än vanligt tycker jag.

Dessutom blir Sigge sjuk! får feber och förkylning....

Samba slutar också att äta, inga mutor i maten funkar.

På kvällen lagar vi god mat. äter gott och uppmärksammar att Samba har svårt att resa sig från parkettgolvet... men sen är det ok igen.

på lördagen går Lenny efter tidningen med Samba. han tycker också att hon är lite tröttare än vanligt, att inte baken riktigt hänger med som innan.

Sen på lördagen kommer Siv och Tage hit, och lite senare även Jennie, Rolle och Hugo hit en stund, trots att inte Sigge är riktigt på hugget....

på kvällen blir Samba sämre, flera gånger kommer hon inte upp från golvet.. och det känns jättejobbigt. Sigge är sjuk och vi lägger honom tidigt och beslutar att om Samba inte är bättre dagen efter får vi ringa djursjukhuset..

På kvällen vill hon inte gå ut när Lenny ska ta ut henne för natten.

Den natten var jobbig, fy fan.....

Söndag morgon sover Sigge länge, jag ligger länge i sängen för att jag inte vill gå upp och mötas av att Samba är ännu sämre...

själv sov jag nästan inget den natten.

men till slut går vi upp.

Samba kommer inte ner från sin fåtölj, Lenny får hjälpa henne. hon kommer inte upp för halvtrappan, Lenny får bära henne. Sigge är helt förbi. vi ringer djursjukhuset och ber om en tid....

får en tid två timmar senare och allt känns så absurt!

Ringer mina föräldrar för att de ska få ta farväl av henne, pappa ger henne lite leverpastej, som hon faktiskt äter.. och vi lämnar Sigge hos dem medan vi kör till Läckeby.

kommer fram, pratar med vetrinären som kollar henne lite och tycker att det bästa faktiskt vore att hon fick somna..

en liten stund senare somnar hon, med nosen mot lillebror Eltons kind, vi håller båda om henne och Sigge har lämnat sin favoritgosedjur, Stampen som hon också får ha framför nosen, för att känna hans doft.

Efter ett tag lämnar vi henne där, går hem med ett tomt koppel, hur symboliskt ensamt känns inte det då? hon ska spridas i minneslunden i skogen om ett par dar.. så vi får åka upp och tända ett ljus för henne framöver.

För att få tankarna på nåt annat kör vi och tar en kaffe hos Sofi i Rockneby, sen kör vi hem, röjer undan alla Sambas saker. och hämtar Sigge.

nu har vi ett foto på Samba och ett ljus som brinner på byrån vid fönstret...

Och nu kommer det ynkliga gnälliga delen av inlägget!

inte nog med detta.. Sigge blir sämre, sover jätteoroligt, jag får feber, ligger under tre täcken och frossar. Elton känner säkert på sig att nåt är fel och har svårt att amma...

Sigge undrar varför vi är ledsna.

han säger

"mamma ledsen?"

"ja, mamma är ledsen för att Samba inte kommer hem igen., jag saknar henne, hon är ju i hund-himlen nu", säger jag.

"flyger?" säger Sigge

"ja, och busar" säger jag.

"har Bamba koppel himlen? ", frågar Sigge.

"nej i himlen behöver hon inget koppel," säger jag

"pappa tagit av Bambas koppel", konstaterar Sigge....

och nu har Elton blivit sjuk,, snor i näsan och andfådd..

Dessutom var Sigge feberfri i morse. men nu är den tillbaka, febern. dessutom med nån släng av magsjuka.... han kräktes ner hela sängen förut. och fick upp det enda lilla han ätit på två dagar....

Lenny stannade hemma från skolan idag, men imorgon är det heldag för honom, Sigge är sjuk och så är jag också. Och så Elton, som har svårt att äta, nu när näsan är täppt..

Dessutom det här klassiska med eftervärkar, foglossning (jo nu efteråt, kommer den, när fogarna ska tillbaka...) hormoner, allmän trötthet.. och allt annat....

Livet är verkligen en berg-och-dal-bana ibland. och som det känns nu, så orkar vi inte mer motgångar just nu....... men man hittar väl alltid orken nån stans... så är det väl....

men alla kroppsliga krämpor hos en annan känns verkligen betydelselösa just nu.... den största saknaden sitter i tankarna, och längtan efter den, som i såna här lägen alltid gett en tröst, antingen genom en blöt boxer-puss eller en avkopplande promenad.

just nu känns det som om jag aldrig mer kommer orka gå på "våra" promenadställen... tillexempel "vändkorsbacken" som vi återkommit till titt som tätt genom hela Sambas liv:

de här bilderna är förresten därifrån: