Jag gick och la mig för två timmar sen. loggade ut. släckte ner. skulle sova. skulle bara läsa ut en bok först, hade ett par kapitel kvar. Hade druckit lite mycket kaffe ikväll. Nu sitter jag här igen.
Sömnlös.
När jag skrivit klart inlägget ska jag gå upp efter Elton, hämta ner honom till min säng, och lägga honom intill mig och snusa i hans hår och hålla om honom tills vi båda sover.
Den där boken jag "bara" skulla läsa ut heter Koka Makaroner av Johan Nilsson. En ovanligt klok man, och en ovanligt rak man. Han skriver om året som nybliven pappa.
Just ikväll berörde det jag läste, extra djupt. Han skriver bland annat om "svärtan" som han kallar det. Om det där man inte pratar om. Om sånt som är så jobbigt så det är tabu. Det där man inte pratar högt om, eller förrringar.
Han skrev om svärtan som kommer när man gör saker mot sitt barn som man sedan ångrar.
Jag grät när jag läste boken för att jag kände igen mig i den är svärtan. Jag vet exakt vad det där dåliga samvetet handlar om som kommer smygande till en efter man gjort orätt mot sitt barn. Jag gjorde nåt mot Elton igår som jag aldrig gjorde mot Sigge när han var bebis. jag röt åt honom när han skrek, riktigt arg var jag. och Elton blev rädd för att jag röt åt honom. Han hade skrikit konstant i tre timmar när jag tappade behärskningen. Jag tog upp honom och höjde rösten och ur min mun kom " men vad är det som är fel då? säg vad som är fel?!!!"
ja ni hör ju själva hur ologiskt det låter, hur befängt det är att fråga en tiomånaders bebis nåt sånt. Hur skulle han kunna svara på det?
Sen skämdes jag nåt så fruktansvärt. Och kramade och sa förlåt och klappade och torkade tårar. Men lika lite som Elton visste varför jag röt åt honom, lika lite förstod han av mina ursäkter.
Då känner man sig som en dålig mamma. Som den sämsta i världen. Som en mamma som inte är värd så fina barn.
Sen vet jag ingen är perfekt, att man inte är mer än människa och att det är mänsligt att fela. Jag vet också att jag har spärrarna som hindrar mig från att göra mitt barn illa. Så pass känner jag mig själv. Jag vet att jag aldrig skulle få för mig att kasta ut mitt barn från balkongen när han skrikit i tre timmar, jag har hittills aldrig ens tänkt tanken (men jag kan nog förstå att det finns folk som tänker så).
Men jag har satt mitt barn i spjälsängen vid ett tillfälle när inget hjälpte mot hans skrik (spjälsängen satte jag honom i för att det är enda stället jag känner att han är säker på och att inget ont kan hända honom där) och gått ner i källaren och stängt om mig när han skrikit som värst. och låtit honom skrika i ett par minuter. Sen har jag samlat kraft och gått upp och tröstat honom istället. Och bett honom om ursäkt.
Det har varit av självbevarelsedrift jag gjort det.
Sömnlöshet och kolikskrik är TORTYR. (nu har vi varit förskonade från kolik på det där sättet man läser om när barnen skriker kväll efter kväll i månader sträck, tack och lov, men i perioder med Etons mag-bekymmer har vi haft mycket skrik här hemma) Inget kan förvrida huvudet på en som sånt. Man tänker inte rationellt. Man slits sönder inifrån. Man blir besatt. Jag har vissa tillfällen senaste året varit besatt av att få sova. Hade kunnat gå över lik för att få sova. När man räknat ut att man snittat 4 timmar/natt i sömn under en veckas tid, då är man knappt en mänsklig varelse längre. Men man ska ändå vara en mamma. En mamma som tillfredsställer sitt barns behov till fullo.
Det är en tuff kombination.
Jag trodde jag visste hur det var att vara mamma. Tills jag blev tvåbarnsmor. Detta året har lärt mig mycket. Så naiv jag var. Så enkelt det var att tro att alla barn går att mäta efter min måttstock eller mitt barn. Att alla barn funkar på någorlunda lika sätt. Att alla barn är likadana. Att jag skulle kunna säga till andra mammor vad som är rätt eller fel i handhavandet av deras barn, bara utifrån att jämföra med hur jag gör med mitt eget.
(Ändå jobbar jag med barn, och VET att barn är olika, är det inte konstigt?)
Sigge var så lätt att förstå sig på, så lätt att handskas med. Han visade så tydligt sina behov och tillfredsställde man dem inom rimlig tid så blev han nöjd. Han är fortfarande ett lätt barn att ha att göra med. Den finaste, känsligaste, underbaraste och klokaste son man kan ha.
Elton är precis lika underbar. På alla sätt. Men det har tagit mer tid att förstå sig på hans behov. Han uttrycker sina känslor tydligt och direkt. han pendlar mellan total glädje och katastrofal vrede på två sekunder. Han är känslomänniskan personifierad. Han har inte haft det lätt med sin mage, och hans start i livet var tuff. Det hände mycket i våra liv när han kom. Hans energi kommer ta honom långt i livet och det är vår uppgift som föräldrar att lära honom ta tillvara den.
Innan Elton kom var jag rädd att man inte skulle kunna älska två barn lika mycket. Särskilt med tanke på att Sigge varit en så lätt bebis. Jag var rädd att jag inte skulle kunna tycka om en annan bebis lika mycket om inte den bebisen var likadan som Sigge.
Nu vet jag bättre.
Ju större mångfald jag ser hos mina barn - desto större blir tacksamheten att just jag får vara mamma till dem. Att jag blir utmanad att leda två så pass olika individer in på den bästa stig jag kan hitta åt dem att gå på.
Jag gör mitt bästa, men jag är inte mer än människa. Jag felar.
Nu ska jag gå upp och hämta Elton och lägga mig igen. Nu har jag skrivit av mig.
Tänk vad mycket jag hade att lära när den här bilden togs, på bb då elton var sådär 6 timmar gammal:
.jpg)
så snusade jag bebis, och det ska jag göra nu med.
Ska bara tassa upp och hämta honom först....
Godnatt kära läsare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar