Alla känner apan

På måndag börjar jag min nya anställning i Rinkabyholm. Jag känner nästan ingen där. En känner jag.
Det är ju inget konstigt i och för sig. Men jag tror dessvärre att nästan ALLA kommer veta vem jag är efter först den där incidenten med HelloKitty brallorna i stl 104 och sen det som hände idag. ( den tidigare incidenten finns att läsa om längre ner)
Ni vet alla känner apan, apan känner ingen.

Idag åkte mannen tidigt på jobb i annan stad. Jag skulle upp och iväg. Skrikande tvååring, ville inte ha kläder på. Trotsande femåring, ville inte gapa vid tandborstning. Hur som helst vi kom iväg och ut i bilen. Den är lite trögstartad, vilket inte egentligen är så ovanligt, men Sigge går i extas av hjälpsamhet och liksom tjatar oavbrutet om hur jag ska göra, och jag bara "ursäkta men vem är det som har körkort och vem är det som har typ minst 11 år kvar tills man ens får sitta bakom ratten?"

Hur som helst, bilen startar och vi åker till förskolan och lämnar. Nu är ju detta samma förskoleenhet som jag kommer jobba på nästa vecka och jag möter inte färre än 6 blivande kollegor där.
Jag lämnar bägge barnen, av lathet parkerar jag på baksidan utanför Sigges avdelning.
Sen när jag ska åka till jobbet så ILLVÄGRAR BILEN ATT STARTA!
Lögn liksom. Jag får smått panik, ringer min kollega och berättar att jag kommer bli sen. Ringer min käre far och frågar om han kan komma. För syns skull öppnar jag motorhuven. jag fattar ju liksom ändå ingenting av det som är därunder, men visst gör man det ändå? Det ser bra ut kanske? Tar även fram instruktionsboken. Läser lite smått.

ALLA BARN står tryckta mot fönstret för att kolla på "sigges mamma som inte får igång sin bil" , inklusive säkert all personal "eftersom de måste ha koll på barnen eller nåt???"jag ignorerar.

Pappa kommer. Vi tar fram Startgasen. Han tar loss nåt jäkla filtermunstycke och sprutar in hur mycket gas som helst, jag ska typ sitta inne i bilen och gasa och försöka starta.

En rejäl EXPLOSION sker!
Jag lovar att det smäller värre än Big Bang.. Nu finns ju inte så många som kan säga emot, eftersom universum troligen bestod av väldigt lite liv vid den tidpunkten. Men det känns inte som en överdrift för mig. Pappa ryggar undan vid smällen, jag blir så jäkla nervös så jag STÄNGER AV MOTORN IGEN!  ---när vi väl fått igång den. Så vi får starta igen. Alla barnen står säker kvar vid fönsrtet, jag vågar inte titta. Skäms en aning. Möjligen finns ju också alternativet att fönstret gått sönder av smällen och alla barn ligger med skärskador på golvet. Förhoppningsvis har ju personalen då lika stor "koll på barnen" som fem minuter tidigare.

Med motorn igång kör jag till jobbet. På vägen ringer min pappa och säger att det möjligen kan vara nåt problem med bränslepumpen och att det försämrats av att jag parkerat i uppförsbacke. På jobbets parkering ser jag noga till ställa mig i nerförsbacke istället. För att få bilen att luta lite nerför så måste jag parkera konstigt nära en häck, men det skiter jag i just då.

Jobbar halva dan. Går ut på lunchen, försöker starta bilen, bara för att försäkra mig om att det inte kommer bli några problem senare under eftermiddagen. STENDÖD. går icke, Öppnar huven för att spreja i lite gas och lite 5-56, ( har hört att det kan va bra) .
BIG MISTAKE
Hade ju glömt hur nära häcken jag stod parkerad för att komma i det rätta lutet. Fick liksom mota undan häcken lite för att kunna öppna huven. Sen spreja, vänta lite, och så försöka starta igen. DÖD. Nähä. Skitsamma.
Ringer min pappa och förbereder på att han ev kommer behöva hämta både mig och barnen, försöker stänga huven, vilket är jäkligt svårt när man står parkerad inne i en häck, kan jag informera om. halva häcken följde med in i motorrummet, trots att jag liksom försökte mota bort den. In på jobbet. jobba klart.
Ut på parkeringen. Hålla tummarna att den startar. MÖTS AV DÖD BIL IGEN.

Ringer och begär hämtning av barnen inkl mig själv. Tänker att det ändå vore jäkligt bra om den startade så att vi kunde köra den till verkstan. Ger mig f*n på att lyckas med den jäkla bomb-gasen. Ska öppna huven när jag inser att jag ju fortfarande står jäkligt nära häcken. Lägger ur växel och handbroms och försöker knuffa bak bilen själv. Vilket inte är det lättaste eftersom jag så strategiskt parkerat i nerförslut.
Då kommer två personer gående över parkeringen, den ene är dessutom rektor på skolan där jag jag jobbar. Jag ber helt sonika om hjälp att flytta bilen ett par meter så att jag kan öppna huven. De är snälla och hjälper mig, men precis innan herr rektor ska knuffa så frågar han mig " har du lagt ur växel och handbroms?"
MEN HERREGUD! HUR DUM TROR DU ATT JAG ÄR. jag har en lägre position än du i skolväsendet, men jag är inte iq-befriad. Jag stod med i Aftonbladet -05 som en av de som hade bäst resultat på Högskoleprovet i Kalmar kommun (jo det är sant, även om jag blev skitbesviken när jag läste det, eftersom jag trodde att jag var med i Aftonbladet pga att jag vunnit en resa till Karibien, men det är en annan historia)

Vi lyckas i alla fall putta bak bilen och efter en halvtimme av sprejande och startade så hoppar bilen igång och jag kör den till verkstan. Lämnar den där och hoppas plånboken inte blir helt länsad.

När jag går ut till bilen för att länsa den på prylar så ser jag ju hur dumt det ser ut att till råga på allt ha hela skuffen full av uppblåsbara badleksaker. Mot rutan trycks en Krokodil i tät samvaro med en Dinosaurie.
Och det är liksom denna syn som alla mina blivande kollegor sett när de stått med näsan tryckt mot förskolans ruta, innan själva explosionen som fick bilen att starta:;

en riktig tajkon.

På måndag morgon kommer alla veta vem den nya läraren är:
"Hon tjejen med hemsk klädstil, som hade Hello Kitty brallor i stl 104, och som stod här utanför häromdagen och fick sin bil att explodera!"

Jag kommer få jobba för att få bort den titeln