LÅG

Man blir låg av att gå på begravning. Det är ett som är säkert.

Idag begravdes min låtsasmormor i min barndoms kyrka. Jag döptes på hennes födelsedag. Hon låg död i en kista bredvid min dopfunt.  Barnmorskan som var med när jag föddes var på begravningen. Är inte det ett tecken på att livet liksom går i cirklar så säg?

Det var en fin begravning, med mycket musik. Jag har lätt att relatera till musik. Lättare än till det talade ordet.

Det jobbiga med begravningar för mig är att se alla människor så ledsna. Att alla har ett gemensamt liksom, saknaden. Det är det som är tuffast. För mig är inte det jobbiga att gå fram till en kista och ta farväl. För jag har svårt att se att det finns någon där i. För mig ligger ingen där då. Personen är redan borta liksom. Därför har jag svårt att liksom prata med en kista, att klappa på den eller att tända ett ljus inne i kyrkan för personen jag saknar. Hon är ju ändå inte där..........Och om hon skulle se mig däruppifrån sin himmel (eller vart det nu är, eller om det överhuvudtaget finns en sådan) skulle jag få en guldstjärna då, för att jag tänder ett ljus eller uttalar väl valda ord till kistan? Nej, ser hon mig, så ser hon hela mig. Mina tankar också, så tror jag det är.......

Däremot så accepterar jag och imponeras över folk som har förmågan att tro och se saker i ett annat ljus. I ett mer abstrakt och flexibelt ljus än jag själv. Som känner att de vill prata med kistan, som tänder ett ljus för att de vill det. Jag är alldeles för krass, konkret och logisk i såna lägen. Jag önskar jag vore annorlunda. Min pappa pratade så fint framme vid kistan, från hjärtat liksom. Det var inte konstlat, och jag hade kunnat säga samma ord, men det hade inte varit jag, liksom.

(Av samma anledning har jag svårt att känna att jag måste åka ut och tända ljus i minneslunden för Samba eller att komma ihåg att tända ljus vid hennes foto på kvällen här hemma, vilket Lenny alltid vill göra. Jag känner inte att jag tror på grejen liksom. Men jag accepterar fullt ut att andra vill, och då ska man! absolut!)

Begravingar är jäkligt dubbolbottnade. Man VILL gå, men man vill inget hellre än slippa. När jag sitter där vill jag bara ut. Men stanna. Tuff kombination.

Jag accepterar själva begravningen. Men sen när man ska på minnesstund i församlingshemmet, det är då jag svårt för det hela. Att gå dit med alla andra från kyrkan. Hälsa runt, säga några artiga ord till varandra och prata om allt mellan himmel och jord som att det inte finns någon som helst anledning att man är där... Att prata om hur dyrt elpriset har blivit liksom, Det känns falskt och oäkta. Jag kan inte förhindra att jag känner så, sen är jag tacksam för själva minnesstunden, för de som orkar anordna med gott att äta osv.... Det är kallpratet jag har svårt för. Det där "hålla masken och snacka om annat".....

Jag känner mer att  "låt mig gå till kyrkan, låt mig bli ledsen och låt mig gå hem liksom.....".

Men det är jag det! Sån är jag. KRASS, LOGISKT och KYLIG i mångas ögon.

Men jag är inte kylig. Jag lovar. Jag saknar med ett varmt hjärta min låtsasmormor även att jag inte visar det med hela min kropp och mitt språk. Och jag skiter fullständigt f*n i hur andra uppfattar mig i såna lägen, så länge jag själv tror att om lilla tanten sitter nånstans och ser mig på distans, då ser hon hela mig, rakt igenom. Då vet hon.

Att jag saknar henne.

Att hon fattas mig.

Att det alltid kommer vara tomt.

Så enkelt tror jag det är..........

Elton 6 dagar och tant Karin 92. Livet går i cirklar. Runt runt.....