jag har kommit till ett stadie nu att jag skrattar åt eländet
åt min tå
åt allt kräk jag lever i
åt all sömnbrist
åt allt kaos...
Men egentligen är det rätt jobbigt bitvis....
Det går inte att förneka, och endast idag har jag fått kommentarer från olika håll av typen "vad går du på?" " hur orkar ni?" osv
och då stannar man upp och tänker efter
svaret är " jag vet inte, vilja antagligen"
och att man MÅSTE, även om jag är övertygad om att i en annan situaion så hade vi inte stått upp längre......
Men vi gör det!
We´re still standing!
SO FAR!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar