Tomten av Victor Rydberg - min version

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova på andra plan
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på svensk och alban,
snön lyser vit på taken.
Endast Elton är vaken.

Står där så pigg vid spjälsängskant,
energisk mot den vita driva,
tittar, som många nätter förr,
upp emot månens skiva ,
tittar mot hallen , där mor och far
drar kring med sin bleka uppsyn ,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom sitt hår,
skakar huvud och hätta ---
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» ---
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
börjar att gapa och skrika,
att nattens ljud berika.

Står vid spjälsäng med gallervägg,
känner på alla spjälor ---
Mamma drömma vid månens ljus
sommardrömmar i sängen;
glömsk av barnskrik och stel  och öm
Pappa i sängen har ock en dröm
drömmen han  just berövas
tålamodet prövas; ---

Går till stängslet för barn och ser,
ser, hur de sova där inne;
där vid sängen han liksom står
som stolt på sin högsta pinne;
Sigge i bansängs värme mår gott,
pratar och viftar i drömmen smått,
Sigge sin Elton känner,
de äro gode vänner.

Elton skriker sist för att nå
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
mamma och pappar vaknar snart,
nalkas att väckas av skriken då,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, mor och far,
ren genom många nätter
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick --- men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Elton gapar allt vad han kan
hans skrik i öronen ska slå  fäste
högt på skalan i decibelets doft,
nära vid tinnitus näste;
nu har redan far varit vaken
men till morgonen med blad och blom
kommer han nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har de alltid att "kvittra" om
månget ett fostrans-pek-pinne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i Eltons sinne.
Genom en springa i fönsterkarm
lyser månen på Eltons säng så varm ,
strimman på sängen blänker,
Elton grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Elton lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, VARFÖR INTE VAKEN VARA????.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i på andra plan
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast Elton är vaken.