Tiden rusar och jag hänger inte med

Igår ( eller det känns i alla fall så)  låg Elton på mitt bröst nyfödd och hjälplös. Om han än själv aldrig skulle beskriva sig själv som hjälplös. Det är min bedömning, att han var rätt hjälplös sin första dag i livet. Och bedömningar är ju subjektiva...

Han låg där och pekade finger åt oss, åt allt som vi trodde vi visste om föräldraskapet.

Jag har visat bilden innan, men jag lägger upp den igen. Den säger så mycket.....

han hade så rätt, den lille livsnjutaren. Åt hel**te med allt vi visste!

Vi skrattade åt gesten han gjorde med sitt finger, åt det lilla hånflinet han la upp.

Det skulle vi aldrig gjort. Vi skulle tagit det som en varning. Som ett Omen. Varsel. Tecken. Ja, ni som känner Elton vet.

Elton har omkullkastat vår vardag, vårt föräldraskap och vår känsla av att veta saker och ting. Alla barn gör det på sitt sätt, så på så vis är  han inte unik. Men ni som känner Elton vet vad jag menar.

Han prövar oss, och han ger så mycket tillbaka.

Hans sinnen är på öppna för intryck och utmaningar, som en vidöppen bok. Han suger åt sig kunskaper, äventyr och utmaningar. han letar kickar överallt i sin närhet. Han kommer bli en äventyrare, en livsnjutare och en adrenalinsökare.

Och han utmanar oss, SOM han utmanar oss.

Och så glada vi är för att det är just vi som fått utmanas av detta underbara barn............

ÄLSKADE UNGE!

Igår låg du där och pekade finger åt allt, idag satt du, 15 månader gammal och fösökte spela Sigges fiskespel, tappade en fisk på golvet och sa:

"oj, tappa!"

Var tog tiden vägen?