Det största mötet.

Ibland när man stannar upp och tänker efter så inser man hur tiden flyr.
Det känns som igår som jag fick min första prins. Upplagd på mitt svettiga bröst.Andhämtande blickar från bådas håll mötte varann för första gången. det är stort. Hisnande.
En lång längtan som nådde sitt mål. Ett möte som var större än något annat jag nånsin känt.
Han var kladdig, han var blodig, han var skakig och liten. Han var vår! Han var min. En del av mig.
Sen rullade det på.
Så hände det igen.
Man tror man vet.
Man vet ingenting.
Ett möte, En längtans mål. Ett kladdigt barn. Ett ilsket barn, Som skrek sig blå på mitt bröst.
En del av jag, av oss.
Man tror man vet.
Man vet ingenting.
En helt ny prövning.
Kastad ut i ingenmansland.
Från scratch.
Helt naken igen. Fast jag trodde jag var rustad. Jag var naken och sårbar.
Nu har det gått över 4 år sen min största prins föddes. Men jag minns som igår hur det var. Jag kommer minnas det om jag så lever i hundra år. Tyvärr minns ju inte barnen det. Det är föräldrarna förunnat. Att minnas det där första mötet. Det är lite synd.