Maj 2006
I början av Maj visar det sig att det ska strula med min föräldrapenning. Jag har inte arbetat heltid i ett halvår, vilket krävs för att få föräldrapenningen baserad på heltid. Det fattas 5 dagar. Alternativet hade varit att jag arbetat deltid och stämplat upp till heltid, men kruxet är ju att jag ramlat ur arbetsförmedlingens system och eftersom det pågår en utredning om mig har jag inte uppfyllt reglerna för att få föräldrapenning på heltid. I värsta fall kan jag få lägsta-nivå-ersättningen. Eftersom det endast handlar om fem dagar, ber jag att få ett möte med rektorn på förskolan. Hon är bussig och förlänger mitt vikariat en vecka trots att jag inte jobbar. Tacksam åker jag hem. Snälla människor är guld värda.
Jag får brev från a-kassan med en tjock lunta med tidigare domar i liknande ärenden. I inget fall har den arbetssökande fått rätt, det känns som skrämselpropaganda. Jag skriver ett långt brev tillbaka där jag försöker bevisa min oskuld och att jag inte tagit emot ett öre från dem med vetskap att jag inte varit berättigad. Jag ger dem ett exempel. Om jag nu hade velat ta emot pengar jag inte varit berättigad hade jag väl aldrig mailat dem i samband med fotokursens start och frågat hur jag skulle fylla i kassakorten? Jag hade väl i så fall inte skrivit “förhindrad att ta arbete” på kassakorten under flera veckor i följd pga. min kvällskurs och därmed nekat ersättning. Ledsen och besviken på arbetsförmedlingen, som egentligen är boven i dramat (men står med ryggen fri) lägger jag brevet på postlådan och hoppas på det bästa.
På tillväxt-UL visar det sig att lillen i magen har en undervikt på 16,2%. Så länge det inte underskrider -20% är det ok. Det känns skönt. En kväll går jag på en snittblomskvällskurs. Sånt som är trevligt och lugnt har läkaren sagt bara är nyttigt. Och jag har svårt att sitta stilla. Fotokursen ska avslutas med ett vernissage för allmänheten. Vi har nu gått tre terminer och ska vara fullärda från Folkuniversitets sida. Vi monterar foton och hänger ut, vänner och familj bjuds in och det blir en trevlig avslutning. Vad fina bilderna blir bara de kommer i ram på en vit vägg sådär! Jag är riktigt stolt över mina alster.
Jag passar på att klippa mig igen. Är inte riktigt tillfreds med min gratisklippning för ett par månader sen. Går till min ordinarie frisör och ber henne hjälpa mig. Hon suckar när hon ser Kjells arbete. Klipper håret någorlunda symmetriskt men de rosa slingorna kan hon inte åtgärda, de är omöjliga att färga över. Hon klipper bort så mycket hon kan utan att det ska se dumt ut. Jag går hem något mer kortklippt och ganska mycket ljusare i håret, samt betydligt mer nöjd med min frisyr.
Vi firar treårig bröllopsdag i Maj. Lenny överraskar med en ny mobiltelefon till mig eftersom han börjar bli lite nipprig om jag inte har telefonen med mig nu. Gulligt att han är lite nervös tycker jag. Det är bara två veckor kvar till BF-dagen. Vi går ut och äter på restaurang också. Mysigt och gott. Man måste passa på, vem vet när vi kan gå ut och äta nästa gång?
Emelie får en liten pojke och ringer och berättar detaljerat om allt från förlossning, amning och vad man kan stjäla med sig från BB. Hon har alltid varit något av en “samlare“, men jag har för dåligt samvete för att ta till mig råden att ta hem filtar, lakan och täcken från BB. Ett friskt barn är det enda jag önskar med mig därifrån. Trots ingående information om förlossning och diverse otrevliga påföljder blir jag inte nervös över det. Jag ser fram emot att möta mitt barn istället.
Sista lördagen i Maj går jag på fotbollsmatch. Det är jättevarmt ute och hunden flåsar där hon ligger och hejar på sin husse. Jag ger henne rikligt med vatten. När matchen är slut och jag reser mig för att gå mot bilen upptäcker jag att jag är blöt längs hela högra benet. Först tror jag att jag slabbat ner mig med hundens vattenflaska men sen inser jag att då borde jag inte vara blöt bakpå jeansen och ända ner till knäet. Men om vattnet gått, borde jag väl vara mer blöt? Eftersom jag saknar erfarenhet i frågan ringer jag förlossningen när jag kommer hem och de vill att jag kommer in. De sätter som ett spännband runt min lilla kula till mage. Faktiskt har magen blivit lite rund de senaste veckorna och vågen visar på +3kg! Sen undersöks jag och de läser av en kurva på en skärm. Blodtrycket tas också, och för första gången är det högt. Jag blir förvånad men det blir inte läkaren. “Du har ju ett pågående värkarbete, känner du inte det?”, Jag känner ingenting så jag svarar nekande. Det visar sig att förvattnet troligen har gått, därav mina blöta jeans. Men eftersom det “riktiga” vattnet inte gått och jag inte påverkas av sammandragningarna får vi åka hem. Men vi åker inte hem, vi har gratisbiljetter till en konsert i stan och åker direkt från förlossningen till att lyssna på ett härligt rockband! Efteråt tänker jag att det kanske varit klokare att åka hem och vila.
Dagen efter är det mors dag. Vi åker först till Lennys mamma och sen till min. Rättvist ska det vara, så vi har till och med köpt samma presenter till våra respektive mödrar. Lennys mamma tittar på min mun och säger att “nu är det snart dags, eftersom dina läppar svullnat”. Jag tror inte på henne, jag är fullständigt övertygad om att jag kommer få gå över tiden minst en vecka.
Dan därpå är det mammas födelsedag. Ingen rast, ingen ro. En repris på gårdagen. Besök, present och fika. Mamma visar upp ett set hon stickat till babyn med kofta, mössa och filt. Jag fikar hos mamma men känner mig ganska trött efter en hektiskt vecka så jag åker hem tidigt. Lenny kommer hem sent efter att både haft jourutryckning och spelat badminton. Strax efter elva lägger vi oss och som vanligt pussas min mage god natt. Dessutom tillägger Lenny för första gången att “nu får du gärna komma ut om du vill”. Eftersom vårt barn kommer bli ett lydigt exemplar så lyssnar man på pappa. En kvart senare går vattnet. Syndafloden borde lätt kunna jämföras med detta! Kolugnt går jag och ringer förlossningen och frågar vad man ska göra nu. Lenny hämtar handdukar och torkar golv och madrass medan jag sitter i telefon.
Jag får rådet att ta två Panodil eftersom sammandragningarna kan komma under natten, gå och lägga mig och återkomma kl 8 morgonen därpå. Sagt och gjort. Panodil intas och sängläge likaså. Men efter en kvart börjar värkarna kännas rejält och inte är det långt emellan dem heller. Ett par minuter eller så. Jag ringer igen och ombeds ställa mig i duschen.
När varmvattnet är slut bestämmer vi oss för att åka in eftersom värkarna är så täta.
Jag åker inte hiss och gör det inte heller upp till förlossningen. Att gå i trappor med värkar som kommer jättetätt är inte lätt, men alternativet att fastna i en hiss känns sämre, så jag traskar! Vi välkomnas och skrivs in. Spännbanden runt magen installeras och värkarna registreras, samtidigt som en akupunkturnål sätts mitt emellan ögonen på mig. En landstingsrock, knähöga strumpor och kolossala trosor i nät-material ska tas på. Det känns som att klä sig för maskerad. När kläderna väl kommit på så erbjuds jag att bada. Av med maskeradkostymen, ner i ett stort ångande hörnbadkar. Tända ljus och en bricka med diverse drycker gör att det känns riktigt lyxigt. Men efter en timme i badet är det för jobbigt. Jag vill upp.
Inne på rummet får jag testa lustgasen. En vän i nöden. Först nu får jag undersökas. Jag är inte öppen någonting! Vägrar tro att det är sant så ont som det gör! Förklaringen kommer trekvart senare då jag helt plötsligt öppnats 6 cm (normalt öppnar man sig en cm i timmen). Inte konstigt att det känts!
Tidsuppfattningen försämras lite i samband med överkonsumtion av lustgas och de närmaste timmarna upplevs som i dvala. Jag vet att jag kräks. Och att jag helt plötsligt vill ha ryggmärgsbedövning fast att personalen säger till mig att det är lite onödigt eftersom jag är näst intill fullt öppen. “Det värsta är avklarat” säger de, men jag är envis. In kommer en läkare och ger mig en spruta i ryggen och höger sida domnar bort. Men i vänster sida gör det lik förbannat lika ont! Till dess att värkarna avtar pga. bedövningen. Nu måste jag istället få dropp för att sätta fart på det hela igen. Jag som var tacksam för en liten paus i arbetet blir förbannad på droppet och så fort personalen lämnar rummet för en stund ber jag Lenny stänga av droppet. Eller att öka på lustgasen. Han vägrar, och i efterhand förstår jag ju varför, men just då tyckte jag allt att han var lite elak.
Helt plötsligt sjunker hjärtljuden på barnet och in stormar läkare och en massa annan personal. Men allt stabiliseras fort och efter ett tag startar krystvärkarna. Man får äntligen ta i för kung och fosterland och det är välkommat. Efter ett fåtal värkar och ungefär en kvart inkasseras den bästa lön jag någonsin tjänat.
I samma stund som en liten varelse full av blod och fosterfett läggs på mitt bröst blir jag mamma. Den lille klumpen skriker och jag tittar efter för att bekräfta känslan jag haft så länge. Självklart är det en liten pojke. Lenny får klippa navelsträngen och lille pojken läggs till bröstet. Hungrig som en varg tydligen, direkt börjar han att suga efter mjölk. Inte konstigt att han är hungrig förresten, med den dåliga näringstillförseln han haft! En bricka bärs in med flagga, två champagneglas med cider och smörgåsar. För första gången på ett halvår är jag riktigt hungrig. Jag slukar allting. Glädjetårar fälls och de efterlängtade telefonsamtalen till släkt och vänner rings. Vi tittar på guldklimpen vi fått och förundras. Hur har vi lyckats åstadkomma något så vackert?
Men en sak stämmer inte. Han kan inte heta Nico. Det passar helt enkelt inte. Vi är helt överens, men något annat namn kan vi inte komma på bara så där. Vi har ju varit så inställda på Nico hela tiden. Det känns lite snopet.
Efter en halvtimme märker barnmorskan att vår lille son är ovanligt skakig. Hon väger (2835 gram) och mäter (50 cm) honom och tar blodprov och temp på honom och berättar att värdena inte var något vidare. Han behöver skrivas in på Neo-avdelningen för att få lite extra vård. Lenny får bära bort honom dit själv och jag lämnas kvar i förlossningssalen. Det känns inte roligt att ligga där själv så jag går helt sonika upp och duschar. En undersköterska tycker det är lite vanskligt och envisas med att stå utanför dörren ifall jag skulle svimma. Hon tvingar mig också att sitta på en stol och duscha, fast jag står upp i smyg bakom draperiet.
Betydligt fräschare går jag bort till Neo jag vägrar sitta i rullstolen som sköterskan tagit fram. Sonen ligger i en öppen kuvös. Påklädd har han blivit också. Helt underbar är han. Jag kan inte se mig mätt på honom.
På kvällen får jag testa att amma lite. Självklart har jag ingen mjölk ännu. Men barnets försök att amma stimulerar mjölkproduktionen. Normalt sett kan barnet vänta på den riktiga mjölken men vår lille sons reserver tog slut redan i magen på mig så han får ersättning istället.
Två dygn stannar Sigge på Neo. Sigge är namnet som vi kommer överens om till slut. Dessförinnan har han hetat både Kasper och Sander. Men Sigge är klockrent. Som i en drömbubbla lever vi uppe på BB. När Sigge är tre dagar gammal åker vi hem. Vilken känsla att få bära sitt eget barn över hemmets tröskel för första gången! Jag fäller ännu fler glädjetårar. Hunden hälsar den nya familjemedlemmen välkommen genom att ge ett par blöta pussar.
Många står i kö för att se vårt lille underverk. Men vi har all tid i världen.
En guldklimp ska dela vårt liv från denna stund och framåt.
För nio månader sen stod jag med en fyrakilosgädda i armarna - jätterädd.
Nu står jag med en trekilos människosparv i samma armar - innerst inne lika rädd, men samtidigt så lycklig….
Ett helt nytt liv startar - Livet med Sigge.
Maj 2006
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar