charmen med egocentrism

Att barn är egocentriska är så charmigt ibland. Allting kretsar runt deras verklighet, och jag tycker det är ett härligt sätt att se på saker.

Sigge hör på radion när vi kör bil att de pratar om galaxen Vintergatan, och utbrister:

"mamma. Vintergatan, där jag gick förut!" (hans förra avdelning hette så)
Jag utvecklar lite och säger att Vintergatan är vår gata i rymden, där det finns massa stjärnor, planeter, månar osv.. och att Stora Björn, som han går på nu också finns i rymden, att det är en stjärnbild.
Så pratar vi lite om vad stjärnbilder är, och om vad planeter är osv. Jag säger att både Karlavagnen, Orion, Lilla & Stora Björn är stjärnbilder (och alltså även avdelningar på hans förskola) men att Pluto (som han också gått på) är en planet.
Sigge blir lite nyfiken på det här och vill låna böcker på bibblan och lära sig mer om rymden....(min lille kloke tänkare). Sen pratar vi om galaxer, att det är gator i rymden, och att den vi bor på heter Vintergatan och att det finns en annan superlångt borta som heter Andromeda.

Sigge sitter tyst en stund, sen säger han:
"mamma, tänk att de döpt en gata i rymden efter mitt dagis!"