Svar till Nea

Hej
Ska bli mamma till sommaren och undrar om du vill blogga lite om hur omställningen blir, från att bara sköta sig själv till att ha ansvar för en annan, hur man behåller tålamodet trots sömnbrist o lite sånt, det verkar vara så förskönat i tidningarna,, o på mitt jobb ska alla vara så präktiga att de inte skulle drömma om att säga att det är jobbigt..
/Nea 

Grattis  ! så kul!

Jag kan absolut inte skriva om hur det kommer bli med den där omställningen. Det är ju så individuellt, det där. Beroende på vad man har för förväntningar, farhågor eller visioner. Beroende på  vem det är som kommer ut, så klart. Beroende på vem man är som förälder och vilka krav man ställer på sig själv.

Men jag kan svara på hur det var för mig: (det är min version, det här, och det är inte ens säkert att resterande hälften av föräldrarna i den här tajkonfamiljen upplevt det likadant)

När Sigge föddes hade jag ställt in mig på att det kunde bli jobbigt. Samtidigt var jag aldrig rädd, utan tänkte hela tiden att jag kommer fixa biffen galant. Även om jag insåg att det kunde va väldigt kämpigt och väldigt annorlunda mot vad man var van vid.
Sen kom han.
From som ett lamm. Sov, åt, sov, var nöjd. Sov, åt , sov , var nöjd, Sov, åt, sov, var nöjd. Ja du ser mönstret. Han hängde med överallt, nema problema. Satt i min famn på teaterföreställningar, var med på bröllopsfest när han var 8 dagar gammal, åkte på husvagnssemester när han var 5 veckor. Han bara hängde på, lika nöjd överallt. Efter ett par veckor släppte jag den där känslan att " snart sätter det igång, jävligheten" . Insåg att det var inte värre än så här. Tänkte att jag hade nog till och med löst att ha tvillingar.Möjligen trillingar också. Första gången Sigge skrek utan att vi kunde trösta honom på en minut var när vi var på semester i Stockholm. Han var då 3,5 månad gammal. Han skrek i sådär 5 minuter och vi visste inte vad som var fel. Vi blev så handfallna där vi stod påklädda för att åka till vänner på middag att vi ställde in planerna på att ta tunnelbanan och tog bilen istället, ifall han skulle skrika igen!! hela grejen är jäkligt ironisk, om man tänker efter. Med tanke på vad som väntade....

Sen väntade jag  Elton. Jag var rätt lugn innan han föddes. Tänkte att jag kan ju det här. Vet hur bebisar funkar, hur man ammar, hur man agerar som småbarnsmamma i alla möjliga situationer. Tänkte att det blir en rätt enkel match, det här.
När Elton föddes i 150 blås och sen inte slog av på takten, var man rätt häpen. Sin första natt sov han max en timme. Jag tänkte att om jag bara kommer hem " så löser sig allt" . vi åkte hem. han sov inte, han skrek, han kunde inte amma. och som han kräktes! Inget jag gjort på den tidigare versionen fungerade på den nya versionen. Det var liksom helt ny programvara på en här varianten.
Där kom min chock.
På grund av att jag trodde jag visste hur det var. Och så visste jag inget alls! Det var jag inte förberedd på.

Så jag tror helt sonika att det bästa sättet att förbereda sig på kan vara:
 * att ta det för vad det blir, man kan inte lyssna för mycket på andra, för ingen vet vilken variant just du får
*  att inte ställa för höga krav på sig själv. att göra så gott man kan räcker mer än nog
* att inte TRO att man vet hur det blir.