För nån vecka sen gick jag till jobbet med min tunika ut-och-in. När jag smet in på toa för att vända den, passade jag även på att kissa. Upptäckte då att även trosorna var ut-och-in.
Det finns liksom ingen hejd på min förrvirring.
Jag stod också och svamlade om att jag önskade att det skulle bli vår snart, så att barnen kunde "sitta i grävlådan och sanda" . När vi skulle lägga barnen stod jag och ropade på ett barn, men förväxlade hans namn med namnet på hans gosedjur. Snacka om en något tveksam blick, som den pojken gav mig, när jag ropade på gosehunden och sa att det var "dags att gå och sova".
Idag skulle jag hälla upp vatten i en pipmugg åt ett barn. Gjorde så också, utan missöden, men nånstans försvann informationen i min hjärna om vart muggen skulle levereras.
Min kollega frågade skrattande om jag "tyckte hon behövde den" när jag ställde den framför henne.
För nån månad sen lyckades jag också med bedriften att servera ett av våra barn gröt med köttfärsröra på. (jag trodde det var potatismos)
Borde jag söka hjälp eller?
Eller finns det liksom ingen bot på sån här kronisk förvirring som jag verkar lida av.
Är det bara att acceptera läget och gå i idè?
Då är vi två. gå i ide, regrigera, ta en pause vad som ;0)
SvaraRadera