Ljuset i tunneln

Igår var jag en ynklig människa.

Jag började tycka synd om mig själv. Jag kände att jag började bli bitter och fnös på näsan åt andra som klagade över bagateller och strunt, när jag satt ensam hemma med två sjuka barn och själv hade såna satans magkramper så jag inte visste vart jag skulle ta vägen bitvis.

Det kändes som värkar, fick liksom flashback från förlossningarna, kramperna kom, satt i nån minut och släppte lika fort som de kom. Magen blev stenhård.... och jag kunde inget annat göra än att sitta över toaletten dubbelvikt och vänta på befrielsen (eller tömning, eller leverens, eller kalla det vad fasen ni vill)

Elton stoppades i spjälsängen skrikandes för att han skulle va på ett säkert ställe, och inget ont skulle kunna hända honom. Sigge stod utanför toan och ropade, "mamma kommer du? mamma, gör du? mamm, kan du leka lite med mig?"

Jag svarade honom inte ens.

Sen fick jag dåligt samvete, för det.

Men jag förstår verkligen Eltons illpanik-attacker på nätterna. Har han haft såna kramper så hade jag också vrålat som besatt till nån kom och hjälpte mig.

och stackars Sigge, han hade sådär ont i förrgår i magen. Kom och skrek "aj, min mage" helt plötligt, och sen satt han på toan läääänge och "bajsade mjukt" som han sa....

Men nu ser vi ljuset i tunneln

Sällan blir man väl så glad när man byter en bajsblöja som imorse, när jag såg en ljusning i bajsets konsistens. (jo jag är en fullfjädrad småbarnsmamma som skriver så där , jag vet)

och sigge var också rätt ok i magen idag, och har inte haft ont i magen sen tidigt igår morse, nu klagar han mest över ont i rumpan, och vem fasen skulle inte ha det efter en sån omgång?

så vi kör på med lite salva, babypuder och tumhållande..

Nu har jag i och för sig lovat att hålla tummarna och annat för Linda i bloggen Innan du fanns....

Så jag håller stortårna istället...

Och nu är jag inte bitter längre... Vad fasen har jag att klaga på egentligen? Det finns ju dem som har det tusen ggr värre, som slåss mot elaka sjukdomar utan ände, och som kämpar febrilt mot att hamna här där jag är.... i småbarnssjukdomarnas förtrollade land

Linda, jag tror snart du är här!!!!

Jag är ju faktiskt världens lyckligaste människa.

Och den här elaka mag/tarm-infektionen, den är väl snart historia eller hur?

Ljuset i tunneln har tänts, nu ska vi bara krypa fram dit också, sen lämnar vi kvar viruet i tunneln och stänger till...

Så akta er för att gå in där!