Fia skriver om självständigheten. Om att fostra sina barn att bli självständiga, med "skinn på näsan".
Visst är det så. Man måste fostra barnen till att bli egna individer. Med egna viljor, egna åsikter och egna, starka ben som håller att stå på. Men det är svårt. Det är känsligt. Dubbelbottnat.
Från att bokstavligt talat varit EN individ, där man burit sitt barn i sin egen kropp, ska man fostra denna del av sig själv och sitt hjärta till en egen personlighet, som ska vara SJÄLVSTÄNDIG.
Själva ordet SJÄLVSTÄNDIG skär lite i mitt mammahjärta. Det betyder ju faktiskt att jag ska fostra och forma en del av mig själv till att så småningom STÅ SJÄLV. På egna ben. Utan mig.
Jag ska liksom jobba bort mig själv. (Eller i alla fall den roll jag spelar för mitt barns personlighet.)
Från det som ligger mig varmast om hjärtat av allt på denna jord. Mina egna barn.
Jag gör det, jag strävar dit. Man gör det av kärlek.
Men det tär lite, det känns och det bränns.
Det vämer i hjärtat när jag ser mina barn ta stora kliv ut i självstänigheten, men det bränner lite av vemod ändå.
Är det inte så?
Är det inte ett känslomässigt vågspel?
Vad tycker ni?
Det du skriver är så sant i mina öron. Det är sannerligen ett känslomässigt vågspel. Jag kommer alltid finnas näranära mitt barn men samtidigt med mer och mer "distans".
SvaraRadera