September 2006
Första helgen i September döper vi Sigge. Det går bra. Sigge är lugn och snäll och vaken hela tiden. Lennys syster med sambo och en kompis till oss sjunger två fina sånger i kyrkan. Efteråt är det tårta i församlingshemmet. Det känns sådär att klä Sigge i klänning, och jag vägrar ha sådär pastell-baby-ljus-blå sidenband i den virkade varianten som jag själv är döpt i. jag köper marinblå band, det är finare. Hade velat ha gröna helst, men det ska tydligen vara blå får jag höra från olika håll så jag får ge med mig.
Samba har upptäckt Sigges babygym, men hon tycker mest det är trevligt att ligga och vila på det mjuka underlaget. Själva figurerna struntar hon i tack och lov.
Dagen efter dopet går vi till fotografen. Hon tar underbara bilder på lille Sigge. Vi ruinerar oss nästan, man vill ju liksom ha allihop.
Eftersom det gått nästan tio år sedan min man fick ett fult ärr i huvudet och ärendet riskerar att preskriberas beslutar han att han vill söka ersättning från försäkringsbolaget för vanprydane ärr. Mina kunskaper från fotokursen sätts på prov. Att fotografera ett ärr så att det ser så FULT ut som möjligt är en konst. Ljussättning och vinklar måste man ta hänsyn till. Använder både ficklampa och läslampa och blixt för att få fula skuggor. För första gången är man nöjd när bilden ser så hemsk ut som möjlig. Lenny mailar in bilden och får lite pengar. Han får mindre pengar än för ett ärr han har på ryggen. Anledningen är att “hänsyn tas till huruvida ärret syns eller ej” nu är Lenny rakad, frågan är såklart vilket man ser då? Ryggen eller huvudet?
En barndomskompis till Lenny åker på jobbresa utomlands. Vi passar på att låna hans lägenhet i Stockholm några dagar. När vi kommer upp överraskas vi med champagne och två glas på en bricka. Synd att jag ammar bara. Vi sparar flaskan till ett senare tillfälle. En låda lego står på diskbänken - en present till Sigge.
I den kungliga huvudstaden försöker vi hinna med så mycket som möjligt på den korta tiden vi har. Vi åker tunnelbana med en trött och ledsen Sigge och träffar på en utländsk dam som läser böner över honom och välsignar honom för fullt. “gud välsigne liten pojke, gud välsigne liten pojkes mamma och pappa, gud väldige att liten pojke inte ska gråta” Sigge slutar gråta, om det beror på att han blir förskräckt av tantens beteende eller om högre makter är inblandade vet jag inte….
Vi hälsar på vänner i Stockholm. Min syssling som jag umgicks med en hel del som barn råkar bo bara några kilometer från där vi lånat lägenheten. Självklart måste vi hälsa på henne. Min äldsta barndomskamrat bor på Kungsholmen och en kväll blir vi bjudna dit på mat. Precis innan vi ska åka, efter att ha badat i badkaret i lägenheten (vi anordnade helt enkelt ett eget babysim) och haft skoj, så blir Sigge otröstlig! Det har aldrig hänt innan. Vid 3,5 månaders ålder får Sigge sitt första gråtanfall. Vi är helt handfallna. Vad gör man? Sigge skriker i ca 5 min utan uppehåll och inget hjälper. För oss känns det som timmar. Och tänk de som har kolikbarn som skriker varje kväll. Vi måste var lyckligt lottade….vi bestämmer att strunta i tunnelbanan och ta bilen istället. Vore hemskt om det hände igen på t-banan anser vi. Men Sigge är glad igen, och vad som egentligen fått honom så ledsen får vi aldrig veta.
Vi hälsar också på en barndomskamrat till Lenny och går för första gången in i kyrkan där Lenny döptes precis 30 år innan Sigge föddes (på dan faktiskt). Botkyrka kyrka. Den är fin. Vi sätter blommor på Lennys mormors grav. Att hitta en grav på Skogskyrkogården i Stockholm måste vara som en avancerad mörker-orientering utan karta….någon som är lite häftigt är att regnet hänger i luften hela tiden medan vi planterar och sätter ljus på graven. Precis när vi är färdiga och Lennys ska gå och hämta en vattenkanna så skiner solen igenom det ofantliga molntäcket. Och lyser - just bara på själva gravstenen. ingen annanstans lyser solen mer än just på Lennys mormors grav. som en liten hälsning liksom.
En kväll går vi ut och äter på pizza Hut på Söder. Sigge är vaken hela tiden och envisas med att sitta i knäet när vi äter, men det är helt ok, han är så snäll så det är inga problem. Trots att vi äter trerätters och därefter när Lennys morbror med flickvän ansluter väntar vi medan även de äter trerättersmeny. Det rör sig om flera timmar vi sitter där. Men det finns mycket att se så Sigge är nöjd.
Gamla stans Coffee cup får besök också. Det är tur att kedjan inte finns i Kalmar för då hade jag blivit ruinerad totalt. Jag kan inte få nog av den vita varma chokladen med vispad grädde…. Dreglar bara jag tänker på den.
Efter fyra dagar i stockholm anser vi att vi hunnit med mycket. Åker nöjda hem efter vår minisemseter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar