ur min gamla dagbok...i väntan på min riktiga blogg

Juni 2006

De två första dagarna i Juni tillbringar vi alltså i lyckobubblan uppe på BB. Lenny åker som stolt pappa och fixar barnvagn och babyskydd till bilen och fredagen den 2 juni får vi åka hem. Sigge åker hem från BB i samma röda ställ som jag själv åkte hem från BB i 30 år tidigare. Det är lite häftigt! Hemma hälsas Sigge välkommen av “storasyster” (vi kallar numera den nio år gamla boxern för Sigges storasyster).

Vi ska ta kort till lokaltidningen. Man måste sitta jätteobekvämt och hålla upp Sigge i en jättekonstig ställning. När kortet publiceras i tidningen ser det ut som om vi sitter och visar upp en minikopia av Ipren-mannen. Sigge håller till och med händerna som om han höll i en gitarr.  ( det kommer en bild så småningom på look-aliken)

De två mammorna ur föräldragruppen som fått barn innan oss kommer på fika en dag. Jag kikar på deras bebisar och tycker att de ser groteskt stora ut - ändå skiljer det bara veckor mellan barnen. Deras huvud ser förvrängda ut tycker jag, och bara ett par veckor innan tyckte jag att bebisarna var så små……allting handlar ju om vilka referenspunkter man har!

Fotbolls-VM startar och Sigge har full uppsättning kläder i blågul kulör. En riktig supporter är född! Vi går även på pappas matcher och hejar för fullt, Sigge blir en riktig trogen maskot till IFK Borgholm där pappa spelar.

Första stadsrundan avklaras, det går fint. Att dra vagn på stan är en konst, jag överlåter rulltrappsåkandet till Lenny, han har mer koll på att manövrera vagnen än jag!

BVC-sköterskan kommer på hembesök! Hon får ta det som det är, här städas och bakas inte speciellt för henne! Även att hon har föranmält sitt besök hinner vi knappt hem innan hon kommer. Hon väger lille Sigge och pratar lite allmänt om BVC. Hon verkar trevlig, det är skönt!

När Sigge är tio dar gammal går han på sitt första bröllop. Eftersom det är Vm-match samma dag går Sigge i blågult Sverige-ställ på bröllopet. Han blir en uppskattad gäst, alla vill kika på lille klimpen.

Jag åker och hälsar på hos Emelie som fått en pojke precis en vecka innan mig. Det är som natt och dag. Emelie är supertrött, pojken är orolig och ledsen och hela lyckobubblan jag själv befinner mig i uteblir. Jag känner mig faktiskt lite dum när jag svarar nekande på frågor som “skriker aldrig Sigge såhär otröstligt” eller “är du också vaken hela nätterna”. Sen mår Emelie jättedåligt också, och det hjälper ju inte mig att ha mindre dåligt samvete för att jag själv har det så lätt med Sigge. Jag märker på Emelie att hon nästan blir svartsjuk när jag berättar att jag tar med både hund och barn och åker på fotbollsmatcher och stadsrundor. Hon fattar inte hur jag klarar av det, och jag kan inte fatta hur det skulle kunna vara så svårt. Vi hamnar i någon obekväm form av konflikt som tyvärr slutar med att vi drar oss lite undan från varandra istället. Tråkigt men sant.

Vi har haft problem med vårt avlopp i huset sedan vi flyttade in. En VVS-firma har lovat att fixa problemet genom att lägga ner nytt avlopp. Det är bara det att de aldrig kommer. De har lovat att fixa problemet innan Maj månads slut, men när de är en månad till midsommar blir vi irriterade. Vi har ännu en gång märkt att det bara är en tidsfråga tills vi måste rensa avloppet för hand. Vi kör till firman och min man säger helt enkelt vad han tycker. Det är inte endast snälla ord som kommer ur munnen på honom. Att personligen visa sig och dessutom hota med att svärta firmans rykte verkar hjälpa. Det gamla betonggolvet i källaren bilas upp fortare än kvickt. Det visar sig stå sämre till med rören än anat.

På midsommar är vi 25 personer hemma. Vi bilder kransar, äter sill, klär stång, dansar små grodorna till dragspelsmusik mm. Det är så familjärt att man känner sig lite obekväm. Men det är trevligt också. Mitt i firandet springer de trasiga avloppsrören i källaren läck. Det rinner ut vatten på golvet som stinker av urin, både gammal och ny. Det blir till att hämta en skottkärra grus och tillfälligt laga hålen. Lenny har spaden i ena handen och ölen i den andra när han skyfflar grus i källaren. Just den midsommartraditionen känns väl inte så familjär och vi hoppas inte att det ska blir en tradition på det sättet att det upprepas varje år…

Vi får njuta av Sigges första leende, men det är inte oss han ler emot, det är lamporna över vår säng. Samtidigt som man är glad att ha sett hans första charmiga leende känner man att det är trist. Uppskattar han 25Wlamporna mer än sina föräldrar?

Rörmokarna kommer och lägger klart rören tack och lov. Det känns som värsta lyxen att ha ett fungerande avlopp. Att veta att det man spolar ner i toaletten inte kommer ge en arbete om någon månad gör en nöjd. Tänk vad man uppskattar ett fungerande avlopp när man är van vid ett “manuellt”! ett riktigt i-landsproblem egentligen, men vadå?

Samma dag som vi njuter av att få höra Sigges första antydan till skratt så gråter han också första gången. Jag råkar drämma hans huvud i fönsterkarmen när jag ska lyfta honom ut bilen. Vilket dåligt samvete man får, jag känner mig som världens sämsta mamma!

Det som lockat fram hans skratt är den blå hästen i babygymmet. Av alla figurerna är det hästen han gillar bäst. Lenny blir lite orolig och försöker få honom lika intresserad av fjärilen, rymdskeppet och de andra sakerna, men det är bara hästen som gäller. Klart Sigge ska brås på mamma tycker jag och bli en riktig häst-kille. Pappa Lenny är mer tveksam till hans förtjusning i den fyrbenta varelsen. Lenny själv har något av en hästfobi. (han vågar inte ens klappa ett shetlands-ponny-föl som är mindre än vår egen hund).