Den starka viljan

Idag hade vi uppföljningssamtal med Elton på förskolan. Jag kände en viss nervositet inför detta samtal. Jag kände att det är nu man får veta lite hur det fungerar. Med Sigge kände jag aldrig så. Har aldrig gjort. Men med Elton är det annorlunda. Hans första år var ett år i chock. Han är väldigt krävande, han är otroligt intensiv och han har ett sjuhelsikes humör, som ni som känner honom vet. Han väger upp alltihopa med att vara världens charmigaste och gladaste. Tack vare det har vi alla överlevt. Ibland är det så det känns..........

Jag har rätten att skriva så här. Jag är hans mamma, som älskar honom över allt annat på denna jord. Han är ju en del av mig, av oss. Hur kan man göra något annat. De som känner Elton, vet vilken underbar personlighet han är. De som träffar honom flyktigt, kan lätt få en felaktig uppfattning.
Döm om min besvikelse när jag hört att folk pratar runt om honom som nåt skräckexempel.
Som " den där" ungen som är så besvärlig. Som nåt samtalsämne.
De människorna känner inte min son. De har bara råkat lära känna en del av honom. Då behöver man inte yttra sig. Det sårar mer än det ger. That´s it. Låt inte en ettåring få ett rykte. Låt honom själv visa andra sin personlighet, så att alla kan skapa sin egen bild. Det är min åsikt.

Det där var möjligen en parantes.
Vi återgår till uppföljningssamtalet.
Jag känner att då jag själv är förskollärare så kan jag subtexten i såna samtal. Jag kan läsa mellan raderna en del. Jag vet hur man som pedagog kan uttrycka saker som " sjuhelsikes humör" eller "galet intensiv totalt utan hämningar" fast i andra ord.
Så jag gick till samtalet med känslan att "här gäller det att läsa mellan raderna"
Jag sa till mina kollegor och till Lenny innan samtalet att " det kommer inte dröja länge förrän orden "stark vilja" kommer fram (underförstått sjuhelsikes humör och ganska galet temprament). 5 minuter in i samtalet eller nåt så kom det.
"han har en väldigt stark vilja...."
Jo tack, vi vet.

Det där viljan, den kommer ta honom långt. Det är en drivkraft som inte alla får med sig. Elton har den med råge. Det är en gåva, men inte alltid så lätt att tackla, varken för honom eller för oss. Men jag är övertygad om att man ska se den som något positvit. Som utvecklar och leder framåt.

Jag gick från samtalet med ett lättat hjärta. Det går så bra för Elton på förskolan. Han är sådär social, sådär glad och underbar, som bara Elton kan bli. Personalen känner honom nu. De vet vad som behövs. De har fått lägga mycket tid på honom vad gäller vissa bitar (sovandet såklart) men det har fått ta tid. De sitter fortfarande bredvid honom när han ska sova och håller lite om honom så han inte ska rymma. Men han är i samma rum som de andra nu, han gallskriker inte längre. Det går åt rätt håll.
Sen blir han arg ibland, vansinnig. Men det går fort över. Och han FÅR BLI ARG på förskolan, det känns skönt. Att han blir arg där också, och inte bara hemma, ser jag som ett tecken på att landat där nu, han är trygg. Skön vetskap.
Han gillar sina förskolekompisar och de gillar honom.
Det kommer gå bra för honom i livet.
Hans vilja för honom långt.

Som jag brukar säga:
"Elton föddes i 110, han har inte sackat av på farten än. Han föddes på ren vilja, trots att mina värkar inte klassades som "riktiga värkar" ens 40 minuter innan han föddes. Med en sån vilja av stål, kan man inte misslyckas. Men man sätter sig själv och sin omgivning på prov"

Den prövningen tar jag mer än gärna som förälder, även om man suckar ibland.
Underbara älskade unge:

Och, ja!, han har mitt hårspänne!

Visst är han fin?