Det finns många sätt att klämma sig, tro mig.
Häromdagen sitter Elton på govet i vardagsrummet. Han börjar skrik-gnälla. Hälften "det-gör-ont-skrik" och hälften "missnöjesgnäll".
Lenny och jag tittar på varandra. Det där missnöjesgnället hör vi alltsomoftast är är nästan immuna mot vid det här laget. Men det andra. Att han reagerar på smärta. Det hör liksom till ovanligheterna.
Lenny säger "vad är det med honom?"
jag ser inget konstigt med honom först. Men inser att han nog har ont nånstans. Sen ser jag att han liksom har handen under rumpan. Att den sitter fast där. Och att det är det som han är missnöjd med.Och att det är det som gör ont.
Mellan rumpan och fingerspetsen ligger Sigges träram till Bamsepusslet.
Han har ramlat på pusslet och fått fingret under.Och sitter sen med hela sin 9 kg tyngd på sitt lilla finger och kommer inte loss.
Det är inte lätt att vara liten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar