Det är svårt....

..... att tackla vissa saker man ställs inför.
Just nu handlar mycket om Eltons vilda framfart.
Att han puttas, knuffas och ibland slåss.
Jag VET ju att barn inte gör såna saker av elakhet, barn är inte elaka. De har bara olika sätt att uttrycka sig på. Men det är jobbigt när uttrycken handlar om negativa beteenden.
Hur lär jag honom att han inte får slå en 7veckors bebis med en leksaksbil.
Att man inte får putta omkull kompisarna?

Jättesvårt tycker jag. När de är så små, det går ju inte att förklara, liksom.
Det har problemet hade vi aldrig med Sigge. Han har ALDRIG slagit, puttat eller på ett fysiskt sätt gett sig på en kompis (fast faktiskt har det hänt att han inte är så himla snäll mot Elton, men det är väl lite speciellt med syskon)

Men Elton, han far fram som en virvelvind. puttar omkull barn i sin väg för att han tycker de är i vägen, för att han kan och för att han vill. Och för att man får uppmärksamhet om man gör det!
Genom att putta så säger ju mamma till mig, om än strängt, men jag får ju ändå hennes fokus.

Och Elton älskar att vara i fokus på alla sätt.

Det är jobbigt tycker jag som mamma. Att han gör så.
Nu mer kommer jag i fortsättningen köra på taktiken att avleda, hitta på nåt annat, glömma bort....... Nonchalera, när det är möjligt. Är det fel? Ger det fel signaler om jag inte ryter i?
Det märks så tydligt att det är min reaktion han är ute efter. Slutar han om jag inte ger honom den förväntade reaktionen? Eller tolkar han det då som om det han gör är acceptabelt?
Vad tror ni andra?

Fy så svårt.
Mycket lättare att vara pedagog än mamma.