Trots

Det är mycket trots i hemmet nu.
Treårstrots.
Vredesutbrott och gräns-testning. Uppmärksamhetssökande aktiviteter.

I kombination med en ettåring som har energi i kvadrat, vilja som inte är av denna världen, och bla bla bla , ja ni vet vad jag menar vid det här laget. Elton är krävande. That´s it.

Det är jobbigt.
Jag är inte mer än människa. Jag orkar inte hur mycket som helst. Jag blundar ibland för vad Sigge gör, och jag blir jättearg ibland. Det kan inte vara lätt att vara tre år. Kan inte vara lätt att förstå varför mamma är så inkosekvent ibland.
Kan inte vara lätt att vara mitt i treårstrotsen.
Så mycket man ska kunna själv, så mycket energi, så mycket vilja. Och en kropp som växer så att motoriken inte hänger med. Som gör att man snubblar när man går balansgång, som gör att mjölken hamnar bredvid glaset när man prompt vill hälla själv.

Jag blir så arg när Sigge gör saker han vet är fel. När han gör det för att få min uppmärksamhet.
Sen blir jag ledsen. För att det känns som att det är ett tecken på att jag inte räcker till.
Sigge visar på många sätt att han hellre vill att jag ser honom genom att skälla, än att jag inte ser honom alls, alltför upptagen av annat. Det doftar otillräcklighet. Det smakar bittert. Surt.

Det är mycket lättare att vara pedagog på jobbet, än mamma. Det blir inte lika mycket känslor inblandat. Det blir inte samma skam. Huvudansvaret för att ge barnet kärlek och uppskattning ligger inte hos mig.

När mitt egna barn trotsar för att bli sedd ligger skulden hos mig (ja eller oss, eller situationen i stort eller ja ni fattar).

Ibland testar jag allt, tomma hot, hot som verkställs, mutor, belöningar, kompromissande, ignorering, raseriutbrott från min egna sida. Och inget funkar. Och så känner man sig dum, dummare, dummast. Jag utbildad 3,5 år på högskola till att bli en pedagog hör mig själv kasta ur mig tomma hot, som att vi måste rensa hans öron med flaskborsten om han inte lyssnar bättre. Eller att han måste börja om på småbarnsavdelning på förskolan om han inte kan klä av sig själv. (Saker man aldrig skulle verkställa, men som jag i stundens hetta tror skrämmer tillräckligt för att avvisa beteendet som fått mig ur balans) Hur pedagogiskt är det?

Sen bloggar man av sig lite. Gnäller lite med tangenterna för att få ut känslorna i ord.
Sen går man in till de sovande grynen, pussar på dem och ber till en högre makt att trotsen ska nått sin kulmen nu, att det ska bli lättare att vara tre år.

Och lättare att vara mamma