KAOS - Bloggbrist

Just nu är det ganska kaotiskt i det här hemmet.
Imorgon flyttar vi. På torsdag ska lägenheten städas ur och på fredag är det besiktning av den. Det finns att göra om man säger så.
Det packas, städas, rensas, kastas och sorteras.
Det terroriseras också - genom att den yngste familjemedlemmen VÄGRAR sova!
Icke!!! - att han ska sova.
Inatt sov han sådär 6 timmar lite drygt. 6 timmar!!!! han borde ju liksom sova det dubbla?
Och Sigge är lite orolig av sig över den stundande flytten - just som vi trott.
Dessutom har hans luftrör börjat protestera ikväll - säkert pga allt damm som far runt när vi städar och röjer.
Ha överensseende. Bloggen uppdateras i sinom tid.

Vinnaren!

Grattis NINA KRISTIANSSON!
Du vann i tävlingen.
kontakta mig för mer info!

Vinnaren kommer snart upp

Har inte glömt presentera vinnaren.
Ska hitta en sida på nätet att Lotta
fram en vinnare på. Kommer inom kort.

Tranan på inmarsch

Nu är tranan på inmarsh i det Olinska hemmet. Ett hem i kaos, Hemmet som nån glömde. Eller liksom inte orkade engagera sig i längre. Om 6 dagar flyttar vi. Ingen orkar längre städa eller plocka. Här är det just nu liksom anarki. Om tranan har några reservationer träder de möjligen in nu.
Sigge envisades med att hänga upp en foppatoffla istället för en strumpa. Sen ville han att vi tog ner jul-lådan för att hitta jul-strumpan som Elton kunde ha. Men jag sa att en raggsocka dög gott och väl. Sigges nästkommande stora bekymmer var huruvida tranan skulle komma in genom hans vädringsfönster eller ej, ty tranor är ju ganska stora, det visste han. Så vi fick öppna på vid gavel.
Nästa grej för Sigge att fundera på var angående vart tranan skulle ställa sin kvast. Det känns som om vi missat något i informationen där. Man jag orkade inte bry mig. Men om vi har tur kanske tranan har meden kvast och hjälper oss att städa lite. Det skulle ju liksom vara välkommet. Ett par godisbitar i strumporna ( ja foppatofflan) och så en storstädning av hemmet, liksom.
Som min vän M sa: jag skriver en lapp:
 "skit i godiset, städa istället"

Sen är det ju bara att hålla tummarna

Ett litet förtydligande ang duktigheten.

Jag är inte perfekt! jag dras med i samhällets norm att använda ordet duktig i alla möjliga och omöjliga sammanhang.
Jag menar INTE att man inte ska berömma barn!
Man ska överrösa dem med beröm för det de gör bra. Men ibland kan man använda andra ord, eller berömma på andra sätt. Man kan berätta hur glad man som förälder blir när barnet gör si eller så, hur bra det är att ens son eller dotter lärt sig ditten eller datten därför att.... osv. Ni fattar!

Man kan gott använda ordet duktig också, när det handlar om saker vi kan bedöma och värdera.
Alla är liksom inte lika duktiga på höjdhopp, när tävlingen handlar om att hoppa högst.

Men vi ska akta oss för att avända oss av det i fel sammanhang.
Hoppas ni fattar vad jag menar.

Angående det här med duktigheten - del 2

Akiz kommenterar: " jag förstår vad du menar, men jag tror faktiskt inte att folk menar att ett barn som skriker är elakt. Det är bara ett ord man använder i fel sammanhang. De flesta har nog sagt så utan att mena det ordagrannt, men jag förstår att det skär i öronen att höra det gång på gång... kram"


Tack för kramen och kram tillbaka, kära du.
Jag tror ju inte heller att folk tänker på vad de säger, när de säger så till en sliten småbarnsförälder. Men det jag retar mig på är att redan där, i början av ett barns liv blir  ens "duktighet" ifrågasatt av oss vuxna. Barn ska liksom inrätta sig efter våra normer om vad som är duktigt, och vem vet egentligen vad det är? Vem bestämmer vad som är duktigt? Och vad är motsatsen till duktig?

Det som retar mig är att det är så accepterat att liksom inrätta barns beteende efter våra egna normer, gränser och förväntningar. Att barn som uppfyller det i hög grad, och som dessutom låter oss vuxna tillfredsställa våra egna behov, anses lätt som duktiga! Förstår ni vad jag menar?
Vem säger att ett anpassningsbart, tyst barn är duktigare än ett annat, mindre tillmötesgående barn? Vem är egentligen "duktigast" på att visa oss vuxna att något är fel? Att ha en egen vilja eller en stark kraft att kommunicera och förmedla är väl inte något som strider emot att vara duktig.

Nu till diskussionen i Hällevik. Både min goa kompis A och jag har ju begåvats med små sparv-ungar. Både J och Elton kvalar ju in i flugviktskategorin utan problem. De väger ganska exakt lika litet. Skillnaden är att Elton äter som en häst, men gör av med på tok all energi ändå, medan J inte gärna åt alls. Så sitter vi vid bordet och ska äta. Vi lägger upp mat på våra små barns tallrikar och Elton hugger in, medan J mest petar runt i sin mat. A får truga och muta och lirka för att få i honom mat och J vill helst inte alls sitta på stolen.Så säger A till mig:
"oh, så avundssjuk jag är på dig som inte behöver tjata på honom att äta. Så duktig han är!"

Det var då jag ifrågasatte vem som egentligen var duktigast. Är man duktig för att man äter bra? För att man liksom stoppar in när kroppens signaler säger att man behöver mat. När man är hungrig och sugen och glupsk?
Eller är man duktigare när man faktiskt sitter still på stolen för att nån säger att man ska, trots att man inte vill. Äter lite för husfridens skull, fast man inte är hungrig?
Eller är man bara mer eller mindre anpassningsbar?
Kan man överhuvudtaget vara duktig på att äta?
Och vilka kriterier ska man uppfylla för att vara duktig?
Jag har dessutom stött på ordet duktig i alla möjliga konstiga sammanhang, som jag inte anser att vi ska värdera eller bedöma. Att små bebisar gå upp bra i vikt? -  Är det duktigt?  Att man lär sig gå vid tidig ålder - oh så duktigt? Eller?????

Att man kan ramsräkna till tjugofem fast man är bara tre? Är det duktigt? Även om man inte förstår ett skvatt av innebörden, man kanske inte ens vet att sex päron är fler än två apelsiner.

Barn som tänker innanför boxen, som ger de svaren vi vuxna vill ha, dem klassar vi lätt som "duktiga", men i slutändan tror jag de barnen som har förmågan att tänka lite utanför ramarna, som är kreativa och ger oväntade svar, som kommer komma längst, om man nu ska värdera barns kunskaper.

I min värld får trotsiga, nyfikna och ifrågasättande barn ett vidgad syn, men de är inte de barnen som i första hand barn kallar "duktiga"
Vad tycker ni?
Finns det duktiga barn?

Ska vi kalla barn duktiga. ?

jag tycker gott vi kan låta bli.

Häromdagens bästa konversation

Vi kommer ikapp en timmerlastbil på E22:an.
Sigge säger:
"mamma, tror du den är på väg hem till oss med alla stockarna?"
jag svarar: " nä, det hoppas jag inte, vad skulle vi med alla dem till?"
Sigge: " vi kunde mala sönder dem och göra papper av dem"

Han är verkligen kreativ, vår son.

Min finfina tröja från YOUTOPIA

Jag fick en superfin cardigan från Youtopia.se för ett tag sen på posten!
Så här ser den ut:

Den heter Celine. och du kan kika mer på den här på hemsidan.
Ni har väl inte heller glömt min tävling som avslutas på fredag, där ni själva kan vinna ett plagg från butiken???
Var med, vet ja!

Angående det här med duktigheten - del 1.

Skrev några rader om det här med att jag tycker att vi värderar saker som barn gör i allt för hög grad.
För min del blev det tydligt för mig när Elton föddes.
Elton var en orolig själ som nyfödd. Han skrek, hade magknip, hade ingen sugteknik. Jag hade ingen mjölk och han rasade i vikt. Den lilla mjölk han trots allt fick i sig spydde han upp pga sin otäta magmun eller fick magont av pga sin allergi. Det var ett elände. Och folk frågade:

" är han snäll eller låter han er sova på nätterna?"
" är han duktig eller skriker han mycket?"

Det där är frågor folk ofta ställer utan att tänkt på hur det låter i öronen på en sliten småbarnsförälder som varken fått sova ut eller vila öronen på flera dagar.
Som de där frågorna provocerade mig!
Jag vet att jag svarade lite spydigt tillbaka vid nåt tillfälle:
"nej han varken sover eller är tyst, men tror du att han är elak?".

Barn är inte elaka. Små bebisar skriker inte av elakhet eller trots. Små barn skriker för att behov av en eller annan anledning inte blir tillgodosedda. Det är jäkligt tufft i sig som mamma (och pappa så klart) att veta det. Att man inte kan tillgodose sitt barns behov. Att det sen blir en ond spiral av det hela pga att barnens skrik gör att du själv inte får dina egna grundläggande behov tillgodosedda, det kan bli en form av terror.

Det sista man behöver i ett sånt läge är en person som ställer dumma, ogenomtänkta frågor.
Som värderar ditt barn efter helt fekaktiga kriterier?

Det var del ett. Jag kommer skriva mer om vad jag menar runt det här, men det får bli en annan dag.

Vi kör en repris....

.......från förra året
Vi är ju tydligen dumma nog att göra detta två ggr på ett år.
hahah

fast numera har vi tack och lov ingen trappa..

Ibland är jag bara såååå före!

Haha. skrattade gott idag på föreläsningen vi var på.
Föreläsaren avslutade förmiddagens föreläsning med att slänga ut en fråga jag ivrigt diskuterat med mina kollegor i ett par veckor på jobbet senaste tiden, pga en simpel diskussion som uppkom när jag var hos Annika på besök.
Vad innebär det att vara duktig?
v
Jag kan blogga mer om detta framöver, men som Annika och jag diskuterade i Hällevik:
ibland lägger vi in alldeles för mycket värderingar i saker som inte det ligger nåt värde i att bedöma.

Tänk att man är så före sin tid ibland.
Känner att jag måste utveckla det här och skriva ett längre inlägg om det framöver, för att förtydliga vad jag menar. Men nu kallar sängen, God natt kära vänner!

Beordrad handväska

Idag har jag varit på heldagsföreläsning i Kalmarsalen. Med handväska!
Nu skrev jag ju visserligen i förra inlägget att jag var frisk hittills, men jag förstår om ni som känner mig blir lite tveksamma när ni läser det där om väskan. Men det ligger till så här:
DEN ÄR BEORDRAD. ( ja eller i alla fall kraftigt önskad av min omgivning)
I början av veckan lyckades jag med bedriften att slarva bort tre av mina kort. Bland annat körkortet. Sigge började gråta när jag sa att jag letade efter mitt körkort eftersom han för sin inre syn såg att vi nu inte skulle kunna ta oss nånstans. Jag engagerade ungefär halva Kalmar i mitt letande, då jag ringde ett par olika ställen där jag varit och frågade om mitt körkort upphittats där, samt ringde mina föräldrar, vilka vände upp och ned på sitt hus. sen letade jag igenom bilen med det enda positiva resultatet att jag fick den något mer urstädad än tidigare. Men inget körkort.
Efter lite trilsket förbannande över mig själv, erkände jag även för mannen i huset att jag tappat mitt körkort. Han ifrågasatte då om jag inte tyckte det kunde vara en bra idè att ha nån form av plånbok eller väska eller så, eftersom det hör mer till vanligheterna att jag tappar bort mina kort, telefon, nycklar osv stup i kvarten.
Sagt och gjort. Fram med en ful väsk-jäkel. Ner med resterande kort, telefon och nyckelknippa. Iväg på föräldramöte på Eltons avdelning.
På vägen dit får jag ett sånt bildminne från något som hänt på morgonen. Elton står i hallen med en penna och en o.b. i handen. Kvitton, rabattkuponger och nåt tuggummipapper på golvet. Jag suckar, tar ifrån honom grejerna och rensa upp på golvet. Men i bilen på väg till Rinkabyholm slår mig frågan:
"varför försökte Elton trycka in en penna och en o.b i byrån i hallen? genom den lilla springan som leder in i lådan? hade han lyckats peta in något plattare och enklare där innan? 
Bäst att jag kikar i lådan när jag kommer hem......
Och så klart, när jag kommer hem, så ligger alla korten där i byrålådan.
Busunge!

Och jag lyckades inte slarva bort handväskan en enda gång, idag. Men fasen så ovan jag är med handväska. Som att klä en gris i kjol ungefär.

Sjukrapport från veckan

Jag tänker inte mala om alla sjukdomar vi haft: Gör helt enkelt en snabbuppdatering:

Sigge: blev feberfri i fredags, sen dess rastlös och pigg.
Elton: fick skyhög feber i lördags kväll. Hade ryck i armar och ben och närmre 41 graders feber. Fick kontakta 1177 och kyla honom med kall handduk. Klarade oss utan feberkramper. Sen lite feber på söndagen. Feberfri måndag-tisdag. Fick ny penincillinkur pga öroninflammation och febern kom tillbaka på onsdagen. Lider också brist på självbevarelsedrift allt som oftast. Tror dock inte penincillinet har nån effekt på detta.
Lenny: kom hem från jobbet i tisdags, liknade mest ett spöke, svettas ännu oceaner varje natt, har stundstals frossa och hostar upp lungorna några ggr/dag.
Mammatajkon: lider ju av hopplös kronisk förvirring, men i övrigt ok. ännu kanske ska tilläggas.

Föräldramöte ikväll och det kändes som om jag missat nåt:

..på kvällens föräldramöte på Eltons avdelning sa pedagogerna:

"barnen är ju också inne i en fas eller ålder när de ofta testar gränser och är ganska orädda av sig...?"

FAS??  Det känns som om jag missat nåt......

SÖTNÖT!

inlägg nr 2

Först och främst vill jag be lite om ursäkt om jag lät tvär. Jag blev bara lite lack på statsistiken, när det handlar om i mina ögon ett så viktigt ämne.

Jenny: så sant, så sant! Jag förstår att man inte alltid kommenterar när det handlar om saker som lätt missförstås. Tangentbordet är inte alltid lättaste plattformen att diskutera.

Agnetha: Självklart ska man inte tvinga på nån nåt de inte vill ha! men jag tror inte att små barn väljer i den utsträckningen vi väljer att se det. De påverkas! inte bara av oss, utan av hela samhället, av kulturen, barnböcker, barnsånger och av självaste Bolibompa. Samhället ändras och vi kan inte längre fostra barn efter den fostran vi själv fick. Sen skrev du om att vissa förskolor blivit förbjudna att köpa in rosa slott. Det är ju bisarrt! Jag anser att man ska få köpa in hur många rosa slott man vill, dränka sig i riddarborgar eller stå med glittrande paljetter upp till halsen, bara man låter alla vara med och leka med materialet på samma villkor! jag tror inte alltid vi är så duktiga på att bemöta alla likadant. Har vi alltid samma regler, bemötande och förhållningssätt oavsett vem som leker med slottet?

Minna: kul att jag inspirerade dig! Jag, som känner dig privat vet ju att du tänker till och är medveten i ditt bemötnande!, men jag tror som sagt inte heller att det sitter i kläderna och jag är inte av den åsikten att jag tror att barnen väljer själva. Som jag skrev här ovanför så tror jag faktiskt att barn påverkas av oss att välja vissa saker, pga vad vi visar dem och introducerar dem i, på grund av hur vi bemöter dem när de agerar på olika sätt. Och den påverkan börjar inte i treårsåldern, den börjar i samma stund vi får upp ett kladdigt barn på vårt svettiga bröst. Det första vi kikar efter är om barnet har en snopp eller snippa, så vi vet hur vi ska bemöta det. det finns forsking på sånt, spännande forskning. Det finns exempel där man dolt spädbarnets kön för människor, och människorna som möter barnet känner STRESS över att inte veta barnets kön, för att de inte vet hur de ska bemöta det. Det är skrämmande om nåt, tycker jag!

Nea: nä ! jag tycker inte du ska sitta och klura i såna här frågor just nu, om det känns betungande, om du inte tycker det är oerhört intressant förstås (vilket det ju faktiskt är)! Tids nog ställs du inför dem. Och med ditt öppna sinnelag så kommer det säkert lösa sig galant! njut av din graviditet nu! Och ännu en gång grattis!

Petronella: min kloka vän och kollega! i såna här frågor är du såååå  mycket klokare än mig. Du som läst och studerat sånt här. Som har tänkt till mycket mer än mig! För jag tror det är det som det handlar om. ATT TÄNKA TILL! att fundera över sitt agerande, att blir klar över varför man gör som man gör. Att liksom inte leva i ett samhälle i förändring och stenhårt leva kvar i det bemötandet man själv fick till sig när man var barn. I dagens samhälle är gårdagen förlegad.Jag tackar för dina synpunkter och tar till mig, Nedslås tillvisso över vad du skriver angående att folk idag inte accepterar alla typer av familjekonstellationer eller sexuella läggningar. Jag var nog naiv som skrev som jag gjorde. Det var möjligen nån form av önsketänkande.

Och jag håller verkligen med dig när du skriver att " jämställdhet är ett mycket stort och viktigt ämne och säga att det inte är viktigt är att spotta på våra barns framtid!"
åh så klokt!

4 modiga av 140

Jag bloggar ett inlägg och skriver vad jag tycker. Frågar er vad ni tycker?
140 besök har min blogg haft sen dess. 4 modiga har yttrat sig.
Och oh vad jag blir sugen på att skriva mer om ämnet när jag får lite respons...... Tack för feedbacken Petronella, Agnetha, Minna och Nea.
Det får nog blir ett inlägg nr 2 i den här frågan. Omedelbums eller ikväll kanske. Jag får se. Och får jag respons då med kanske ett tredje. För man tycker så olika i såna här frågor och det är ju det som är så spännande........

Och tycker ni läsare nu att det är fan så skitjobbigt att mammatajkon ska komma med åsikter om såna dryga saker som jämställdhet, könsroller och genusmedvetenhet - ja men så skriv det då!!!
Är det därför 136 människor läser inlägget och sen skiter i att lyfta fingrarna till tangentbordet?

Jag tycker bara det är en spännande diskussion. Jag tycker det är lite kul respons från läsare att veta deras åsikter. Jag ger min sida av saken och säger A, kan ni inte säga B då?

Tack ni modiga 4.

Så nu har jag klätt honom i rosa...................

...då behöver jag inte berätta om regnbågsfamiljer och homosexuella äktenskap ;)

om genusdebatten.......

Det verkar som om alla mamma-bloggar helt plötsligt måste engagera sig i genusdebatten och diskutera könsroller. Jag tänkte inte skriva evagelie-långa inlägg om detta. Men jag tycker det är intressant. Det jag däremot reagerar på är att alla skriver så mycket om att det vi GÖR påverkar barnen så mycket. Att vissa saker vi GÖR visar på vår genusmedvetenhet.
Bara för att man klär sin pojke i rosa tröja, mössa, kjol, whatever så får man väl inget plus i kanten av nån jädra genus-domstol?
Får man nån röd bock i kanten och omläxa om man låter sin femåriga flicka ha prinsesskalas för att hon vill?

Jag blir så trött på att hela tiden läsa om VAD MAN SKA GÖRA!
Hur det ska synas UTÅT att man är så jäkla genusmedveten.
I grund och botten handlar det nog till 90% om saker man INTE GÖR...

Saker man INTE erbjuder sina barn. Saker man helt omedvetet eller rentav medvetet inte introducerar dem i. Saker man inte själv gör, som speglar av sig på sina barn.
Saker man inte nämner, men som man vill fostra sina barn att acceptera. Allt från att säga att man får vara lucia i luciatåget fast man har snopp till att säga att det är lika okej att vara kär i en annan pojke som en flicka. Men ofta riktar man det åt det hållet man själv är fostrad, när vi var små var det ju ingen som frågade mig om jag tänkte gifta mig med en annan flicka när jag blev stor..... Idag är det så självklart att vi vill fostra våra barn till att acceptera alla sorters förhållanden, men hur duktiga är vi på att visa det för våra barn när de är små? Frågar vi om de är kära i nån annan av samma kön på förksolan/skolan? Berättar vi att man lika gärna kan var gift med nån av samma kön? Vet våra barn att det finns familjer med två pappor eller mammor? Vi måste ju på nåt sätt ta första steget mot en acceptans.......
 
Jag brukar säga som så att nuförtiden klär många sina pojkar i rött, rosa, trycker in rosa nappar i deras munnar, sätter hårspännen i deras lugg eller målar dem med nagellack när de ska gå på kalas, för att det syns utåt att man tänker till.
Sen sätter man dem i kundvagnen, kör in i leksaksaffären och kör förbi alla hyllor med dockor och dockhus och glittrande pärlor. För att visa på häftiga bilar, lego och tågbanor.

Detta var ett exempel, det är väl inte hela sanningen, och jag tycker inte HELLER att genusdebatten handlar om hårspännen, leksaker eller färger. Men tyvärr hängs den upp så mycket på såna saker för att det är sånt som syns utåt.
Om man engagerade sig lite mer på det osynliga planet och tänkte till om saker man inte gör istället för att engagera sig så jädra mycket i vad man gör, då skulle vi nog komma en bit längre,
Så, det var min enda lilla åsikt i det ämnet.
Vad tycker ni???

Syskonkärlek?

Vi kör ut från Coop/Maxis parkering. In i rondellen ni vet som leder ut på Erik Dahlbegs väg. På höger sida är en liten dunge med lite träd och buskar. Sigge säger:
"nej men titta en liten skog. Där kan vi släppa av Elton så han kan gå runt"

Hemmagjord hallonglass

Ikväll fick vi liv i den gamla glassmaskinen igen. Den har jag haft sen 80-talet och då och då tas den fram, och den fungerar som en klocka. Smarrig glass blir det också, inte alls som köpeglass.
Ikväll gjorde jag och barnen hemmagjord hallonglass:
3 äggulor
3 msk socker
lite vaniljsocker ( jag tog vaniljextrakt från vaniljstång som jag hade)
2 dl grädde
3 dl turkisk yoghurt
1 dl mosade hallon


Vispa först äggula och socker fluffigt. Vispa grädden i en egen skål. Blanda samman.Rör ner hallon och yoghurt. Blanda väl. Kör i glassmaskinen alternativt frys och rör emellanåt......

Jag tävlar hos Agnes

Jag tävlar om en softshelljacka från MOLO hos Agnes!

Om att orka

Ibland tänker jag som så att jag kommer blicka tillbaka på den här tiden och fundera på hur vi orkade. Hur vi överlevde, orkade gå upp när klockan ringde och orkade ta i alla fall tillräckligt många trots-duster och gränssättningar. Tänka att det var konstigt att vi liksom ändå fick mat på bordet, lyckades hålla oss vakna tills efter barnen somnat eller så.
Men jag kommer le när jag tänker tillbaka, det är  jag övertygad om.

Vissa perioder är mer krävande än andra, det vet ju alla småbarnsföräldrar. Ibland vill man liksom bara slita sitt hår, kasta in handduken eller vägra gå upp på morgonen. Ibland får man ett snabbt sug att liksom hänga på det där ungdomsgänget med systemkassar till en sån typ av fest som man gick på när man inte hade nån annan att tänka på än sig själv. Att få vara den männsikan man var innan man fick barn, om så bara för en kväll.
Men gud så trist det skulle vara efter fem minuter på den där festen. Då skulle man längta hem igen, till blöjbyten, febertoppar och vaknätter. Det vet jag ju. Jag säger inte att jag vill byta, jag säger bara att det kan komma ett hastigt sug över mig. Som sen försvinner lika hastigt.

Ibland när jag ser en gammal tant nånstans och tänker att jag nog ser lika sliten ut som henne, då tänker jag att hon för länge sen var i min sits. Jag blir mer och mer medveten om att gamla människor faktiskt varit där jag är idag. Så tänkte jag inte lika mycket innan jag fick barn.
För ett tag sen gick en gammal tant över innegården när vi var ute och lekte på lekplatsen jag och barnen. Då tänker jag så. Att hon lagt småbarnstiden bakom sig, överlevt och slitits med värdighet. Hon ler när hon ser mig och hon ler mot mina barn. Hon är värkbruten och krum mot en rullator, men kan ändå bemöda sig att liksom stanna upp, räta sin stela kropp för att vända sig om och se på mina barn när de leker på lekplatsen.
Hon minns... Hon längtar tillbaka.... Hon fixade det.Man kan inte låta bli att le tillbaka mot en sån männsika. En sann hjältinna.


Jag önskar att jag tar mig ork att räta min stela rygg när jag blir gammal. Att jag orkar le mot andras barn. Att jag blir en gammal och värdig männsika. Att jag slipper bli bitter.

Som om jag skrivit det själv...

Linda skriver ett inlägg om HYPEREMESIS.


Oh vilka flashbacks, oh vad man lider med alla som är i den sitsen just nu.

För er uppmärksamma läsare...

Jo, på filmklippet cyklar Elton inomhus på en trehjuling, iklädd ytterkläder.
Nu var det så att Elton FÅR cykla på sin cykel inomhus. Han fick den i julklapp och vi tycker det är lite lagom tajkon att ha en cykel inomhus. Det passar liksom in hos oss.
Att han har ytterkläder är liksom inte av vadderings-skäl. Även om det var rätt praktiskt med tanke på hans aktivitet. Hjälm hade möjligen passat bättre. Men nu är ju Elton funtad så att han kan ramla sjuttielva gånger i golvet, slå sig gul och blå, men lik förbaskat kasta sig upp på cykeln igen. Möjligen drar han en irrriterad suck över att han slår sig.
ytterkläderna var på eftersom vi var på väg ut när han såg att cykeln så lämpligt stod parkerad i hallen. Sigge tog lite tid på sig med sina skor, och då låter ju Elton ingen tid gå till spillo, några vältningar hinner man med under tiden.
Allt för spänningens skull.

Vadå, sitta och vänta?????
När man kan fixa lite ACTION!?

Dagens tre knivigaste frågor:

* Hur högt snarkar en björn?
* Kan en björn väcka en annan björn när den snarkar högt?
* Hur simmar hajar när de sover, eller ligger de ner då?

Ja du Sigge. Vad mycket som snurrar i ditt huvud. Kloka barn!

Man får inte va dum!

Igår åt Elton blodapelsin.
När han ätit en framför bolibompa, ville Sigge också ha. Så jag skär upp två stycken. Lägger en på Eltons redan kladdiga tallrik (han hade ju ätit en innan) och en på en ny tallrik till Sigge. Sen säger jag till Elton som står och väntar att han ska ge den ena tallriken till Sigge. Sigge sitter i soffan i vardagsrummet och väntar på att Elton ska komma med hans tallrik. Jag har delat varje apelsin i tio bitar. Så tio på Eltons tallrik och tio på Sigges.
När Elton får tallrikarna av mig, med instruktionen att ge den ena till Sigge, ropar han "Sigge, hä!"
Går ut i hallen, vidare ut i vardagsrummet. Jag hör att han verkligen ger tallriken till Sigge. Sigge säger "tack".
Det blir tyst.
Fine. de äter sina apelsiner....

Efter en halv minut kommer Sigge ut till mig i köket igen med sin tallrik.Och säger " men mamma, jag gillar inte såna här rödbetor!". Jag tittar på hans tallrik och svarar " men Sigge det är inte rödbetor, det är blodapelsiner, de är röda, men smakar som apelsiner". Sigge är skeptisk. Säger " jag vill inte smaka".
Jag tittar på hans tallrik och ser fem bitar. Frågar om han inte redan ätit några bitar.
"Nä," säger Sigge, då frågar jag om Elton tagit från hans tallrik(vilket jag rimligen borde hört pga skrik och skvaller), och Sigge svarar att "nej, jag fick bara dom här av Elton."
Går ut i vardagsrummet. Ser Elton stå och äta apelsin i godan ro, Med mååånga klyftor på sin tallrik.

Han har alltså stannat halvvägs, lassat över halva Sigges apelsin på sin egen tallrik, för att få fler. Sen gett Sigge tallriken, för att undvika att bli påkommen,,,,,
Synd för Elton bara att Sigge inte gillade apelsinen, annars hade nog ingen kommit på honom.......
Man får inte va dum!

Elton Jackass Olins nya trick

För att få lite extra späning i tillvaron:
Vält med cykeln lite här och där, alltid spännande och adrenalinkickande.

Lyckas du inte ordentligt, kan du alltid kasta dig av ändå:

Ni har väl inte glömt???

TÄVLINGEN
där man kan vinna valfritt plagg.
Jag fick hem ett från Youtopia igår.. Kanonfint!
kommer snart på bloggen!

Att städa med barnen hemma...

...är Som att hänga tvätten ute
på tork när det ösregnar.
Ändå gav jag mig på det idag.
Möjligen saknar jag självdistans.

Mina fina barn

VAB

Idag vabbas det i det Olinska huset.
Det är feber och snor och allmän ynklighet.
Sömnlöshet och rastlöshet och astmamediciner och hostdämpande.
Och mys.
Såklart ska man mysa när man vabbar.
Just nu har vi pysslat och tillverkat kort efter inspiration från Evas Pysselshow på Bolibompa i morse.

Nu längtar jag till Sommaren!

Underbara barn

Idag när jag hämtat sushin, tänkte jag först köra hem. Men sen visste jag inte om sushin skulle vara ljummen eller kall och tänkte att " jag kan lika gärna äta i bilen" så vi körde ner till hamnen.Parkerade så vi hade fronten på bilen ut mot sundet och så fick Sigge och Elton ta varsin bit av lördagsgodiset vi köpt ( för de hade ju redan ätit), medan jag åt i bilen. Jag säger till Sigge att vi kan hålla lite koll på om vi ser isbrytaren som han och Lenny såg i veckan när de var nere i hamnen. Sigge sitter alldeles tyst i baksätet och filosoferar.
Sen, lagom när jag ätit klart, säger han
" nä mamma, här kommer inga delfiner simmande, vi kan köra hem nu"

Har sällan blivit så gripen....

....av en FILM( klicka för engelsk trailer)
Som när vi såg "allt för min syster" nu i veckan.

Jag kunde liksom inte släppa filmen när jag sett klart den. Låg och funderade, vaknade morgonen därpå och tänkte nästan direkt på filmen. Var tvungen att prata med mina kollegor om den, för att den etsade sig fast hos mig.

För er som inte sett den. Se den. Den var suverän. Sorglig och fruktansvärt jobbig. Men man tänker verkligen till. Det värsta med hela filmen tyckte jag var att jag INTE KUNDE TA STÄLLNING. Jag visste inte vem i filmen jag skulle identifiera mig med, kunde liksom inte hitta nån som hade rätt eller nån som hade fel.Kunde inte ta nåns parti.

Och det är väl så det är, när det handlar om såna grymma saker, som filmen handlar om. Att det finns inte rätt ch fel. Det finns bara känslor.

Så förvirrad......

Sorterar tvätt i det minimala badrummet. En med vittvätt, en med blandade färger och en med svarta/mörka kläder.
Det är så jäkla trångt i vårt badrum så jag lägger vittvätten i badkaret när jag sorterar. Lägger in kulörtvätten i maskinen och låter svarta tvätten ligga kvar och ockupera halva golvet. Tycker det var lite smart att komma på att lägga vittvätten i badkaret för att inte inkränka på golvytan.
Tills jag, efter det att maskinen tvättat klart, inser att jag glömt bort att avloppsvattnet från maskinen rinner ut i badkaret. för att sedan via badkaret rinna ner i avloppet.
Hela högen med vittvätt var dyngsur och än mer smutsig än innan, om man säger så.
Ibland är jag bara såååå dum.

Jo men det blev som jag ville/trodde

Vi får lite GLÄDJE i Globen nästa vecka i alla fall....

Det är verkligen generöst av mig att bjuda grannarna på det!

Som jag nämnde i föregående inlägg. Sigge snörade på sig fotbollsdojorna för första gången sen innan inlandsisen drog in. Tog en fotboll under armen, vilket retade gallfeber på lillebrorsan, så vi fick gå och rota fram en boll till, så att de kunde ha varsin. Gick ut på innegården där det finns en liten lekplats och två lagom höga kullar att gå upp på, låta bollen rulla nerför och så springa efter bollen. Lagom kul lek.
Tills bollen hamnar i rabatten istället. Liksom rullar ner från kullen på fel sida. Efter att ha testat en gång att gå i rabatten och fått mössan avriven av en vass pinne från nån buske planterad där, så väljer man hellre att ropa på mamma, i alla fall om man heter Elton. Elton skriker " mamma, oj! dä!" och pekar på rabatten. Jag ska gå ner och hämta bollen.
Drattar dit i backen på den isiga, hala mossan som växer där. Benen bara slås undan för mig. Jag ramlar på Elton så han far ändå ner i rabatten och skriker för att han tycker jag är rätt klumpig. Jag kan inte säga emot honom.
Jag hade en stor lerfläck i arslet och en ömmande handled. Och möjligen en någon rodnad hudton.
Undrar hur många grannar som såg mig i alla lägenhterna i de 4 trevåningshusen som har sina fönster ut mot gården.
Men det är ändå rätt generöst av mig att bjuda dem på gratisunderhållning på lördagseftermiddagen såhär innan vi flyttar....
Vad de kommer sakna oss sen..... Eller inte.

Dagen

Sigge var bjuden på kalas idag. Jo igen! Det är kalas på löpande band nuförtiden och det är ju jättekul, men samtidigt förfasas jag lite över att varje helg blir uppbokad av kalas, eftersom helgerna numera är den mest värdefulla tiden man har ihop, när man jobbar halvt ihjäl sig i veckorna, eller att kvanititeten på kalas liksom förtar glädjekvaliten över att få gå på kalas... Förstår ni vad jag menar? Jag håller verkligen med dig kloka mamma som föreslog att det vore en bra idé att slå ihop barnens kalas och ha lite färre kalas, men där man såklart kunde bjuda alla. Det är så trist när 5åringar blir valda eller bortvalda i kalas-sammanhang. Och känsligt.
Hursomhelst, Sigge var eld och lågor över kalaset, och jag som var ensam hemma pga att mannen jobbade helg, beslöt att hitta på nåt med bara Elton, på tu man hand.Som vi gjorde förr, på föräldraledighetens ljuva tid. Jag hade hört att Nybros nyrenoverade simhall skulle vara fräsch och trevlig för de minsta barnen. Så jag packade en badkasse. Åkte och fixade födelsedagspresent, lämnade Sigge lite i förväg hemma hos mina föräldrar, som lovade att lämna honom på kalaset.
Sen drog Elton och jag till Nybro. Simhallen där var verkligen mycket fräschare än Kalmars variant, Badlandet för de minsta barnen var supertrevligt. Jag kan verkligen rekommendera er att göra ett besök där!

Efter badet åkte vi och tog en hamburgare i solen på uteserveringen på McDonalds. Det var verkligen härligt, men alla andra människor där satt inomhus. Vad är det med folk liksom, gnälla över vintern och kylan och så när solen visar sig från sin bästa sida, så satt alla inne i alla fall och ugglade..... Nä ! Elton och jag satt ute och mös lite.

Sen hämtade vi Sigge från kalaset, han hade haft det supertrevligt. Vi körde vidare och kikade in en runda på Stadsmissionens second hand. Hittade en skjorta till Sigge för 10:-, men inte mycket mer.
Sen åkte vi hem, lagade lite mat, tog det lugnt ett tag. Men solen lockade ju förstås så Sigge tog på fotbollsskorna för första gången sen innan drivisen invaderade Småland. Vi gick ut och lekte på lekplatsen och spelade boll. Jag bjöd grannarna på årets roligate garv när jag drog dit på innegården till allmän beskådning. Typiskt mig!

Sen köpte vi lite loka och lördagsgodis, jag köpte faktiskt med Sushi, för första gången i mitt liv. Det var ingen höjdare tycker jag. Inte vad jag förväntat mig, men visst, nu har jag testat i alla fall. (och NEJ jag åt inte fisk - jag tog sushi utan fisk) Hemma igen. mös vi lite i soffan framför barnprogrammen, gjorde lite kvällsmat och så var det kvällen....

Just nu ser jag melodifestivalen. Andra chansen. Jag vet inte vem jag gillar bäst. Tycker the Moniker gör mig glad, gillar Pernilla Anderssons låt mycket. Gillar inte Shirley Clamp och co.....Men men vi får väl se hur det går. Jag tror att the Moniker vinner.Folk behöver väl glädje. Eller???

Badpojkar

TÄVLING ! ***Youtopia*** VINN ETT VALFRITT PLAGG från webshopen!!!!

Youtopia.se är ett nystartat företag. De två systrarna Rachel och Natalie, vilka har rötter i Asien, driver den härliga webshopen. Där hittar du handplockat asiatiskt mode, men också vissa utvalda vintage-plagg.
Nu har jag fått äran att utlysa en tävling där DU kan vinna ett valfritt plagg ur webshopen!

Gör så här för att vara med och vinna!!!:

1.Gå in och kika runt i webshopen, motivera här nedan i en kommentar, vilket plagg du gillar bäst. 

2.Länka från din blogg om du har en, (och kopiera in länken till blogginlägget i kommentaren) eller från din facebook-sida.

3.Gilla företaget på facebook här

4.Tipsa gärna andra om mammatajkons tävling på youtopias facebooksida också!

Gör du alla 4 uppgifterna, får du 4 vinstchanser
Gör du två, får du 2 vinstchanser.
Enkelt!! Eller hur!!!

(I kommentaren här i min blogg får du skriva ut vad du heter om du gillar/tipsar på fb. )


Tävlingen pågår tom 25/3, 
Vinnaren presenteras 26/3

Youtopia har även en blogg

sötast i en femkronorsmössa

På väg ner till Hällevik i lördags stannde i vid det där rucklet i Pukavik där en gubbe har LOPPIS.
Hela övervåningen full med barnkläder, Alla barnkläder för 5 kr/plagget.
Köpte den här supersöta mössan till Elton:

Svar till Nea

Hej
Ska bli mamma till sommaren och undrar om du vill blogga lite om hur omställningen blir, från att bara sköta sig själv till att ha ansvar för en annan, hur man behåller tålamodet trots sömnbrist o lite sånt, det verkar vara så förskönat i tidningarna,, o på mitt jobb ska alla vara så präktiga att de inte skulle drömma om att säga att det är jobbigt..
/Nea 

Grattis  ! så kul!

Jag kan absolut inte skriva om hur det kommer bli med den där omställningen. Det är ju så individuellt, det där. Beroende på vad man har för förväntningar, farhågor eller visioner. Beroende på  vem det är som kommer ut, så klart. Beroende på vem man är som förälder och vilka krav man ställer på sig själv.

Men jag kan svara på hur det var för mig: (det är min version, det här, och det är inte ens säkert att resterande hälften av föräldrarna i den här tajkonfamiljen upplevt det likadant)

När Sigge föddes hade jag ställt in mig på att det kunde bli jobbigt. Samtidigt var jag aldrig rädd, utan tänkte hela tiden att jag kommer fixa biffen galant. Även om jag insåg att det kunde va väldigt kämpigt och väldigt annorlunda mot vad man var van vid.
Sen kom han.
From som ett lamm. Sov, åt, sov, var nöjd. Sov, åt , sov , var nöjd, Sov, åt, sov, var nöjd. Ja du ser mönstret. Han hängde med överallt, nema problema. Satt i min famn på teaterföreställningar, var med på bröllopsfest när han var 8 dagar gammal, åkte på husvagnssemester när han var 5 veckor. Han bara hängde på, lika nöjd överallt. Efter ett par veckor släppte jag den där känslan att " snart sätter det igång, jävligheten" . Insåg att det var inte värre än så här. Tänkte att jag hade nog till och med löst att ha tvillingar.Möjligen trillingar också. Första gången Sigge skrek utan att vi kunde trösta honom på en minut var när vi var på semester i Stockholm. Han var då 3,5 månad gammal. Han skrek i sådär 5 minuter och vi visste inte vad som var fel. Vi blev så handfallna där vi stod påklädda för att åka till vänner på middag att vi ställde in planerna på att ta tunnelbanan och tog bilen istället, ifall han skulle skrika igen!! hela grejen är jäkligt ironisk, om man tänker efter. Med tanke på vad som väntade....

Sen väntade jag  Elton. Jag var rätt lugn innan han föddes. Tänkte att jag kan ju det här. Vet hur bebisar funkar, hur man ammar, hur man agerar som småbarnsmamma i alla möjliga situationer. Tänkte att det blir en rätt enkel match, det här.
När Elton föddes i 150 blås och sen inte slog av på takten, var man rätt häpen. Sin första natt sov han max en timme. Jag tänkte att om jag bara kommer hem " så löser sig allt" . vi åkte hem. han sov inte, han skrek, han kunde inte amma. och som han kräktes! Inget jag gjort på den tidigare versionen fungerade på den nya versionen. Det var liksom helt ny programvara på en här varianten.
Där kom min chock.
På grund av att jag trodde jag visste hur det var. Och så visste jag inget alls! Det var jag inte förberedd på.

Så jag tror helt sonika att det bästa sättet att förbereda sig på kan vara:
 * att ta det för vad det blir, man kan inte lyssna för mycket på andra, för ingen vet vilken variant just du får
*  att inte ställa för höga krav på sig själv. att göra så gott man kan räcker mer än nog
* att inte TRO att man vet hur det blir.

Förvirrad värre

För nån vecka sen gick jag till jobbet med min tunika ut-och-in. När jag smet in på toa för att vända den, passade jag även på att kissa. Upptäckte då att även trosorna var ut-och-in.
Det finns liksom ingen hejd på min förrvirring.
Jag stod också och svamlade om att jag önskade att det skulle bli vår snart, så att barnen kunde "sitta i grävlådan och sanda" . När vi skulle lägga barnen stod jag och ropade på ett barn, men förväxlade hans namn med namnet på hans gosedjur. Snacka om en något tveksam blick, som den pojken gav mig, när jag ropade på gosehunden och sa att det var "dags att gå och sova". 
Idag skulle jag hälla upp vatten i en pipmugg åt ett barn. Gjorde så också, utan missöden, men nånstans försvann informationen i min hjärna om vart muggen skulle levereras.
Min kollega frågade skrattande om jag "tyckte hon behövde den" när jag ställde den framför henne.
För nån månad sen lyckades jag också med bedriften att servera ett av våra barn gröt med köttfärsröra på. (jag trodde det var potatismos)

Borde jag söka hjälp eller?
Eller finns det liksom ingen bot på sån här kronisk förvirring som jag verkar lida av.
Är det bara att acceptera läget och gå i idè?

Tack Sofi..

....för upplysningen att Metrobloggen lägger ner alla bloggar i April. Klart jag inte vill mista hela min gamla blogg.
Så nu kära bloggläsare, finns allt mitt bloggande här istället, ända från 2007 och framåt ( och bloggen börjar egentligen redan i augusti 2005)

Lyckades flytta över gamla bloggen hit, så nu kan ni läsa hela bloggen här istället.
Det trista var att alla kommentarer från metrobloggen inte gick att få med, men men, själva bloggen gick ju att rädda.
Tur det!