Angående det här med duktigheten - del 2

Akiz kommenterar: " jag förstår vad du menar, men jag tror faktiskt inte att folk menar att ett barn som skriker är elakt. Det är bara ett ord man använder i fel sammanhang. De flesta har nog sagt så utan att mena det ordagrannt, men jag förstår att det skär i öronen att höra det gång på gång... kram"


Tack för kramen och kram tillbaka, kära du.
Jag tror ju inte heller att folk tänker på vad de säger, när de säger så till en sliten småbarnsförälder. Men det jag retar mig på är att redan där, i början av ett barns liv blir  ens "duktighet" ifrågasatt av oss vuxna. Barn ska liksom inrätta sig efter våra normer om vad som är duktigt, och vem vet egentligen vad det är? Vem bestämmer vad som är duktigt? Och vad är motsatsen till duktig?

Det som retar mig är att det är så accepterat att liksom inrätta barns beteende efter våra egna normer, gränser och förväntningar. Att barn som uppfyller det i hög grad, och som dessutom låter oss vuxna tillfredsställa våra egna behov, anses lätt som duktiga! Förstår ni vad jag menar?
Vem säger att ett anpassningsbart, tyst barn är duktigare än ett annat, mindre tillmötesgående barn? Vem är egentligen "duktigast" på att visa oss vuxna att något är fel? Att ha en egen vilja eller en stark kraft att kommunicera och förmedla är väl inte något som strider emot att vara duktig.

Nu till diskussionen i Hällevik. Både min goa kompis A och jag har ju begåvats med små sparv-ungar. Både J och Elton kvalar ju in i flugviktskategorin utan problem. De väger ganska exakt lika litet. Skillnaden är att Elton äter som en häst, men gör av med på tok all energi ändå, medan J inte gärna åt alls. Så sitter vi vid bordet och ska äta. Vi lägger upp mat på våra små barns tallrikar och Elton hugger in, medan J mest petar runt i sin mat. A får truga och muta och lirka för att få i honom mat och J vill helst inte alls sitta på stolen.Så säger A till mig:
"oh, så avundssjuk jag är på dig som inte behöver tjata på honom att äta. Så duktig han är!"

Det var då jag ifrågasatte vem som egentligen var duktigast. Är man duktig för att man äter bra? För att man liksom stoppar in när kroppens signaler säger att man behöver mat. När man är hungrig och sugen och glupsk?
Eller är man duktigare när man faktiskt sitter still på stolen för att nån säger att man ska, trots att man inte vill. Äter lite för husfridens skull, fast man inte är hungrig?
Eller är man bara mer eller mindre anpassningsbar?
Kan man överhuvudtaget vara duktig på att äta?
Och vilka kriterier ska man uppfylla för att vara duktig?
Jag har dessutom stött på ordet duktig i alla möjliga konstiga sammanhang, som jag inte anser att vi ska värdera eller bedöma. Att små bebisar gå upp bra i vikt? -  Är det duktigt?  Att man lär sig gå vid tidig ålder - oh så duktigt? Eller?????

Att man kan ramsräkna till tjugofem fast man är bara tre? Är det duktigt? Även om man inte förstår ett skvatt av innebörden, man kanske inte ens vet att sex päron är fler än två apelsiner.

Barn som tänker innanför boxen, som ger de svaren vi vuxna vill ha, dem klassar vi lätt som "duktiga", men i slutändan tror jag de barnen som har förmågan att tänka lite utanför ramarna, som är kreativa och ger oväntade svar, som kommer komma längst, om man nu ska värdera barns kunskaper.

I min värld får trotsiga, nyfikna och ifrågasättande barn ett vidgad syn, men de är inte de barnen som i första hand barn kallar "duktiga"
Vad tycker ni?
Finns det duktiga barn?

Ska vi kalla barn duktiga. ?

jag tycker gott vi kan låta bli.